Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Johannes’ första Bref

←  Petri andra Bref

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Johannes’ första Bref

Johannes’ andra Bref  →

Johannes’ Första Bref.

Inledning.

Ehuru evangelisten och aposteln Johannes icke utsatt sitt namn i detta sändebref, och ingen särskild församling är nämnd, till hwilket brefwet allra först sändes, så har det dock i den kristna församlingen allt ifrån början warit med wisshet icke blott trodt, utan kändt, att Johannes har skrifwit det. I stil och tankegång öfwerensstämma Johannes’ bref fullkomligt med hans evangelium; och kyrkofäderne äro i sitt wittnesbörd derom ense, att detta bref är skrifwet af den lärjungen, som Jesus älskade. Redan i den apostoliska tiden uppstodo irrlärare bland de kristna, som på åtskilliga sätt wanstälde eller förnekade dels läran om Kristi gudom, dels läran om Kristi mandom, och med dessa förderfliga willfarelser förenades lösa tänkesätt, löshet ifrån sanningen, löshet ifrån Guds bud och lösaktighet i lefwernet. Dessa irrlärare föregåfwo, att man med kristendomen och med kärleken till Gud wäl kunde förena kärleken till fåfängan, werlden och synden. Cerintus, Nikolaiterna och andra förwillare uppträdde; och genom dem sökte fienden att strax i församlingens början utså ogräs ibland hwetet. Aposteln Johannes skrifwer i detta bref till de kristna de allra härligaste lärdomar, förmaningar och hugswalelser, men derjemte kraftiga warningar mot alla willoandar. Och emedan willfarelserna i alla tider utgå från samma orena källa och alltid gestalta sig twärtemot den gudomliga uppenbarelsens hufwudsanningar, så hafwa wår tids willoandar i grunden en märkwärdig likhet med den tidens irrlärare; och aposteln Johannes har icke blott wederlagt de willfarelser, som wisade sig medan han lefde, utan också de willfarelser, som nu i wår tid såsom en surdeg förderfwa Kristi kyrka, så att evangelii rena lära derigenom ofta blifwer på flerahanda sätt förnekad eller wanstäld. Emot alla sådana willfarelser innehåller detta bref icke blott wederläggning, utan sunda, kraftiga, himmelska läkemedel mot de sjukdomar, som genom willfarelsernas gift äro förorsakade, så att hwar och en, som will bruka dessa läkemedel rätt, blifwer också helbregda. Detta bref inskärper i all synnerhet, att den sanna tron på Jesus Kristus, Guds Son, werldens Frälsare, nödwändigt måste wara förenad med rättfärdig och helig wandel, samt kärlek till bröderna. Att wandra i ljuset och wandra i kärleken, dertill förmanar aposteln från början till slut, och med faderlig apostolisk kärlek tröstar han församlingen såsom sina andeliga barn med den höga sanningen om Guds ewiga kärlek, uppenbarad i Kristus Jesus till syndares frälsning och salighet.

1 Kapitlet.

Aposteln wittnar om Kristus såsom lifwet och uppmanar till wandring i ljuset.

Det som war från begynnelsen, det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med wåra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa widrört, om lifwets ord — Joh. 1: 1, 14. Luk. 1: 2. 24: 39. 2 Petr. 1: 16.

2 och lifwet wardt uppenbaradt, och wi hafwa sett och wittna och förkunna för eder det ewiga lifwet, som war hos Fadren och wardt uppenbaradt för oss —

3 det som wi hafwa sett och hört, det förkunna wi ock för eder, på det att äfwen I mån hafwa gemenskap med oss; men wår gemenskap är med Fadren och med hans Son, Jesus Kristus. Joh. 17: 21. 2 Kor. 1: 9.

Om lifwets ord, som war från begynnelsen, såsom aposteln har wisat i början af sitt evangelium, skrifwer han nu till församlingen det, som han och de andra apostlarne hade sjelfwe hört af Jesu mun och såsom ögonwittnen beskådat, nemligen honom sjelf och hans underwerk, hans död, hans uppståndelse och hans himmelsfärd, och det, som de till och med hade fått widröra med sina händer, den heliga lekamen, om hwilken han säger: Ordet wardt kött, och han bodde ibland oss. Joh. kap. 1. (v. 2) I det ewiga, personliga Ordet, Guds enfödde Son, war lifwet, och lifwet war menniskornas ljus. Joh. 1: 4. Då Guds Son blef menniska, då blef lifwet uppenbaradt; han kom från Fadren och uppenbarade sig i werlden för att gifwa werlden lif. Joh. 3: 16; kap. 6: 33. Kristus är sjelf det personliga, ewiga lifwet; och den, som tror på honom och har honom genom tron, han har ewinnerligt lif. Joh. 3: 36. (V. 3) För att göra sitt wittnesbörd desto eftertryckligare, begagnar aposteln återigen de orden sett och hört, likasom i v. 1, och hans önskan och ändamål är, att wi må genom ordet hafwa gemenskap och delaktighet med Jesu apostlar och derigenom gemenskap med Gud Fader och hans Son Jesus Kristus. Se Joh. 17: 21.

4 Och detta skrifwa wi till eder, på det att eder glädje må wara fullkomnad. 2 Joh. v. 12.

Blott i Gud finnes sann glädje, fröjd, frid, och salighet; och att i Kristus wara förenad med Fadren är nödwändigt, för att komma till den ewiga glädjen och saligheten.

5 Och detta är det budskap, som wi hafwa hört af honom och åter förkunna för eder, att Gud är ett ljus, och att intet mörker är i honom.

Salighetens budskap, evangelii ord, som apostlarne förkunnat och i det nya testamentet åt oss meddelat, war dels det ord, som de sjelfwe hade hört af Jesu mun, dels det som de efter eget åskådande kunde wittna om hans försoningsdöd, uppståndelse, himmelsfärd o. s. w., dels det som genom den Helige Andes utgjutelse samt fortfarande upplysning och ingifwelse blef dem meddeladt. 2 Kor. 4: 6. Evangelii budskap har till sin ständiga förutsättning, att Gud är ett ljus: helighetens och rättfärdighetens ljus, som ej kan tåla eller tillåta någon enda synd; allwetenhetens ljus, för hwilket natten lyser såsom dagen, och mörkret är såsom ljuset, Ps. 139, så att han stundeligen skådar wårt hjertas innersta tankar och uppsåt, hör alla wåra ord och ser alla wåra gerningar; kärlekens och den heliga nitälskans ljus, så att, likasom hans kärlek är outsäglig mot alla, som uppriktigt nalkas honom och komma under hans älskelige Sons skygd, han deremot är för all falskhet och skrymteri en förtärande eld, hwarföre ock intet är förskräckligare, än att midt under hans ögon skrymta eller uppsåtligen öfwa något, som är Gud misshagligt.

6 Om wi säga, att wi hafwa gemenskap med honom, och wandra i mörkret, så ljuga wi och göra icke sanningen. 1 Joh. 2: 4.

Blotta bekännelsen allena, äfwen om man bekänner sig till Guds rena, oförfalskade ord, hjelper icke, och att med munnen säga, att man tror på Kristus, kan icke göra menniskan salig, om hon icke genom honom blifwer en ny menniska, som wandrar i ljuset och gör sanningen. Bekännelsen är en lögn, och tron är död, och det är icke sant, att menniskan har gemenskap med Gud, så länge hon fortfar och will fortfara att wandra i någon synd, se Joh. 3: 21. Rom. 8: 13. Att wandra i mörkret är att wandra i skrymteri, i någon medweten synd, att icke hafwa öppen sak med Gud, icke ligga med sin synd inför nådastolen: att icke wilja låta synden gå under domen, icke wilja inför Gud bekänna och öfwergifwa den, för att få den både förlåten och dödad, v. 8, 10, utan wilja förblifwa ostörd med sin synd och draga öfwer sig ett täckelse af ursäkter och skrymteri; allt detta är mörker. Då nu blott det beslägtade och likartade kan hafwa gemenskap inbördes, då följer, att om wi säga, att wi hafwa gemenskap med honom, och wandra i mörkret, så ljuga wi och göra icke sanningen.

7 Men om wi wandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hafwa wi gemenskap inbördes, och Jesu Kristi, hans Sons, blod renar oss från all synd. Ebr. 9: 12 f. 1 Petr. 1: 18 f. Upp. 1: 5.

Sedan aposteln wisat, att det är en motsägelse, att den, som wandrar i mörkret, skulle kunna hafwa gemenskap med Gud, som är ljuset, så tillägger han: Men om wi wandra i ljuset, såsom han är i ljuset, komma wi blott och låta straffa för synd, så att wi inför Gud känna och bekänna den, flyende till nådastolen med hela wårt syndaelände, då är det sant, att wi hafwa gemenskap inbördes, nemligen i Gud, såsom lemmar i den kropp, hwars hufwud är Kristus. För dem, som wandra i ljuset och derföre ständigt strida emot sina synder, som ljuset bestrålar och uppenbarar, fins ock en ständigt fortgående tillräcklig rening från all synd i Guds Sons blod, som renar från all synd, från synden sjelf, att den hwarken kan fördöma eller herska.

8 Om wi säga, att wi icke hafwa synd, så bedraga wi oss sjelfwa, och sanningen är icke i oss. 1 Kon. 8: 46. Ords. 20: 9. Pred. 7: 21.

