[ 112 ]

AMOR JUL-ATTRAPE.

.

Å klippig strand en hydda står,
Och, leende i hoppets vår,
Med bergsbons glada, fria sinne,
Min Lina firar jul derinne.

Två hjertan under sabbathsfrid
Nedblicka på din blomstertid,
Som dygdens enkla minnesvårdar
Inom din lefnads rosengårdar.

Re’n Freja ler på qvällens sky,
Julbrasan skimrar i hvar by,
Från dal till dal, kring insjöstranden,
En gräns för sälla barndomslanden.

Gladt ordnas festen inom hus;
Ur salens loft, vid tända ljus,
Lätt, som en elfva, Lina svingar
Hvar gäst emot, på hoppets vingar.

Men — när på rutan innan korrt
Isblommorna du andas bort;
I snöljus rymd ditt öga spanar, —
Månn’ du ett himmelskt budskap anar?

Hvi lyssnar känslan i ditt bröst
Till pendelns knäpp, till vindens röst? —
”Han kommer!” Se, vid Bores pilar,
Förklädd till Rimthuss, Amor ilar.

[ 113 ]

Ej till din port ett dufspann flyr,
Men trafvarn, frustande och yr,
Helt visst ej mindre glädje bringar:
En väpnad Gud — hör, sabeln klingar!

Hvar tanka flyger i hans famn,
Hvar suck är ljudet af hans namn ...
Men se, hur’ snön i hvirfvelflockar
Har pudrat in hans svarta lockar!

Han kom som en attrape till slut,
Hvars innehåll du gissar ut: —
Hans hjertas slag du vill ju kalla
Jul-klappar, skönast ibland alla?

Det fina löjet kring hans mund,
Med kindens grop i skälmskt förbund,
Den själ, ur ögats himmel strålar,
Din andra vår på jorden målar.

Sitt eget sändebud han är,
Depecherna i hjertat bär:
Hvad deras chiffres uppenbara,
Må blommor, utan korg, besvara!