Örnen
| ← Lärkan |
|
Svalan → |
På spetsen af ensliga klippans topp
Jag sitter, när solen går opp.
Der är jag den närmast: i strålarnas bad
Jag stärker mig modig och glad.
Jag vingarna hvilat, jag njöt min ro,
Nu hvässer jag åter min klo.
Jag spanar det stora, och lemnar allt smått,
Så höfves det fåglarnes drott.
Med undrande fruktan mitt folk mig ser,
Jag tager långt mer än jag ger:
Med skogarnas åbor jag matar mitt mod,
Och dricker ej vatten, men blod.
I rymderna sväfvar jag stolt och fri,
Ve den, mig vill flyga förbi!
Jag hugger mitt byte och för till mitt tjäll
I muren af skrofliga fjäll.
Olympen jag minnes från fordomtid,
Allherrskaren kännes mig vid;
Jag burit hans blixtar i ljungande prakt,
Jag satt på hans spira som vakt.
Jag satt på hans thronpall, och i en blink
Jag lydde hans vilja och vink.
Jag sändes till jorden, när hämnarn var vred;
Jag hämtade opp Ganymed.
När verlden jag mätte, var hvalfvet fritt,
Jag fann uti Delfi dess midt:
Och vidaste klotet i glittrande ring
Jag flög med min maka omkring.[1]
Men nu har på jorden jag sett mig mätt
Och ringa jag aktar dess ätt:
Den ligger nu krälande der för min syn,
Men sjelf jag mig mornar i skyn.
Mig vämjes att flyga till dalen ner,
När solen deroppe jag ser.
Jag vingarna spänner och flyger mot den,
Och Zevs skall mig känna igen.
- ↑ Zevs lät verlden uppmätas af två örnar, som, flugna åt olika håll, mötte hvarann i Delfi, der, i följd häraf, jordens medelpunkt ansågs vara.