Om någon af de troende skulle säga, att han icke hade synd, så wore det ett sjelfbedrägeri och ett bewis, att han icke hade sanningens ljus i hjertat. Huru stor skilnad aposteln gör emellan att hafwa synd och göra synd, wisar han i kap. 3. Från syndens skuld och straff och herrawälde blifwer menniskan befriad i rättfärdiggörelsen, men det medfödda förderfwet, den syndiga naturen fortfar och är en outtömlig källa af att orenlighet, som gör de troende ständig jemmer och ständigt behof af det renande blodet. Alltså hafwa de pånyttfödda icke blott ett nytt lif, en ny menniska, utan också den gamla menniskan, som de derföre beständigt måste afkläda sig och döda sina lemmar, som äro på jorden, korsfästa köttet, Gal. kap. 5, och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. 2 Kor. 7: 1.

9 Om wi bekänna wåra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Ps. 32: 5. Ords. 28: 13.

De, som bekänna sina synder inför Herren och söka den rening, som aposteln wisat (v. 7), erhålla både förlåtelse och fortfarande rening, ty Gud är trofast, så att han håller hwad han har lofwat i Kristus, och är rättfärdig mot wår fullkomlige medlare, som åt menniskan förwärfwat och med en fullkomlig lösepenning betalt all wår skuld, så att syndaförlåtelsen är rättwis. I det Gud bewisar denna trofasthet och denna rättwisa och rättfärdighet mot sin Son, wår Frälsare, bewisar han oss sin fria, oförskylda nåd, sin ewiga, brinnande barmhertighet. Se Rom. 3: 25–28.

10 Om wi säga, att wi icke hafwa syndat, så göra wi honom till lögnare, och hans ord är icke i oss.

I Guds ord står uttryckligen, att alla menniskor äro syndare; och om wi motsäga honom häruti, så är detta detsamma som att påstå, att Guds ord icke är sant; och då hafwa wi icke detta ord i wåra hjertan, äfwen om wi med munnen bekänna det. Att känna och bekänna synden med längtan och begär efter nåden är ett tecken, att Guds ord är uti oss.

2 Kapitlet.

Jesus Kristus wår förswarare och försonare. Uppmaning att hålla hans bud. Warning för werldskärlek och förnekande af Kristus

Mina barn, detta skrifwer jag till eder, på det att I icke mån synda. Och om någon syndar, så hafwa wi en förswarare hos Fadren, Jesus Kristus, som är rättfärdig. Rom. 8: 34. 1 Tim. 2: 5. Ebr. 7: 25. 9: 24.

2 Och han är försoningen för wåra synder, men icke allenast för wåra, utan ock för hela werldens. 2 Kor. 5: 18 f. Kol. 1: 20.

Jag skrifwer detta, säger aposteln, på det att I icke mån synda och således icke, genom den tröstliga läran om den fria tillgången till rening i Guds Sons blod, draga Guds nåd till lösaktighet, utan fastmer genom den ständiga tillgången till rening i Guds Sons blod hemta ständig lifskraft att segrande kämpa mot den i oss qwarboende synden och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Men om så illa sker, att någon så gifwer efter för syndens retelser, att han syndar och faller, så må han icke blifwa liggande, misströsta och gifwa sin sak förlorad, utan just då, när hjelpen som mest behöfwes, betänka, att wi hafwa en förswarare, en sakförare hos Fadren, som är rättfärdig, som med sin förbön gör sin rättfärdighet ständigt gällande inför Fadren mot wår orättfärdighet, och så åter i tron hemta förnyad samwetsrening, förnyad tröst, lifskraft och mod att åter uppstå till förnyad strid mot synden. Derpå beror det, och just det gäller inför Gud, att han är rättfärdig och är wår rättfärdighet, Jer. 33: 16, och det är han derigenom, att han är försoningen för wåra synder, sjelfwa försoningsoffret, det Guds Lam, som borttager werldens synd, Joh. 1: 29; och han är försoningen icke blott för de troendes synder, utan för hela werldens synder, så att ingen menniska behöfwer blifwa liggande i sin synd och gå förlorad.

3 Och deraf weta wi, att wi känna honom, om wi hålla hans bud.

Genom rättfärdiggörelsen och den nya födelsen har själen kommit till förening med Gud och lärt känna honom både såsom kärlekens och rättfärdighetens Gud och lärt känna Kristus såsom medlare mellan Gud och menniskan, såsom försonaren, som gifwer magt att blifwa Guds barn åt dem, som tro på hans namn, Joh. 1: 12. De lefwa i honom, och detta lif har det kännemärke, att de wilja hålla hans bud. De få af honom denna wilja, detta sinne och äfwen nåd och kraft, så att de icke qwarblifwa i synden såsom syndens trälar, utan fly den och äro förlossade från syndens wälde, fastän icke från syndens inneboende, v. 1.

4 Den som säger: jag känner honom, och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen. 1 Joh. 1: 6. 4: 20.

Grt.: Den som säger: jag har känt honom m. m. Den som icke lyder Guds bud och icke strider mot synden, har icke känt Kristus, och har icke erfarit kraften af evangelii sanning, som både upplyser själen och gifwer wilja och kraft att stå det onda emot.

5 Men den som håller hans ord, i honom är kärleken till Gud i sanning fullkomnad. Deraf weta wi, att wi äro i honom. Joh. 14: 21, 23.

Att hålla hans ord är således bewiset på kärleken till honom, såsom Kristus säger: Älsken I mig, så hållen mina bud, Joh. 14: 15. Men detta är ett werk af Guds kärlek till menniskan; och denna saliggörande kärlek är fullkomnad, genom den Helige Andes nåd inplantad och werkstäld i den menniskan, som håller hans ord.

6 Den som säger sig förblifwa i honom, han är ock pligtig att sjelf så wandra, som han wandrade. Matt. 11: 29. Joh. 13: 15. 15: 4 f. Fil. 2: 5. 1 Petr. 2: 21.

Det är icke möjligt att wara en sann kristen etter förblifwa i Kristi gemenskap, utan att Wandra efter Jesu bud och exempel. Tron utan gerningar är död. Se Jak. 2: 17.

7 Mina älskade, icke ett nytt bud skrifwer jag till eder, utan ett gammalt bud, som I haden från begynnelsen; det gamla budet är det ord, som I hafwen hört. 1 Joh. 3: 11. 2 Joh. v. 5.

Här wisar aposteln, att detta bud om wandel i Jesu fotspår icke war något nytt bud, utan det som de hade hört och undfått ifrån början; så lärde Jesus sjelf, Matt. 5. Joh. 14; så lärde alla apostlarne, Gal. 5. Fil. 2. Jak. 2 o. s. w.

8 Åter skrifwer jag till eder ett nytt bud, det som är sant i honom och i eder; ty mörkret förswinner, och det sanna ljuset skiner redan. Joh. 1: 9. 8: 12. Rom. 13: 12.

En sådan helig wandel såsom trons frukt måste hafwa den sanna kärleken till sin lifskraft, ty eljest blifwer allt bemödande i lefwernet blott ett dödt träldomsarbete under lagen. Att kärleken är nödwändig, war äfwen skrifwet i lagen och allt ifrån början inplantadt genom evangelium, men måste för Guds folk alltid framhållas såsom ett nytt bud: ty kärleken kan icke finnas med något sant lif, utan derigenom att själen lefwer i Kristus, och detta lif är alltid nytt, och tron och kärleken måste beständigt förnyas. I Kristus har Guds kärlek bewisat sig såsom den högsta, fullkomligaste sanning; och då Kristi Ande werkar denna kärlek i de trogna, så att de i Kristus älska bröderna, så gör han ordet om kärleken sant i dem. I kärleken skola de wandra, så wandra de i sanningens ljus, som för dem är i Kristus uppgånget, och kärleken är lagens fullbordan.

9 Den som säger sig wara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret. 2 Kor. 13: 2. 1 Joh. 3: 14 f.

Der ljuset lyser i hjertat, der är kärlek. Der hat och kärlekslöshet herska, der är andeligt mörker, andelig död.

10 Den som älskar sin broder, han förblifwer i ljuset, och ingen förargelse är i honom.

11 Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och wandrar i mörkret och wet icke hwart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon.

Brödrakärleken är ett tecken till att själen har andeligt ljus. Den som älskar bröderna, bemödar sig att i kärleken wandra så, att han icke föregår sin nästa med ondt exempel, förargelse eller anstöt och sköter sig icke sjelf eller faller öfwer sådant, som länder andra till fall. Ps. 119: 165. (V. 11) Se v. 9. Den som wandrar i mörker och andelig blindhet, rusar fram på wägen till ewigheten, utan att weta hwart det bär. Ingen kunskap, ingen lärdom, ingen skarpsinnighet kunna gifwa ljus i detta mörker. Andeligt ljus kan icke finnas utan sann kärlek.

12 Jag skrifwer till eder, mina barn, ty synderna äro eder förlåtna för hans namns skull.

Wi se häraf, huru angelägen aposteln är derom, att de skola tro, att de hafwa syndernas förlåtelse för Kristi namns skull, ty af denna tros wisshet och glada förtröstan kommer kärlek och tacksamhet och kraft och frimodighet.

13 Jag skrifwer till eder, I fäder, ty J hafwen lärt känna den som är från begynnelsen. Jag skrifwer till eder, I ynglingar, ty I hafwen öfwerwunnit den onde.

