←  Under moders träd
Blå oktober
av Harald Jacobson

Sagobrunnen
Vårguld  →


[ 15 ]

Sagobrunnen.

Till hemmet mina tankar vandra,
till minnen, som jag vuxit från:
där står en skatt för mer än andra —,
den gamla brickan bort i vrån.

Ack, öfver hennes blanka skifva
så mången gång jag lutad låg
och i dess djup förbi såg drifva
ur sagans värld ett bildertåg.

Det var den underbara brunnen,
som öppnat sig för menlös blick,
och ner till bottnen var jag hunnen,
och i dess trollnäjd pilten gick.

Jag gick bland evigt gröna fälten,
där skällor pinglade förnöjdt
och herdar buro blomsterbälten
och vallarstafven var en flöjt.

[ 16 ]

Så kom jag, där en slätt sig bredde
med rosor och med älfvor blott,
och hulda väsen nu mig ledde
på hemlig stig till féers slott.

Där klang så ljuft cymbal och cittra,
där flög så lätt en fot i dans,
och lyckofågeln hördes kvittra
om gossen, som vann gyllne krans.

Prinsessan själf på trappan mötte
och bjöd mig riket och sin hand,
och härold gällt i hornet stötte
för nyvald drott i älfvoland.


Men tid har runnit, slut är drömmen,
och jag är konung utan land —
mitt kungavälde svann med strömmen,
som gaf mig guld och visdomstand.

Väl har jag mången skön Morgana
vid näktarfyllda brickor byggt,
men ej ett diktens land fått spana,
som sagoriket rent och tryggt...

[ 17 ]

Du, barnasinnets syn på tingen,
som i förtrollning världen ser!
Du mörknar — och dess glans är ingen,
du ler — och hela världen ler.