←  Tredje Stycket. Om Konsonanternas fördubbling eller ej-fördubbling, när den dubbelt ljudande följes inom stafvelsen af en annan, som ej är af samma slag med den föregående.
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Första delen.
Afhandling om svenska stafsättet
av Carl Gustaf af Leopold med företal av Nils von Rosenstein

Fjerde Stycket. Kort öfversigt af allt det föregående, samt om undantagen.
Beslutet, som innefattar sammandrag af reglorna, och vid skrifningen kan rådfrågas.  →
På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet.


[ 82 ]

IV. STYCKET.
Kort öfversigt af allt det föregående, samt om Undantagen.

Har nu Läsaren riktigt fattat detta föregående, hvaråt man bemödat sig att gifva den möjligaste grad af tydlighet, så torde han äfven finna med någon tillfredsställelse, huru märkeligen hela detta så mörka och sammantrasslade ämne förenklar sig i följande klara och lättfattliga satser:

[ 83 ]Emedan språktecknen och språkljuden böra äga en beständig motsvarighet till hvarannan, så måste också allt ljud af consonant, dubbelt eller enkelt, hafva sina vissa afgjorda skriftecken, som aldrig böra på något ställe låta sakna sig.

Dessa vissa afgjorda skriftecken för det dubbla ljudet, bestå antingen i Consonanternas egen halt eller i kännetecken, faststäldta genom minnes-regel.

1:o Efter Consonanternas egen halt, tecknas det dubbla ljudet

a) Antingen genom tvåskrifning af någon bland de enkla consonanterna, t. ex. natt, lott, skall, byggning, fallrep, bräddfull, fördubb-la, hväss-a, gnabb-as.

b) Eller genom en enda af de tre dubbelt ljudande j, m, x, t. ex. fej-a, ej, käx-a, lax, sam-råda, skam, säj, m. fl.

Påminnes:

M höres enkelt i 24 ord, och tvåskrifves, oaktadt sin natur af dubbelt ljud, emellan två consonanter, t. ex. gömma, skämmas, utom i nominer på dom och döme, t. ex. rikedomar, omdömen, m. fl.

2:o Genom kännetecken som utgöra minnes-regel, tecknas det dubbla ljudet [ 84 ]a) I korta stafvelser, såsom den sista i ätit, lysten, m. fl.; den medlersta i hederlig, lysande, m, fl., hvarest sjelfva dess rum i en sådan kort stafvelse utgör minnes-tecknet.

b) Eller då ordet är ett af de 18 enstafviga, i hvilka n efter öfverenskommelse uttalas dubbelt, till ex. min, än, han, den, m. fl.

c) Eller ändteligen när två consonanter af olika slag förekomma i samma stafvelse, då den första vanligen höres dubbel. Om undantagen från denna regel strax nedanföre.

Utom verkelig tvåskrifning, eller j, m, x, eller något af nyssnämda tre minnestecken, höres aldrig vid läsningen ljudet af dubbel consonant.

Oftare händer deremot, att af två olika consonanter i samma stafvelse, den första icke ljuder dubbel. Se här slutligen minnes-reglorna för detta undantag.

Första Fallet.

När ordet är en genitif, hvars nominatif ändar sig på en af de 11 enkla consonanterna, t. ex. mat, fot, sak, rök, rån, blod, stod, mod, m. fl. I deras genitiver höres ej den första consonanten dubbel. Man uttalar mats, fots, saks, röks, råns, blods, stods, mods, [ 85 ]likasom deras nominativer, med blott tillägg af den genitiva ändelsen, antingen derföre att man vill igenkänna hufvudordets ljud ännu i böjningarna deraf, eller, hvad som ej saknar trolighet, derföre att en vokal ursprungligen funnits i dessa genitiver, som blifvit bortlagd genom sammandragning, och att man verkeligen, om ej skrifvit, dock uttalat dem: modes, fotes, sakes, rökes, blodes, o. s. v. Tanken sätter då, att så må sägas, likasom en apostroph emellan hufvudordet och den genitiva ändelsen; hvarigenom uttalet blir sådant, som det här tecknas: mat’s, fot’s, sak’s, rök’s, rån’s, blod’s, stod’s, mod’s, o. s. v.

Andra Fallet.