Den härliga försäkran i v. 12 upprepar aposteln här särskildt för dem, som äro fäder eller ynglingar, ware sig i lekamligt eller andeligt afseende. Deraf, att de hade lärt känna Guds enfödde Son, som är af begynnelsen och af ewighet, och deraf, att de genom tron på Kristus hade blifwit förlossade ifrån Satans magt och wälde och öfwerwunnit den onde, skulle de weta, att Kristus hade frigjort dem från syndens band och lagens träldom, v. 12. Se kap. 5: 18. Gal. 4: 5, 6. Rom. 8: 15. Jer. 31: 34. Upp. 12: 11. Ef. 6: 13.

14 Jag har skrifwit till eder, mina barn, ty I hafwen lärt känna Fadren. Jag har skrifwit till eder, I fäder, ty I hafwen lärt känna den som är från begynnelsen. Jag har skrifwit till eder, I ynglingar, ty I ären starke, och Guds ord förblifwer i eder, och I hafwen öfwerwunnit den onde.

Aposteln upprepar dessa härliga försäkringar och menar i synnerhet det som står i v. 12, hwilket han här särskildt tillämpar på barnen i församlingen och dem, som nyligen kommit till tron, så att de woro andeliga barn. Dessa skulle fröjda sig, att de lärt känna Fadren i Kristus, och woro Guds barn, fastän de ännu icke hade erfarenhet i striden mot den onde, v. 13. De kände Fadren och Sonen, v. 13, och i denna lefwande kännedom är syndernas förlåtelse och ewigt lif. Åter påminner han fäder och ynglingar om allt det, som han förut hade skrifwit i sitt evangelium och i det föregående af detta bref. Kraften och starkheten att öfwerwinna den onde finner själen i Guds ord allena.

15 Älsken icke werlden, icke heller de ting, som äro i werlden. Om någon älskar werlden, i honom är icke Fadrens kärlek. Rom. 12: 2. Jak. 4: 4.

Med werlden menas här allt det onda i werlden, synden, werldsanden, fåfänglighetens band, allt hwad som werkas af honom, hwilken kallas denna werldens gud, 2 Kor. 4: 4. Både den onde och hans werk, syndens och werldens wäsende skall en kristen öfwergifwa och undfly. Se Joh. 12: 31. Ef. 2: 2. 2 Petr. 1: 4.

16 Ty allt det som är i werlden, köttets begärelse och ögonens begärelse och lefwernets högfärd, det är icke af Fadren, utan af werlden.

Här förklarar aposteln widare, hwad han menar med werldswäsendet, v. 15, ty werldswäsendet har sin grund i menniskans syndaförderf, och detta förderf har i synnerhet tre hufwudrötter. Köttets begärelse betyder all begärelse till otukt, yppighet och wällefnad; ögonens begärelse syftar på winningslystnad och girighet, och lefwernets högfärd innefattar högmod och ärelystnad o. s. w., således begärelsen att njuta, begärelsen att ega, begärelsen att herska och hafwa ära, magt och wälde. Allt detta hörer icke till den ursprungliga menniskonaturen, såsom den af Gud blef skapad, utan inkom genom syndafallet och har sedan blifwit i werlden rådande.

17 Och werlden förgås och hennes lusta, men den som gör Guds wilja, han förblifwer ewinnerligen. Es. 40: 6. 2 Kor. 7: 31.

Här menas icke egentligen werldsbyggnaden, denna synliga skapelse, som också skall förgås, se 2 Petr. 3: 10, 11, utan här menas, i synnerhet werldsmenniskorna och allt det, som de älska och hwaruti de hafwa sin lust, v. 16, Jak. 5: 1. Es. 51: 6. Men den som gör Guds wilja, den som i tron på Kristus wandrar i ljuset, han har i Kristus ewigt lif, v. 1—6, och har löfte att få wara hos Kristus ewinnerligen. Se Joh. 17: 24; kap. 14: 3.

18 Mina barn, nu är den yttersta tiden. Och såsom I hafwen hört, att antikrist kommer, så hafwa ock nu många antikrister uppstått, hwaraf wi förstå, att nu är den yttersta tiden. Matt. 24: 24. 2 Tess. 2: 3.

Antikrists ande werkade redan i den apostoliska tiden. Antikrist eller motkrist betyder den som sätter sig emot Kristus och will wara i Kristi ställe. Hwar och en, som will ifrån Kristus till sig sjelf draga och förföra menniskor genom wåld eller list eller falsk lärdom, drifwes af Satan, och denna fiendskap till Kristus har uppenbarat sig i alla tider; den har i wår tid stigit till en hög grad; men skriften lärer oss ock, att en mägtig fiende till slut skall uppstå, som i egentlig mening kallas antikrist, såsom hufwudet för alla Kristi fiender bland menniskorna. Han blifwer uppenbar, då ondskan har stigit till sin höjd och den stora straffdomen nalkas, 2 Tess kap. 2. Ju starkare förberedelser wi se till hans ankomst, desto längre är den utwecklingstid framskriden, som aposteln kallade den yttersta tiden, hwilken då redan war börjad.

19 Från oss hafwa de utgått, men de woro ej af oss, ty hade de warit af oss, så hade de förblifwit hos oss; men de hafwa utgått, på det att det skulle blifwa uppenbart, att icke alla äro af oss. Ps. 41: 10. Ap. G. 20: 30. 2 Kor. 11: 19.

De falska lärare, som aposteln kallar många antikrister, utgingo från kyrkan; och så skall antikrist och hans stora anhang utgå ur kyrkans eget sköte och påstå, att de allena utgöra den rätta kyrkan och att alla, som icke wilja hålla med dem, utan wilja tro och lyda Kristi ord, äro föraktliga, oförnuftiga menniskor. Derigenom att de affällige förneka och hata det lif, som Guds Ande werkar hos andra, blifwer det uppenbart, att de icke tillhöra den lefwande församling, som hwilar på apostlarnes grund.

20 Och I hafwen smörjelse af den Helige och weten allt. Joh. 14: 26.

Smörjelsen af den Helige Ande är den Helige Andes ljus och nådegåfwor. Namnet Kristus betyder smord, emedan han till den menskliga naturen uppfyldes af den Helige Ande i oändelig fullhet, se Ps. 45: 8. Es. kap. 11. Och emedan de troende hafwa Kristi Ande, hwarmed han döpt dem, och äfwen bära hans namn och kallas kristna, Rom. 8: 19. Joh. 1: 33, så äro de delaktige af dessa nådegåfwor; de äro den Helige Andes tempel. 2 Kor. 3: 16, och Kristus har lofwat, att hans ande skall leda dem till hela sanningen, Joh. 14: 26; kap. 16: 13. På pingstdagen blef smörjelsen af den Helige Ande på synligt sätt gifwen åt apostlarna och den första församlingen, och deruti låg en borgen, att Kristus will med sin ande wara närwarande i församlingen alla dagar intill werldens ände. Olja är ljusämne eller liksom flödande ljus. Om lysoljan och wigoljan såsom förebilder af den Helige Andes nådegåfwor, se Sak. 4. 2 Mos. 25: 6.

21 Jag har icke skrifwit till eder derföre, att I icke weten sanningen, utan emedan I weten henne och att all lögn icke är af sanningen.

22 Hwem är lögnaren, om icke den som förnekar, att Jesus är Kristus? Den är antikrist, som förnekar Fadren och Sonen. 1 Joh. 4: 3. 2 Joh. v. 7.

Jag har icke skrifwit till eder, såsom om det behöfdes att för eder utförligt framställa hela evangelii sanning, utan emedan I weten sanningen, så bören I ock weta, att all lögn är oförenlig med sanningen, så att den, som lärer någon willfarande och förförande lära, såsom att Jesus icke är Kristus, Messias, Guds Son, werldens frälsare, gifwer med en sådan willfarelse tillkänna, att han drifwes af antikrists ande, han nekar både Fadren och Sonen. Den som uppsåtligt hyser sådan willfarelse, är icke af sanningen, har icke anammat Kristus, den lefwande personliga sanningen, i sitt hjerta, ehuru hans tal och lefwerne möjligen kan synas fromt och wackert.

23 Hwar och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadren; den som bekänner Sonen, han har ock Fadren. Joh. 15: 23. 1 Joh. 4: 15.

De flesta, som icke tro på Guds Son, mena wisserligen, att de ändå tro på Gud, men den sanne Guden är blott i Kristus uppenbarad, blott i Kristus lära wi känna honom, blott genom medlaren kunna wi komma till honom, och den som icke har Kristus, han har ingen Gud. Joh. 14: 6. 2 Joh. v. 9.

24 Hwad I hafwen hört från begynnelsen, det förblifwe i eder. Om det som I hafwen hört från begynnelsen förblifwer i eder, så skolen ock I förblifwa i Sonen och i Fadren.

Att hålla sig fast wid det uppenbarade ordet, taga det noga och på allwar, är för alla troende nödwändigt, ty blott genom ordet kunna de fortfara att blifwa i Kristus och ledas af den Helige Ande. Genom ordet äro de förenade med den treenige Guden. Tron födes, stärkes, stadfästes och öfwerwinner werlden, just genom ordets upplysande, lifgifwande, styrkande och bewarande kraft.

25 Och detta är det löfte, som han har lofwat oss, det ewiga lifwet.

Den som tror på Sonen, han har ewigt lif. Joh. 3: 36.

