←  Borta
!
av Karl Fredrik Forsman
I fjärran  →
Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893. Versionen 1892.


Under solens glöd och regnets skurar
kornet först sin rätta mognad får,
och ju mer mot skördens tid det lider,
desto mera hvitnad halmen står.

Så i pröfningar mitt inre väsen
måste luttras för en högre värld,
och materiens atomer lösas,
förrän själen gör sin himmelsfärd.

Skörden stundar. Må jag likna axet,
som alltmer i renhetsfärg sig ter
och ju mera fullt och rikt det glänser,
böjer sig alltmera ödmjukt ner!
Alltorp 10/7 92.