Detta fall inträffar, när ordet är neutrum af något adjectif, som slutas i masculinet med en enda af de 11 enkla consonanterna. Således fördubblas ej i uttalet den förre af de två slut-consonanterna i skönt, brunt, groft, rart, klart, bart, stort, emedan de äro neutrer af skön, brun, grof, rar, klar, bar, stor. Orsaken är här åter, likasom i förra fallet, ellipsen af en vokal. Man vet att den neutrala ändelsen är alltid et. Om man ville lägga den till skön, brun, klar, rar, m. fl. skulle deraf, likasom i biet, fröet, fäet, uppkomma: skön-et, klar-et, rar-et, hvaraf åter, då e uteslutes och de begge sista consonanterna sammandragas, nödvändigt uppkommer det i dessa neutrer vanliga uttalet, skön’t, brun’t, klar’t, [ 86 ]rar’t, o. s. v. Undantag sådana adjectiver som sluta sig på d i masculinet, t. ex. sned, snedt, bred, bredt, god, godt, röd, rödt, blid, blidt, m. fl.

Tredje Fallet.

När ordet är en flexion af något verbum, som har en enda consonant framför slut-vokalen i infinitiven, såsom t. ex. höra, ösa, läsa, resa, strypa, duga, m. fl. I detta fall höres aldrig af två olika slutconsonanter i stafvelsen, den första dubbel. När man således vill veta, huruvida öst, läste, reste, myste, hört, förde, hvinte, vände, (af vänja) icke hafva, efter den allmänna regeln första consonanten dubbel, i uttalet, likasom miste, tröstade, fäste, fleste, mört, ört, påminte, vände, (imperf. af vända) eller hvarföre de icke uttalas på samma sätt, så behöfver man blott eftersinna, i fall ordet är ett verbum, om dess infinitif har en enda eller två consonanter framför slutvokalen. Man finner då, att öst, löste, läste, reste, myste, hafva ösa, lösa, läsa, resa, mysa, och således blott en enda consonant framför slutvokalen uti infinitiven; men tröstade, fäste, miste, deremot trösta, fästa, mista, och således tvenne consonanter framför den infinitiva slutformen: att hört och förde hafva uti infinitivet höra och föra: att hvinte och vände hafva hvina och väna; (detsamma med vänja; ty detta j är, som nedanföre skall visas, blott en mellanstucken umbärlig bokstaf,) men påminte och vände, deremot, påminna och vända. Man ser då lätt [ 87 ]både skälet och kännetecknet till uttalets skillnader.

I alla böjningar af sådana verber, som hafva blott en enda consonant framför a i infinitivet, förlorar således, af två olika slutconsonanter i stafvelsen, den första sitt dubbla ljud. Det finnes blott tre undantag från denna regel: det är viste af veta, haft af hafva, och sagt af säga.[1]

Orsaken till detta mera släpande uttal i sådana verber synes vara, likasom i de två förra fallen, ellipsen af en vokal, och två consonanters sammandragning, som ursprungligen varit genom denna vokal åtskilde. Man har fordom af deras infinitiver troligen alltid gjort preteritum, med tillägg af ett t, d, eller de. På detta sätt skrifver man ännu ömsevis.

Slösa - at - de och slösa, slöst, slöste.
Visa - at - de visa, vist, viste.
Löna - at - de löna, lönt, lönte.
Tjena - at - de tjena, tjent, tjente.
Skona - at - de skona, skont, skonte.
Syna - at - de och syna, synt, synte.

[ 88 ]Många flera exempel kunde ännu tilläggas. Troligen har man då också ursprungligt sagt fösat eller fösit och fösade; ösat, eller ösit, och ösade; likasom slösat och slösade. Vokalen a eller i är då i alla dessa ord förmodligen den uteslutna; hvarigenom, då vis’de, slös’de, skon’de, syn’de, nödvändigt skulle uppkomma, d blifvit för lindrigare ljud sedan ombytt i t, hvilket lagt grunden till det sednare uttalet, och dess afvikelse i dessa ord från den allmänna regeln om första consonanten, annars alltid dubbla ljud.

Tilläggom här, fast det knappt behöfves, att till infinitiver med en enda consonant framför slutvokalen, räknas äfven följande tvenne slag. 1:o Sådana som hafva fv framför ändelse-formen a, emedan dessa begge consonanter ljuda tillhopa endast såsom v. 2:o Sådana som hafva j emellan en annan consonant och slutvokalen a. Dessa sednare äro ej allenast ganska få, de behöfva icke ens consonanten j, som synes vara en alldeles efter godtycke mellanstucken bokstaf. Således, om den ej af ett antagit bruk eller, rättare sagdt, ett lindrigare språkljud försvarades, skulle man säga och skrifva nästan lika så rätt, väna sig, uttäna, täma, sämas, m. fl. som vänja sig, uttänja, tämja, sämjas, o. s. v.