26 Detta har jag skrifwit till eder om dem som förwilla eder.

27 Och den smörjelse, som I hafwen fått af honom, förblifwer i eder, och I hafwen icke behof af att någon lärer eder, utan såsom samma smörjelse lärer eder om allting, så är det ock sant och icke lögn; och såsom hon har lärt eder, så förblifwen i honom. Jer. 31: 34. Joh. 14: 26. 16: 13.

Med sanningens ord skola Guds barn möta Satans och werldens frestelser och alla som wilja förwilla och förföra dem. Smörjelsen omtalas här såsom en person, som lärer, ty den Helige Ande sjelf, den tredje gudomspersonen, är närwarande hos de troende i förening med sina nådegåfwor, se v. 20, och den Helige Ande är deras ledsagare och hugswalare.

28 Och nu, mina barn, förblifwen i honom, att, när han warder uppenbar, wi må hafwa frimodighet och icke med skam blifwa bortwillade från honom wid hans tillkommelse. Mark. 8: 38. 1 Joh. 3: 2.

Förblifwen i Jesus! Detta är nödwändigt för att kunna med glädje möta honom, då han kommer. Matt. 25: 1–7. Luk. 12: 36, 37.

29 Om I kännen, att han är rättfärdig, så weten, att hwar och en som gör rättfärdigheten är född af honom. 1 Joh. 3: 7, 10.

Emedan Kristus är rättfärdig och rättfärdiggöraren, i hwilken de troende lefwa och äro födde af honom till nytt lif, Joh. 3, så hafwa de hans rättfärdighet, den är dem af Gud tillräknad och skänkt af nåd. En frukt af denna rättfärdighet och ett tecken dertill är kärleken, waksamhet mot mörker och willfarelse, v, 11, 12; den, som tror rätt, gör också rätt; såsom du tror, så lefwer du. Är ditt lefwerne icke rätt, så är icke heller din tro rätt. Kristus den rättfärdige gifwer det lif, som är af Gud, så att Guds barn offra inför honom i helig prydning. Ps. 110: 3. Guds rike är rättfärdighet och frid och fröjd i den Helige Ande.

3 Kapitlet.

Skilnaden mellan Guds barn och djefwulens barn.

Sen, hurudan kärlek Fadren har bewisat oss, att wi kallas Guds barn, hwilket wi ock äro. Fördenskull känner werlden oss icke, emedan hon icke känner honom. Joh. 1: 12. 16: 3.

Att den allsmägtige, ewige Guden, himmelens och jordens skapare och Herre, så älskat det syndiga menniskoslägtet, att han utgaf sin enda Son, är en så oändlig kärlek och barmhertighet, att äfwen änglarne blicka in i denna hemlighet med häpen förundran. 1 Petr. 1: 12. Att syndiga, fördömelsewärda menniskor upptagas till Guds barn och kallas Guds barn genom enfödde Sonen, är det fortsatta werket af denna heliga kärlek. En så outsäglig höghet att kallas Guds barn, hwartill Guds kärlek upphöjt oss skola de troende ständigt betänka och deraf förmås att föra ett lefwerne, som är öfwerens med en så hög kallelse. Werlden kan icke hafwa något rätt begrepp om detta barnaskap eller känna Guds barn, ty Gud sjelf år för werlden okänd. Se 2 Kor. 2: 14.

2 Mina älskade, wi äro nu Guds barn, och det är icke ännu uppenbart, hwad wi skola warda, men wi weta, att när han warder uppenbar, skola wi blifwa honom lika, ty wi skola se honom såsom han är. 2 Petr. 1: 4. Rom. 8: 18 f. 2 Kor. 15: 49. Fil. 3: 21. Kol. 3: 4.

3 Och hwar och en som har detta hopp till honom, han renar sig, såsom han^[1] är ren.

Wi äro nu Guds barn, säger aposteln. Är det sant, att jag tror på Jesus, så måste jag ock kunna säga: Jag är Guds barn; ty det är just det jag tror, när jag tror på Jesus. Den outsägliga härlighet, som tillhör Guds barn, är icke än uppenbarad, utan så långe de wandra i nådatiden hafwa de den blott i tron och se den icke. De, som äro i Jesus Kristus, äro Guds barn, födde af Gud genom sanningens ord. Joh. 1: 12, 13. Jak. 1: 18. Genom denna födelse äro de delaktige af Guds natur, delaktige af Kristi förklarade menniskonatur och derigenom införlifwade med gudomen, 2 Petr. 1: 4. Derföre blifwa de i uppståndelsen förklarade och härliggjorda till likhet med Kristi härlighets kropp. Fil. 3: 20, 21. Detta skall ske, då Herren Jesus uppenbaras i sin härlighet. Kol. 3: 4. Ingen kan skåda Herren Kristus i denna härlighet, sådan han är, utan att hafwa blifwit delaktig af Guds natur och af sådan synförmåga, som kan fördraga denna härlighet. De andra önska att gömma sig i jordkulor och i bergsskrefwor, att dölja sig för hans ansigte då han kommer. Upp. 6: 15–17. Hwar och en, som hafwer detta hopp till Kristus, måste deraf drifwas till fortfarande rening från allt det widlådande onda, se 2 Kor. 7: 1. Salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud. Matt. 5: 8.

4 Hwar och en som gör synden, han öfwerträder ock lagen, och synden är lagöfwerträdelse. 1 Joh. 5: 17.

Med hwarje willfarelse i läran och med hwarje eftergift för det naturliga sinnet i andeliga ting will alltid den falska föreställningen insmyga sig, att Gud icke tager det så noga med menniskans synder. Somliga mena, att Gud lätt förlåter, emedan menniskan är swag, och somliga mena, att det är lätt att få förlåtelse, emedan Kristus har lidit döden för wåra synder, och att det går an att synda och tro, att allt är förlåtet; men har säger oss aposteln, att all synd är orätt, och att den är en lagöfwerträdelse.

5 Och I weten, att han uppenbarades, på det att han skulle borttaga wåra synder; och synd är icke i honom. Es. 53: 1, 9. 2 Kor. 5: 21. 1 Petr. 2: 22, 24.

I Kristus är ingen synd, och den som är i Kristus, såsom en ny menniska, will wara ren från synden. Kristus är kommen både för att borttaga wår syndaskuld med sin försoningsdöd och för att borttaga syndens wälde, så att wi icke fortfara att synda, utan få en ny wilja, som strider mot det onda. Du har ingen sann tro på Kristus, om du icke drifwes af Guds Ande, så att du strider emot det onda och åstundar att blifwa helgad.

6 Hwar och en som förblifwer i honom, han syndar icke; hwar och en som syndar har icke sett honom eller lärt känna honom. 1 Joh. 2: 3 f. 3 Joh. v. 11.

De troende hafwa syndernas förlåtelse; förlåtelse hafwa de, men icke tillåtelse att blifwa qwar i synden. De hafwa arfsynden qwar i sina hjertan, kap. 1: 8, men de wilja icke göra synden. Att synda betyder här att göra det onda och fortfara deruti, och mena att det icke är så farligt. Det är att synda wetande och uppsåtligt, och detta kan menniskan icke göra, utan att wara skild från gemenskapen med Kristus; hon har då icke trons blick fäst på honom och känner honom icke.

7 Mina barn, låten ingen förwilla eder. Den som gör rättfärdigheten är rättfärdig, såsom han är rättfärdig. 1 Joh. 2: 29.

Den som gör rättfärdigheten, d. ä. öfwar den i Guds lag befalda rättfärdigheten utan några undantag. Dessa ord betyda ingalunda, att menniskan blifwer rättfärdig inför Gud, derigenom att hon gör rättfärdighet, utan att den, som är rättfärdiggjord genom tron på Kristus och är rättfärdig såsom han i denna gemenskap med honom icke will göra något annat, än det som är rättfärdigt. Att göra rättfärdighet är en werkan och frukt af tron på Kristi rättfärdighet, Jak. kap. 2, och ett kännetecken på tron.

8 Den som gör synden, han är af djefwulen, ty djefwulen syndar från begynnelsen. Fördenskull uppenbarades Guds Son, att han skulle nedslå djefwulens gerningar. Ps. 68: 21 f. Joh. 8: 44.

Den, som gör synden, se v. 4—6, bewisar dermed att han ännu icke kommit till nytt lif i Kristus, utan har den gamla naturen, det syndiga sinnet, den syndiga wiljan rådande i hjertat. I hjertat herskar då ännu den ande, som är werksam i otrons barn. Ef. 2: 1, 2. Till alla sådana menniskor säger Kristus sjelf: I ären af den fadren djefwulen. Joh. 8: 44. Guds Son blef menniska för att nedslå djefwulens gerningar och förlossa oss ifrån synden. Denna förlossning består både deruti, att man får syndernas förlåtelse och slipper straffet och fördömelsen, och tillika deruti, att han gifwer nytt lif och wilja och kraft att strida emot syndiga tankar, begär och alla frestelser, att korsfästa köttet och öfwerwinna djefwulen och werlden. Guds Son har för oss nedslagit djefwulens gerningar på Golgata, och i wåra hjertan och i wårt wäsende will han nedslå djefwulens gerningar och syndens herrawälde, och detta gör hon genom tron. Werkar icke Guds Son så i ditt hjerta, så är du ännu icke frigjord från djefwulens magt.

