Der stod densamma hyddan ännu qvar,
I skuggan af den mörka furu-skogen
Vid elfven, som, uti min barndoms dar,
Hon fordom stod så vänlig och förtrogen.
Här hade Julia sitt blomster-land,
Här hängde björken öfver fönster-bågen,
Der lekte vi som barn vid elfvens strand
Och slogo ”smörgås” på den blanka vågen.
Och hennes fader mins jag som i går!
Der han på trappan satt i sommarqvällen:
En vördnadsvärd, ”en vis med silfver-hår”,
Som glänste hvitare än snön på fjellen.
Hans lif var ensligt, var en enke-mans,
Hans kropp herkulisk, fastän stödd på krycka;
Hans ålders fröjd var stugan, som var hans, —
Och Julia, hans lefnads bästa lycka.
Skön var hon, der hon växte glad och mild
I skogens land, guld-lockig som Aurora,
Som blyga sippan, der hon växer vild,
En älsklig ”härold för den unga Flora.”
Men ack! som blomman ofta tynar bort,
Då skarpa nordan andas uppå stängeln,
På plågans läger sjönk hon innan kort,
Och grafven gömde snart den hulda engeln.
Den gamle dog af sorg och ålderdom,
Af goda englar till de kära buren.
Och lutande stod hyddan nu och tom,
Och vågen slog mot den förfallna muren. —
Jag såg hur solen sjönk, och hjertats sår
Refs upp då vakan slog i furu-salen.
Jag bröt en blomma, krossade en tår,
Och flydde ur den minnes-rika dalen.