För främlingar torde regeln för detta fall, blifva på följande sätt lättast användelig: Lägg ett a till den consonanten, om hvars enkla [ 89 ]eller dubbla ljud fråga blifvit väckt. Uppkommer då deraf ordets infinitif, så läses consonanten enkel, i annat fall dubbel, så snart nemligen ordet ej hör under fjerde fallet, t. ex. spjerna, fullborda, m. fl.

Således, för att veta om lyste, qväste, förde, uttände, m. fl. böra uttalas som syster, fäste, bekände, störta, eller ej, behöfver man blott lägga a till den omtviflade consonanten s, n eller r, då deraf uppkommer lysa, qväfva, föra, uttäna, (eller uttänja,) hvaraf de nyss nämda ordens rätta uttal genast kan erfaras.

Fjerde Fallet.

Detta fall inträffar i stafvelser som ända sig med följande slut-consonanter, orden må vara verber eller nominer:

rd. — t. ex. bard, kard-a, bord, ord, jord, mord, nord, dyrd, gård, hård, vård, färd, gärd, flärd, börd, skörd, mörd-a, vörd-a, fullbord-a.

rl. — t. ex. verld, karl, sorl, porl-a, merl-a, perl-a.

rn. — t. ex. barn, qvarn, skarn, gern-a, stjern-a, spjern-a, jern, korn, horn, torn, urn-a, burn-a, värn, ärn-a, tärn-a, törn-e, örn, björn.

art. — t. ex. fart, art, dart, kart, snart, uppenbart; undantag: hvart, svart, martera, qvar-ter, m. n. fl. [ 90 ]
ort. — (omega) t. ex. hjort, port, fort, lort, kort, bort.
årt.Mårt-en, tårt-a, vårt-a.

Tillägg: Substant. best, test, adverb. felt, och några namn, såsom Lars, Måns, Hans, hvilka sednare dock bero af uttalets olikhet.

Dessa fyra fall utgöra således undantagen från regeln, att af två slut-consonanter i samma stafvelse, ljuder alltid den förre dubbel. Den är för öfrigt fullkomligt allmän.

Man kunde invända emot de tre första, att då de hos främlingen redan förutsätta den kännedom af språket, som fordras för att skilja en genitif, ett verbum och ett neutrum från andra ord i språket, de mindre väl tyckas tjena till hjelp vid första innanläsningen. Men vid hvilket språks rätt-läsning förutsättes ej denna eller andra sådana kunskaper? I Latinen, till exempel, hvilken kännedom af språket behöfves icke redan, för att i alla verber urskilja den rätta infinitiva ändelsen af de 4 conjugationerna, så att man ej säger stĕrnēre i stället för stērnĕre, dĭcēre i stället för dīcĕre, o. s. v.? Fransyskan och Engelskan förutsätta för uttalet ännu flera reglor, som således uti intet af dessa språk, genom blotta skriftecknen strax för ögat uttryckas.

Det fjerde fallet omfattar, det är sant, ett temmeligt antal af ord. Men då det ej kan vara svårt att i minnet behålla de 6 ändelserna [ 91 ]rd, rl, rn, samt art, ort och årt; låter också regeln för detta slags undantag utan minsta svårighet använda sig.




All fråga om consonanternas fördubbling kunde nu synas vara tillräckligt utredd, och likväl återstår ännu en betydande del deraf. Se här ett nytt pröfnings-ämne.

Gör man rätt att i skrift strängt hålla sig vid detta ofvan bestämda förhållande emellan tecknen och ljuden, så att man uttrycker hvart och ett dubbelt ljud med jemt så många bokstäfver som dertill fordras, eller bör man i vissa fall ännu tillägga andra derutöfver? — Man skrifver till ex. fält (campus) med ett l, och det gör tillfyllest efter språkljudets lag, men bör man också på samma sätt skrifva fält, preter. af fälla? Bör man således skrifva gält, släpt, täpt, tykt, spänt, icke gällt, släppt, täppt, tyckt, spännt? Gälde, släpte, täpte, tykte, spände, rände, bygde, icke gällde, släppte, täppte, tyckte, spännde, rännde, byggde? Bör man, med ett ord, gilla eller förkasta bruket att låta i preteriter af dessa och dylika verber igenkänna den dubbla consonanten de hafva i deras infinitif? Och då i vissa andra ord, t. ex. i genitiverne af orden hopp, bock, tack, med många flera, det synes af en oundviklig nödvändighet, att behålla den dubbla consonanten, och att skrifva hopps, icke hops, bocks, icke boks, tacks, icke taks, [ 92 ]hatts, icke hats, måste man då också i adjectivernas neutrer, som i masculinet hafva två slut-consonanter, behålla begge dessa consonanter framför den neutrala ändelsen, samt skrifva tryggt, sannt, grannt, knappt, slappt, icke trygt, sant, grant, knapt, slapt, o. s. v.? Se der hvad i detta ämne ännu återstår att afgöra.