9 Hwar och en som är född af Gud gör icke synd, ty hans säd förblifwer i honom; och han kan icke synda, ty han är född af Gud. 1 Petr. 1: 23. 1 Joh. 5: 18.

Den, som är född på nytt, har kärlek till Gud, och i hjertat bor Guds Ande. Då Guds Ande bor i hjertat, kan menniskan icke med wett och wilja göra någon synd. Om en pånyttfödd menniska antingen genom försumlighet låter det nya lifwet småningom aftyna och slockna eller genom någon swår frestelse bringas på fall och syndar, så har alltid ett inre affall skett, så att menniskan icke längre är ett Guds barn i det ögonblick då hon gör synden, likasom då syndafallet skedde, ett inre fall skedde i Evas hjerta genom tron på ormens ord, innan hon tog af frukten och åt. En pånyttfödd menniska syndar således icke, ty om synden göres, så är den menniskan icke längre ett Guds barn, men kan wisserligen blifwa det genom återupprättelse och återgång till Fadren, såsom den förlorade sonen återwände. Luk. 15; 1 Joh. 2: 1, 2.

10 Deruti äro Guds barn och djefwulens barn uppenbara: Hwar och en som icke gör rättfärdighet är icke af Gud, och den som icke älskar sin broder.

Aposteln wisar oss uttryckligen, att då ett rättfärdigt lefwerne, d. ä. ett lefwerne efter Guds ord, och broderlig kärlek saknas, så har den nya födelsen ännu icke skett, eller är trons lif utsläckt. Sådana menniskor kallas ännu djefwulens barn, emedan de i sina hjertan hysa synden, dom hörer honom till och förbinder dem med honom. Att en menniska icke lefwer efter Guds ord är ett kännemärke, hwarpå detta förskräckliga barnaskap igenkännes, och ett annat kännetecken är kärlekslösheten. Kännetecknen på Guds barn nämnas utförligare i föregående vers. Af frukten känner man trädet. Matt. 7: 16–21.

11 Ty detta är det bud, som I hafwen hört från begynnelsen, att wi skola älska hwarandra; Joh. 15: 12. 1 Tess. 4: 9. 1 Joh. 2: 7 f.

12 icke såsom Kain, som war af den onde och slog ihjel sin broder. Och hwarföre slog han ihjel honom? Derföre att hans gerningar woro onda, men hans broders rättfärdiga. 1 Mos. 4: 8. Ebr. 11: 4.

All kärlekslöshet är en frukt af samma sinne, som fick fullt herrawälde hos Kain, då han slog ihjel sin broder Abel. Kärlekslösheten är alltid i sin innersta grund en frukt deraf, att man står under Satans wälde och hatar det goda, men älskar det onda. Kain slog ihjel Abel, derföre att Abels lefwerne war gudfruktigt och derföre en lefwande predikan mot Kain, som lefde i otro och ogudaktighet; och det är samma orsak än i dag till werldsbarnens owilja mot dem, som tro på Kristus och wilja ställa sitt lefwerne efter Guds ord. Kristus är förhatlig för egenrättfärdigheten, och ett lefwerne efter Guds ord är förhatligt för orättfärdigheten.

13 Förundren eder icke, mina bröder, om werlden hatar eder. Joh. 15: 18 f. 17: 14.

Det är icke underligt att werlden hatar Guds barn; detta hat beror derpå, att djefwulen icke kan älska Gud, utan han hatar Gud, och derföre hatar han alla de menniskor, som wilja höra Gud till. Djefwulen kallas denna werldens gud, 2 Kor. 4: 4, för det herrawäldes skull, som han utöfwar, och för den träldoms skull, hwarmed werlden tjenar honom. Joh. 8: 34.

14 Wi weta, att wi hafwa öfwergått från döden till lifwet, ty wi älska bröderna. Den som icke älskar, han förblifwer i döden. Joh. 5: 24. 1 Joh. 2: 9 f.

Genom födelsen af Gud är Guds folk ett andeligt brödraskap. Den kärlek, hwarmed de älska hwarandra, kallas derföre broderlig kärlek. Denna kärlek är också ett kännetecken på den nya födelsen, så framt denna kärlek är sann, ren och oskrymtad. 1 Petr. 1: 22. Brist på sådan kärlek är tecken till andelig död; i denna död qwarblifwer du, så länge du icke låter kärlekens bud komma in i ditt hjerta.

15 Hwar och en som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I weten, att ingen mandråpare har ewigt lif förblifwande i sig. Gal. 5: 21.

Hatet är ett bewis derpå, att djefwulen, som är en lögnare och mandråpare, har herrawälde i det hjerta, der hatet bor; och der har Kristus ännu icke blifwit emottagen; der bor icke Guds Ande; der är det sanna, det ewiga lifwet ännu icke börjadt. Se 2 Kor. 6: 14, 15.

16 Deraf hafwa wi lärt känna kärleken, att han har gifwit sitt lif för oss; äfwen wi äro pligtige att gifwa wårt lif för bröderna. Joh. 15: 12 f. Rom. 5: 8. Ef. 5: 2, 25. 1 Joh. 4: 9 f.

Guds kärlek har i högsta måtto uppenbarat sig deruti, att Kristus har gifwit sitt lif för oss. Kain slog sin broder ihjel. Kristus gaf sitt lif för att förwärfwa ewigt lif åt menniskan, som war hemfallen åt synden och döden. Sjelfwiskheten dödar, den sprider död omkring sig, så widt den förmår, men kärleken will meddela sig, och uppoffra sig för andras skull. Är Kristi kärlek i oss, så twingar den oss att äfwen gifwa wårt lif för bröderna, såsom aposteln säger: Kristi kärlek twingar mig. Willigheten att gifwa sitt lif för bröderna måste finnas hos dem, som älska Kristus; men utförandet får icke bero på menniskan sjelf, utan då Herren sjelf genom någon skickelse tydligt wisar, att han will, att någon kristen skall gifwa sitt lif för brödernas skull, då bör det ske med glädje,

17 Men hwilken som har denna werldens goda och ser sin broder wara nödstäld och tillsluter sitt hjerta för honom, huru förblifwer Guds kärlek i honom? 5 Mos. 15: 7. Luk. 3: 11. 1 Joh. 4: 20. 5: 1. Jak. 2: 15 f.

Skola wi äfwen gifwa wårt lif för bröderna, huru mycket mera böra wi icke göra alla mindre uppoffringar för nödstälda bröder! Wilja wi icke ens uppoffra af de ringa förgängliga tingen för nödstälda bröder, så är det ju omöjligt, att Guds kärlek kan bo i wåra hjertan.

18 Mina barn, låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i gerning och sanning.

Wänliga ord och tal om kärlek är blott ett skrymteri, då man icke i gerning och sanning will utöfwa kärleken till nästan.

19 Och deraf weta wi, att wi äro af sanningen; och wi kunna inför honom stilla wåra hjertan,

20 hwad helst wårt hjerta må anklaga oss för, ty Gud är större än wårt hjerta och wet allt.

Deraf, nemligen af denna kärlek och af det föregående, som aposteln här skrifwit, kunna wi weta, att wi äro af sanningen; det bör lända oss till ett tröstande tecken, att wi stå i tron på Kristus och hafwa hans Ande, då hans kärlek i oss är werksam. Och deraf kunna wi äfwen stilla wåra hjertan inför honom, fastän wårt eget hjerta anklagar oss, då wi se på oss sjelfwa och wåra synder, ty Gud är större än wårt hjerta, och ser i oss den rykande trosweken och det fördolda lif, som wi hafwa i Kristus Jesus, Rom. 8: 31–34. ”Om än ditt lefwernes försumlighet anklagar dig, så behöfwer du dock icke redan derför förtwifla. Om än wårt samwete gör oss rädda och framställer Gud för oss såsom wred, så är dock Gud större an wårt hjerta. Samwetet är en enda droppe; men den försonande Guden är ett haf, fullt af tröst.” L.

21 Mina älskade, om wårt hjerta icke anklagar oss, hafwa wi frimodighet inför Gud,

22 och hwad helst wi bedja få wi af honom, emedan wi hålla hans bud och göra det som är behagligt inför honom. Ps. 10: 17. 34: 16 f. 145: 18 f. Ords. 15: 29. 28: 9. Mark. 11: 24.

Hafwa wi tron på Kristus och kärleken, såsom trons frukt, v. 14—16, så att icke heller wårt hjerta anklagar oss, utan Guds Ande wittnar med wår ande att wi äro Guds barn, då kunna wi hafwa så mycket större frimodighet och förtröstansfullt bedja honom om allt det, som är oss af nöden. Apostelns mening är icke, att wi blifwa bönhörde derföre, att wi hålla hans bud, ty bönhörelse är lofwad med det wilkor, att bönen skall ske i Jesu namn, således i tron på hans förtjenst allena; utan deraf, att Herren har gifwit oss sin nåd, tron på Kristus och wilja att hålla hans bud, kunna wi weta, att wi blifwa bönhörda; ja, deraf att han gifwit oss bönens Ande och nåd att bedja, weta wi äfwen, att hon will gifwa oss det wi bedja om, ty bönen är redan en gåfwa, som är större än bönhörelsen och är ett bewis på Guds Andes närwarelse.

23 Och detta är hans bud, att wi skola tro på hans Sons, Jesu Kristi, namn och älska hwarandra, efter det bud han bar gifwit oss. Joh. 6: 29. 3 Mos. 19: 18. Ef. 5: 2. 1 Petr. 4: 8.

Detta är alltså evangelii stora bud framför allt annat: tro på Guds Sons Jesu Kristi namn. Här förer oss aposteln tillbaka till denna första och enda grundwal. Genom denna tro äro Guds barn rättfärdiga, genom denna tro hafwa de lifwet i Kristus. Från denna tro måste alla deras gerningar utgå, v. 7—9, och i denna tro meddelar sig Guds kärlek till sann och werksam brödrakärlek mellan de troende inbördes. Se Joh. 13: 34. Allt bemödande att hålla Guds bud, utan denna gemenskap med Guds Son genom lefwande tro, är förgäfwes; egenrättfärdighet och träldom under lagen, kärlekslöshet och andelig död äro med otron förenade.

24 Och den som håller hans bud förblifwer i honom och han i honom, och deraf weta wi, att han förblifwer i oss, genom Anden, som han har gifwit oss, Joh. 14: 23. 15: 10. Rom. 8: 9. 1 Joh. 4: 12 f.

De som drifwas af Guds Ande, de äro Guds barn, och deraf att de drifwas af honom, kunna de weta, att de också stå i den rätta och fulla gemenskapen med sin frälsare. Ingen kan hålla hans bud utan att hafwa hans Ande, icke heller kan man hafwa hans Ande, utan att deraf drifwas till att. hålla hans bud. De troende hafwa barnaskapets Ande och i sitt hjerta Andens pant, Rom. 8: 15. 2 Kor. 1: 22. Icke blott af gerningarne, utan af anden tillika wisar det sig, hwars andes barn du är.

4 Kapitlet.

Uppmaning att pröfwa andarne. Brödrakärleken och kärleken till Gud.

Mina älskade, tron icke hwar och en ande, utan pröfwen andarne, om de äro af Gud; ty många falska profeter hafwa utgått i werlden. Matt. 7: 15 f. 24: 4 f., 24. Ap. G. 20: 29 f. 1 Tess. 5: 21. 2 Petr. 2: 1. 2 Joh. v. 7.

Detta är icke blott en sträng warning mot falska profeter och sådana lärare, som öppet lära willfarelse, utan det är en bestämd uppmaning, att i andeliga ting icke tro någon menniska på orden, utan pröfwa andarne. Du får icke tro någon blott derföre, att han är satt till lärare i församlingen, icke heller derföre, att han kan tala wäl och äfwen lefwer fromt; utan allt det han lärer bör du pröfwa efter skriftens ord och bedja Herren gifwa sin Andes ljus till denna pröfning. Om någon fordrar, att du skall tro honom, blott derföre att han är lärare eller en lärd man, eller om han blir missnöjd att man icke strax faller till och gifwer honom rätt, så är detta ett tecken, att han icke drifwes af Kristi Ande, utan af sin egen ande. De lärare, som drifwas af Guds Ande, de predika ordet, tillrättawisa, bestraffa och förmana med att saktmodighet och underwisning, 2 Tim. 4: 2; de waka öfwer själarna och bedja om den Helige Andes nåd för dem alla. Jemför 2 Kor. 1: 24. 1 Tim. 4: 12. 1 Petr. 5: 3. Det är icke blott församlingens rättighet utan bestämda pligt, att efter Guds ord pröfwa andarne och den lära som förkunnas. Men härtill fordas grundlig kunskap i Herrens ord, wishet, kärlek och ödmjukhet, samt att Kristi Ande finnes i församlingen och hos hwarje pröfwande medlem deraf.

2 Deraf skolen I känna Guds Ande: Hwar och en ande, som bekänner, att Jesus Kristus har kommit i köttet, han är af Gud; 1 Joh. 5: 1.

Guds Ande igenkännes af bekännelsen, att Jesus Kristus, sann Gud, född af Fadren i ewighet, blifwit sann menniska, född af jungfru Maria, och har för mig lidit, dött, uppstått, uppfarit till himmelen, sitter på Guds högra hand m. m. och är derigenom min enda försoning, rättfärdighet, ljus, lif, kraft, min Herre och min salighet; och bekännelsens sanning wisar sig deri, att Jesus Kristus är mig öfwer allt dyr och kär och werkar i mig sitt sinne och genom mig sin wilja och sitt werk, som är att draga själar till honom. Så tillämpar den troende själen evangelii ord på sig och beder om nåd att få ega det, tro det och lefwa och wandra deruti.

3 och hwar och en ande, som icke bekänner, att Jesus har kommit i köttet, han är icke af Gud, och detta är antikrists ande, om hwilken I hafwen hört, att han skulle komma, och som redan nu är i werlden. 2 Tess. 2: 6 f. 1 Joh. 2: 18, 22.

Detta hörer således till kännetecknet på falska andar, att de icke känna och bekänna Jesus Kristus, Guds Son af himmelen och Menniskosonen, såsom werldens ljus och enda frälsning. All lära, som går ut på att menniskan i någon måtto kan hjelpa sig sjelf, innebär också en förnekelse af den hufwudsanning, att Ordet blef kött o. s. w., och att i honom allena är nåd och sanning, Joh. 1: 14. All lära, som är emot Kristus, har sitt ursprung från antikrists ande.

4 Mina barn, I ären af Gud och hafwen öfwerwunnit dem, ty den som är i eder är större än den som är i werlden.

Aposteln talar till pånyttfödda menniskor, se Joh. 1: 13, och de hafwa ljus och insigt, nåd och kraft att öfwerwinna frestelsen och willfarelser, ty Guds Ande, som bor i dem, 2 Kor. 3: 16, är större än antikrists ande, mörkrets furste, som herskar i werldens mörker och werkar i otrons barn, Ef. 2: 2; kap. 6: 12.

5 Dessa äro af werlden; fördenskull tala de af werlden, och werlden hör dem. Joh. 3: 31. 15: 19.

De opånyttfödda menniskorna och i synnerhet alla willoandar, v. 4, kap. 2: 16, äro af werlden, se Joh. 17: 14–16, och werlden hör dem, emedan deras tal öfwerensstämmer med werldsanden och med det naturliga sinnet, och flyter ifrån denna källa.

6 Wi äro af Gud. Den som känner Gud, han hör oss; den som icke är af Gud, han hör oss icke. Häraf känna wi sanningens ande och willfarelsens ande. Joh. 8: 47. 10: 27.

Apostlarne och deras efterföljare, som hafwa Kristi Ande, tala det, som denna Ande lärer dem i det uppenbarade ordets ljus och genom nådegåfworna, se kap. 2: 20—27, och detta igenkännes af alla de menniskor, som gifwa Guds Ande rum, så att de tro och lyda sådan lära; men de som icke gifwa rum åt Guds Ande, kunna icke förstå, tro och lyda sanningens röst. Willfarelsens ande är hela den falska rigtning i lära, tänkesätt och gerningar, som lögnens fader werkar, Joh. 8: 42–58.

7 Mina älskade, låtom oss älska hwarandra; ty kärleken är af Gud, och hwar och en som älskar, han är född af Gud och känner Gud.

8 Den som icke älskar, han känner icke Gud, ty Gud är kärlek.

Att Gud är kärlek, är den höga och härliga hemlighet, som i Kristus Jesus är på det fullkomligaste uppenbarad. Såsom kärleken uppenbarar sig Gud i Kristus genom den nya födelsen och barnaskapet, så snart denna nåd från Herren blifwer emottagen. Då Gud, såsom kärleken, då Kristus och hans Ande bor i menniskans hjerta, så will den menniskan älska Gud och bröderna och alla medåterlösta. Derföre är den sanna kärleken ett kännetecken på den nya födelsen. Kärlekslöshet, hat, afund, bitterhet, hämndlystnad, kif, twedrägt o. s. w. äro deremot tecken, att mörkrets ande werkar i hjertat. Huru nödwändigt derföre att alla, som tro på Herren Jesus, bedja om nåd att allt mera älska bröderna och att både hafwa och utöfwa allmännelig kärlek.

9 Deruti har Guds kärlek till oss blifwit uppenbar, att Gud har sändt sin enfödde Son i werlden, på det att wi skulle lefwa genom honom. Joh. 3: 16. Rom. 5: 8 f. 8: 32. 1 Joh. 3: 16.

Se Joh. 3: 16.

10 Deruti består kärleken, icke att wi hafwa älskat Gud, men att han har älskat oss och sändt sin Son till försoning för wara synder. Joh. 15: 16. Rom. 3: 24 f. 2 Kor. 5: 19. 1 Joh. 4: 19.

Den fallna menniskan har icke och kan icke af naturen hafwa någon kärlek till Gud eller menniskor, se Rom. 8: 7. Det är Gud, som är kärlek, det är han, som i kärleken har utwalt oss, förr än werldens grund war lagd, och som älskade werlden så, att han utgaf sin ende Son. Genom denna ewiga kärlek är frälsningen skedd, försoningen för wåra synder fullkomnad, och genom samma kärlek föder han menniskor på nytt och inplantar i dem nytt lif, barnaskapets Ande och sann kärlek. Wäckta själar, som ännu icke rätt känna nåden, böra noga märka detta och icke tänka, att de blifwa Guds barn derigenom att de älska Gud, utan derföre och derigenom att han har älskat dem. Den kärlek, hwarmed Guds barn älska Gud och bröderna och andra medmenniskor, är den kärlek, som Gud gifwer dem.