Det är sant att ingen ting vore önskligare, än en öfver hela språket allmän öfverensstämmelse emellan ljudet och tecknen, så att de sednare icke allenast å ena sidan fullkomligen uttryckte de förra, utan ock att man, å den andra, icke använde flera bokstäfver dertill än som ljudet nödvändigt fordrar. Det är ock sant, att kunnde, kännde, sannt, grannt, rännt, spännt, kysst, byggde, hafva ett visst barbariskt utseende, som på en gång sårar smaken och ögat, likasom att man tilläfventyrs utan stor svårighet skulle vänja sig vid släpt, fält, täpt, gält, bygt, trygt, o. s. v. Emedlertid kunde det befaras, att ett sådant stafsätt, ehuru strängt regelbundit, skulle (utom i ett och annat fall, som skola nämnas strax nedanföre) alltför mycket närma sig intill nyhet, och synas öfvergå till en annan ytterlighet, ifrån consonanternas alltför vidsträckta fördubbling. Man skall dessutom svårligen finna sig vid att se skrält, smält, hält, skräpt, af skrälla, smälla, hälla, skräppa, förlora en bokstaf, hvilken liksom målar deras hvassare ljud; ännu mindre, att se i passivets presens stäls, häls, [ 93 ]fäls, skäls, skyls, skrifvas i ställe för ställs, hälls, fälls, skälls, skylls, (der förkortningen af dessa, som någon gång sker, blir nödvändig) flera dylika ovanligheter att förtiga.

Det visaste torde vara, att häruti ingen förändring våga af det allmänna bruket, men att blott söka gifva deråt en viss behörighet af på en gång ordning, måtta och smak. Man torde således böra, en gång för alla, antaga och stadga följande tre punkter:

1:o Att alla substantiver, hvilkas nominatif ändas på två consonanter af de 11 enkla, behålla dem begge äfven i genitiven, t. ex. tagg, taggs, - tapp, tapps, - rock, rocks, - mått, måtts, - lott, lotts, - hatt, hatts, - brädd, brädds, o. s. v.

2:o Att alla neutrer af adjectiver och participier, hvilkas masculinum ändas på två consonanter af de 11 enkla, behålla dem likaledes i neutrum, de undantagna, som sluta sig på två n och två d; således bör man skrifva tryggt, styggt, slappt, knappt, kallt, fällt, torrt; men grant, sant, tunt, icke grannt, sannt, tunnt; försmädt, klädt, tillstadt, understödt, icke kläddt, försmäddt, tillstaddt, understöddt, m. fl.

3:o Att alla verber, som hafva två consonanter af samma slag framför slutformen a uti infinitiven, behålla dem också i alla sina böjningar, undantagande preterit lagt af lägga samt de [ 94 ]som hafva två m och två n. Således bör man skrifva ställt, fällt, hällt, släppt, skräppt, tyckt, ryckt, byggt, ställde, fällde, hällde, släppte, skräppte, byggde, men skrämt, känt, spänt, bränt, skrämde, kände, kunde, spände, brände, hvarigenom den obehagliga ritningen af mm och nn öfver hela språket undvikes, utom när de sluta stafvelser som hafva tonvigt, då fördubblingen ej kan umbäras, t. ex. i imperfecter eller imperativer, såsom spänn, sann, hann, m. fl.[2]. I passiva participiernas neutrer, som skulle få genom fördubblingen fyra slut-consonanter, uteslutes likaledes den ena af de dubbla. Således skrifves fäldt, icke fälldt, bestäldt icke beställdt, bygdt, icke byggdt, o. s. v.

  1. Anmärkning. Äfven kunde verbala flexionerna på dt räknas till undantagen härifrån. Trädt, klädt, af träda, kläda, samt ledt, beredt, af leda och bereda, hafva första consonanten dubbelt ljudande. Men d kunde i denna sammansättning icke höras annorlunda än som t, hvaraf dubbelt tt nödvändigt uppkommer i ljudet. Detta uttal är då mindre ett undantag, än en nödvändighet uppkommande af sjelfva ljud-arten.
  2. Man lemnar åt Läsarens öga, att dömma emellan dessa begge skrifningar:
    skymt, skymde skymmt, skymmde.
    skrämt, skrämde skrämmt, skrämmde.
    känt, kände kännt, kännde.
    bränt, brände brännt, brännde.
    spänt, spände spännt, spännde.
    kan, kunde kann, kunnde, o. s. v.

    Det är föga troligt, att någon lärer yrka det sednare stafsättet, då det dessutom till uttryckande af ljudet ingalunda behöfves.