11 Mina älskade, om Gud så har älskat oss, så äro ock wi pligtiga att älska hwarandra. Joh. 15: 12 f. 1 Joh. 3: 16.

Då Gud så har älskat oss och wåra medmenniskor, så strider det emot hans wilja och hans Ande, om wi icke åstunda och bedja om nåd att älska hwarandra och bewisa denna kärlek.

12 Ingen har någonsin sett Gud. Om wi älska hwarandra, så förblifwer Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss. 2 Mos. 33: 20. 5 Mos. 4: 12. Joh. 1: 18. 1 Tim. 1: 17. 6: 16. 1 Joh. 2: 5.

Gud är till sitt wäsen osynlig, men genom kärleken uppenbarar han sitt inneboende i de pånyttfödda menniskorna. Derigenom wisar sig Guds kärlek såsom fullkomnad eller werkstäld i dem, att de äro i Kristus och hafwa ewigt lif, hwilket war från begynnelsen den ewiga kärlekens rådslut och syftemål.

13 Deraf att han har gifwit oss af sin Ande, weta wi, att wi förblifwa i honom och han i oss. 1 Joh. 3: 24.

Se kap. 3: 24. Rom. 8: 14.

14 Och wi hafwa sett och wittna, att Fadren har sändt sin Son till en frälsare för werlden. Joh. 1: 14. 1 Joh. 1: 1. Joh. 3: 17. 12: 47.

Apostlarne hade sjelfwa sett Herren Jesus och haft umgängelse med honom, se kap. 1: 1. Joh. 15: 27; och på detta wittnesbörd lägges stor wigt i apostlarnes skrifter.

15 Hwar och en som bekänner, att Jesus är Guds Son, i honom förblifwer Gud och han i Gud. 1 Joh. 2: 23.

En rätt bekännelse om Jesus såsom menniska, v. 3, och såsom Guds Son, werldens frälsare, är nödwändigt förenad med en sann tro, och i denna tro består själens förening med Gud. Se Upp. 3: 20.

16 Och wi hafwa lärt känna och hafwa kommit till tro på den kärlek, som Gud har till oss. Gud är kärlek, ock den som förblifwer i kärleken, han förblifwer i Gud och Gud i honom.

Se v. 8—12. Så nödwändig är kärleken, såsom en frukt af tron och såsom en werkan af Guds Ande hos de trogna, att om kärleken upphör, så slocknar äfwen tron.

17 Deruti är kärleken fullkomnad hos oss, att wi hafwa frimodighet på domens dag, ty såsom han är, så äro ock wi i denna werlden. Joh. 15: 10 f. Jak. 2: 13.

18 Räddhåga är icke i kärleken, utan den fullkomliga kärleken utdrifwer räddhågan, ty räddhågan medför pina, och den som rädes är icke fullkomnad i kärleken.

Guds kärlek förhärligar sig i Guds barn, på det de må blifwa förlossade från räddhågan och träldomsanden, så att de icke behöfwa frukta för döden och domen. Genom kärleken blifwer själen allt mera lika med Kristus redan i denna werlden, 2 Kor. 2: 16. 2 Kor. 3: 18. I den rätta kärleken till Jesus är också ljuflig tillförsigt och frimodighet. Då trälaktig räddhåga för döden och domen ännu plåga hjertat, så är det ännu icke rätt frigjordt från alla jordiska eller syndiga band, det är ännu deladt mellan Gud och något annat, se 2 Kor. 1: 7.

19 Låtom oss älska; ty han har först älskat oss.

20 Om någon säger: jag älskar Gud, och hatar sin broder, är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, huru kan han älska Gud, som han icke har sett? 1 Joh. 3: 17.

21 Och detta budet hafwa wi af honom, att den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder. 3 Mos. 19: 18. Joh. 13: 34 f, 15: 12. Ef. 5: 2. 1 Tess. 4: 9. 1 Petr. 4: 8. 1 Joh. 3: 11.

Se v. 10, 11. Emedan det är lättare att älska bröderna, som man kan se, än att älska Gud, som man icke kan se, så är det häraf tydligt, att den, som icke älskar sin broder, kan icke hafwa någon kärlek till Gud; ty kärlek till honom kan icke finnas utan kärlek till bröderna. Se Joh. 13: 34; kap. 15: 12. Ef. 5: 2. 1 Tess. 4: 9. 1 Joh. 3: 11–23. Matt. 22: 37–40. De troende äro Kristi lemmar; om wi älska dem, älska wi honom sjelf. Se 2 Kor. 12: 12–27. Matt. 25: 40–45.

5 Kapitlet.

Trons kraft. Guds wittnesbörd. Bön och förbön.

Hwar och en som tror, att Jesus är Kristus, han är född af Gud, och hwar och en som älskar den som födde, han älskar ock den som är född af honom. Joh. 1: 12 f. 1 Joh. 4: 2.

Den, som tror på Jesus såsom Kristus, Messias, werldens frälsare, Guds Lam, som borttager werldens synd, och såsom profet, öfwersteprest och konung, står just genom denna tro i lifsgemenskap med honom, och just i denna gemenskap med honom består den nya födelsen och det nya lifwet, såsom Paulus säger: Jag lefwer icke mera jag, utan Kristets lefwer i mig; och det jag nu lefwer i köttet, det lefwer jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgifwit sig sjelf för mig, Gal. 2: 20. Den som sålunda är införlifwad med Guds Son, är i honom ett Guds barn och har i barnaskapet Guds kärlek utgjuten i hjertat och will i denna kärlek älska den himmelske Fadren och alla som äro födde af honom.

2 Deraf weta wi, att wi älska Guds barn, när wi älska Gud och hålla hans bud.

En werkan af sann kärlek till Gud är den, att man will hålla hans bud och allwarligt bemöda sig derom. Se Joh. 14: 15, 21. 1 Joh. 3: 22, 23.

3 Ty detta är kärleken till Gud, att wi hålla hans bud, och hans bud äro icke tunga. Joh. 14: 15. 15: 10. 2 Joh. v. 6. Matt. 11: 29 f.

Kärleken är lagens fullbordan. Allt trälaktig bemödande att hålla Guds bud saknar således sjelfwa hufwudsaken. Kärleken gör det önskligt och ljufligt att hålla Guds bud, och den werkar sorg öfwer hwarje olydnad, som genom swaghet och syndens widlådande wisar sig. Men icke på denna kärlek och på denna lydnad, utan på Kristi kärlek och lydnad, på Kristi förtjenst och rättfärdighet allena hwilar de troendes hopp om ewig salighet.

4 Ty allt det som är födt af Gud, det öfwerwinner werlden, och detta är den seger, som har öfwerwunnit werlden, wår tro. Joh. 16: 33.

Emedan tron är den troende själens förening med Gud, ligger just i tron all segerkraft öfwer synden och werlden. Genom tron hemtar menniskan nåd och kraft från den allsmägtige. Kristus har öfwerwunnit werlden, och af sin oändliga segerkraft meddelar han åt Guds barn alltid så mycket, som behöfwes till seger öfwer de andeliga fienderna, djefwulen, werlden och köttet. Se Rom. 8: 37. Gal. 6: 14.

5 Hwem är den som öfwerwinner werlden, om icke den som tror, att Jesus är Guds Son? 2 Kor. 15: 57. 1 Joh. 4: 4.

Hwar och en, som icke lefwer i Guds Sons tro, kan icke öfwerwinna werlden, utan ligger i andelig fångenskap och är bunden af werlden.

6 Denne är den som har kommit medelst watten och blod, Jesus Kristus, icke med wattnet allenast, utan med wattnet och blodet; och Anden är den som wittnar, ty Anden är sanningen.

Kristus är den, som kommit och fortfarande kommer medelst watten och blod. Genom sin döpelse i Jordan blef han till medlareembetet inwigd och till den menskliga naturen utrustad med den Helige Andes oändliga fullhet; på korset blef hans heliga blod utgjutet, såsom offerblod och försoningsblod för werldens synder. Genom döpelsen och den heliga nattwarden, således genom watten och blod, meddelar han sin rättfärdighet, sitt lif, sin pånyttfödande, omskapande lifskraft åt alla de menniskor som anamma honom och tro på hans namn. Och genom ordet och sakramenten betygar den Helige Ande, att evangelii ord, som är ande och lif, är sanningen, den enda och saliggörande sanningen, Joh. 6: 63, och att Anden i församlingen, som werkas och meddelas genom detta ord, är sanningen. Se Rom. 8: 14–16. Joh. 16: 13. Genom den Helige Ande wittnade Fadren om sin Son wid hans döpelse och förklaring; och alla dessa wittnesbörd äro också bewis, att Anden, som Kristus meddelat åt församlingen, är sanningen, såsom Kristus sjelf är wägen, sanningen och lifwet. Se Ebr. 9: 14. Ap. G. 2: 33. 2 Kor. 3: 6–8. Upp. 2: 7. Matt. 10: 20. Joh. 17: 17. 2 Tess. 2: 13. Sanningens Ande allena gör menniskan till en sann menniska, en sann kristen, en rätt ewighetsmenniska.

7 Ty tre äro de som wittna:

8 Anden och wattnet och blodet, och de tre äro till ett.

Evangelii ord, hwarigenom den Helige Ande werkar, upplyser och pånyttföder menniskor, är ett beständigt wittne på jorden tillika med de twå sakramenten, döpelsen och den heliga nattwarden. Wattnet i döpelsen, hwarmed genom Guds mägtiga, skapande, pånyttfödande ord en himmelsk lifskraft meddelas af det osynliga lifwets watten, Es. 55: 1; kap. 12. Joh. 4: 14; kap. 6: 27—35; kap. 7: 37, 38. Upp. 22: 17, samt brödet och winet i den heliga nattwarden, hwarmed Herren Kristus genom samma skapareords mägtiga kraft meddelar sin lekamen och sitt blod, wittna tillika med Guds uppenbarade ord om Kristus och hans saliggörande nåd. Dessa tre wittnen wittna äfwen inför werlden, men gifwa åt de troende själarne kraftiga, lefwande inre wittnesbörd. Se Joh. 7: 17. Rom. 8: 16. 2 Kor. 1: 22. Joh. 8: 28.

9 Om wi antaga menniskors wittnesbörd, så är Guds wittnesbörd större, ty detta är Guds wittnesbörd, att han har wittnat om sin Son. Joh. 5: 36 f.

Gud sjelf har om sin Son gifwit så klara och owedersägliga wittnesbörd, att det icke är möjligt att förneka dem utan genom uppsåtligt motstånd mot sanningen, se Matt. 3: 17. 2 Petr. 1: 17, i synnerhet genom Kristi uppståndelse och genom evangelii mägtiga kraft att omskapa menniskor, se Rom. 1: 4. Joh. 10: 30. Ebr. 1: 5. Att otron beror på wiljan, wisar sig äfwen deraf, att de, som icke wilja tro på Guds ord, dock utan swårighet tro hwad menniskor skrifwa eller tala i werldsliga ting, och i synnerhet gerna tro allt ondt, som werlden säger om Kristi tillbedjare.

10 Den som tror på Guds Son, han har wittnesbördet inom sig; den som icke tror Gud, han har gjort honom till en lögnare, emedan han icke har trott det wittnesbörd, hwilket Gud gifwit om sin Son.

Otron på Guds Son gör således Gud sjelf till en lögnare, och otron är den egentliga synd, som wållar menniskors förtappelse, sedan de blifwit återlöste med Guds Sons heliga och dyra blod. Se Joh. 16: 9. 1 Petr. 1: 19. De, som tro på Guds Son, hafwa den Helige Andes wittnesbörd derom, att Jesus är Guds Son, v. 5.

11 Och detta är wittnesbördet, att Gud har gifwit oss ewigt lif, och detta lif är i hans Son. Joh. 1: 4. 1 Joh. 2: 25.

12 Den som har Sonen, han har lifwet; den som icke har Guds Son, han har icke lifwet. Joh. 3: 36. 14: 6.

I Kristus allena är ewigt lif, och de som hafwa lif i honom, hafwa just i Kristus det wittnesbörd, att de lefwa och skola lefwa ewinnerligen. Joh. 13: 36. Joh. 6: 47–51, 57. Kol. 3: 3, 4.

13 Detta har jag skrifwit till eder, på det att I mån weta, att I hafwen ewigt lif, I som tron på Guds Sons namn. Joh. 20: 31.

Gud will icke blott, att wi skola hafwa tro på Guds Son och ewigt lif i Kristus, utan han will, att wi ock skola weta, att wi lefwa i Kristus och tro på honom. Fördenskull äro så många sådana härliga wittnesbörd gifna, och Guds folk bör bedja om nåd att rätt kunna fatta dessa wittnesbörd, ty derigenom få de i tron allt mera kraft till att tacka och lofwa Herren, att wara glada i hoppet, tålige i bedröfwelsen och att winna seger i striden.

14 Och detta är den tillförsigt wi hafwa till honom, att om wi bedja något efter hans wilja, så hör han oss. Joh. 15: 7. 1 Joh. 3: 22.

Se Joh. 14: 13, 14. Jak. 1: 6. Luk. 11: 9–13.

15 Och om wi weta, att han hör oss, hwad helst wi bedja om, så weta wi, att wi hafwa det ombedda, hwarom wi hafwa bedt honom.

Sådan tro på Herrens ord och löften gör den som beder så wiss om bönhörelsen, som om den redan wore skedd; det en troende själ så beder om, det har hon redan, ty den sannfärdige, trofaste Guden har lofwat det. Den allwetande Guden har äfwen i sin werldsstyrelses hela fördolda, härliga sammanhang på förhand inberäknat alla sina troendes böner, och bönhörelsen år förberedd långt förr än de bedja. Sjelfwa bönen är en werkan af Gud sjelf i menniskosjälen, lika wäl som bönhörelsen är hans werk. Kan du bedja, så är det ett werk af Guds nåd, och din bön är ett tecken, att Gud will höra dig. Men härwid måste märkas den underwisning, som wår frälsare sjelf gifwer om bönen. Luk. 11: 1–13. Joh. 14: 13, 14.

16 Om någon ser sin broder begå någon synd, som icke är en synd till döds, må han bedja, och han skall gifwa honom lif, när synden icke är till döds. Det gifwes en synd till döds; för denna säger jag icke, att man skall bedja. 4 Mos. 15: 30. Matt. 12: 31 f. Ebr. 6: 4 f. 10: 26 f.

17 All orättfärdighet är synd, och det gifwes synd, som icke är till döds. 1 Joh. 3: 4.

Såsom det nästan alltid är omöjligt för en menniska att med wisshet weta, om en annan menniska har begått en synd till döds eller en sådan synd, som medför fulländad andelig död och förstockelse samt den ewiga döden, så är det högst sällan tillåtet att anse någon förlorad, så länge nådatiden räcker; och så länge någon gnista af hopp finnes, att en menniska kunde blifwa omwänd, så bör förbönen icke upphöra. Men någon gång kan det wara tydligt, att en sådan synd är begången, och då will icke Herren, att förbön skall ske för den menniskan, emedan den bönen icke kunde uppfyllas. Se Jer. 7: 16; kap. 11: 14. Gud är så rädd om sin ära och om sina löftens sannfärdighet, att han icke will, att hans barn skola bedja om det, som icke kan uppfyllas. Härligt är det löfte som här står, att då en troende själ beder på detta sätt, så will Herren gifwa det sanna lifwet åt dem, som icke begått denna dödssynd, och hon bör derföre icke tröttna att bedja ifrigt om anhörigas och andras omwändelse, och icke förlora modet, om bönhörelsen dröjer länge. Det är en uppenbar synd till döds, som omtalas, Upp. 14: 9. Matt. 12: 31.

18 Wi weta, att hwar och en som är född af Gud, han syndar icke, utan den som föddes af Gud, han tager sig till wara, och den onde kommer icke wid honom.

Se Joh. 3: 9, 10.

19 Wi weta, att wi äro af Gud, och hela werlden är i det ondas wåld.

Se Joh. 8: 7. Werlden är i det ondas wåld; djefwulen har deröfwer genom menniskors fria wilja och syndens magt ett wisst herrawälde och kallas derföre denna werldens furste, Joh. 12: 31; kap. 16: 11, och denna werldens gud, 2 Kor. 4: 4. Se ock Ef. 2: 2; kap. 6: 11, 12. 1 Petr. 5: 8. 1 Joh. 3: 8. Den, som är syndens träl, är således också Satans träl. I detta träldomstillstånd är också blindhet, så att de som deruti lefwa, icke känna Gud eller sig sjelfwa eller fridens wäg, och de anse Guds barn wara oförståndiga, ja dåraktiga och olyckliga.

20 Men wi weta, att Guds Son har kommit och gifwit oss förstånd, att wi skulle lära känna den sanne; och wi äro i den sanne, i hans Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och ewigt lif.

Den sanne är Kristus, som är wägen, sanningen och lifwet. I sanningens ord, i den heliga skrift är han sjelf närwarande och wittnar om sig sjelf. I detta ord ligger en gudomlig kraft, som werkar på hjertat, så att menniskan antingen måste göra motstånd eller mottaga kärleken till sanningen; och gör hon det senare, så blifwer evangelium för henne en Guds kraft till salighet. Rom. 1: 16. Sinnet för sanningen, andelig syn, andeligt förstånd är en werkan af Guds Ande genom ordet, se Upp. 3: 18, och genom samma ord blifwer den, som mottager Guds Son, pånyttfödd och inympad i honom, som är winträdet, och har i honom det ewiga lifwet, emedan han sjelf, såsom Guds Son, är det personliga ewiga lifwet. Se Joh. 17: 22, 23.

21 Mina barn, akten eder för afgudarne. 2 Kor. 10: 14.

Med afgudarne menar aposteln här icke blott afgudar af gröfre slag, utan också allt slags afguderi, nemligen allt det, hwarigenom menniskohjertat drages bort ifrån Gud. Så snart menniskan will dela hjertat mellan Gud och något annat föremål, så är detta föremål en afgud. Allt afguderi innebär och medför lögnaktighet och falskhet i menniskans ande och är i strid mot den sanne Guden, v. 20. Joh. 8: 44. Se 2 Kor. 10: 14. Denna warning är såsom ett afskedsord från kärlekens apostel till Kristi församling. Låtom oss noga gifwa akt derpå.

1. Kristus.