←  En nykommen
Bomans två världar
av Henning Berger
Ett intermezzo   →
Från boken Där ute. Skisser..

Boman kom in på det lilla tyska kafé, där vi brukade träffas om kvällarna för att prata, dricka öl, äta pretzels och röka long cut.

Han tog av sig sin trånga, slitna överrock och hängde upp den. Därpå värmde han sig framför kaminen och klappade värdens hund och strök den tjocka grå hankatten efter ryggen. De bruna ögonen lyste vänligt i det trinda, slätrakade ansiktet och öronen böjde sig ödmjukt under den gamla hattens breda brätten. Den snäva, blå kavajen stramade litet kring magen och de vida, grå byxorna hade knävalkar och slogo underliga veck kring smalbenen för att sedan, för korta och något fransade, sluta över de gatsmutsade resårkängorna. Men hela den lilla figuren bar alltid en prägel av godmodig förnöjsamhet, som verkade sympatiskt. Förlåt, tycktes den säga, att jag finns till, men jag kan inte hjälpa det. Låt mig vara tillsammans med er så skall jag försöka vara så trevlig som möjligt. Och ni få säga vad som helst åt mig — det gör ingenting!

När Boman kände sig tillräckligt varm tog han av sin hatt och gjorde en sorts hälsning som kunde tagas för ägnad hela kaféet — kypare och gäster, vänner och obekanta. Därpå kom han fram och slog sig ned vid vårt bord. Han satt där tyst och uppmärksam med ett välvilligt leende och nickade och skrattade till allt som sades. Sin förtäring betalade han själv och lät sig aldrig bjudas. Och efter en timme reste han sig, tog ett vänligt godnatt och försvann så igen — hem, förmodade vi, men hur och var detta hem var, det visste ingen. Boman kom in på kaféet.

Mot vanligheten satt jag denna kväll ensam, de andra hade gått för att höra Melba. Boman drack under tystnad sin sejdel och rökte betänksamt sin korta pipa. Så såg han plötsligt upp och sade:

—Är det sant att ni tänker resa härifrån?

—Ja, svarade jag, redan om ett par dagar. Jag ämnar resa hem och jag kan tillägga att det gläder mig mycket — ja, i sanning mycket, mycket...

Han tycktes begrunda detta svar och liksom överväga huruvida han skulle säga något eller endast nicka instämmande. Men så log han och de bruna ögonen sågo trohjärtat på mig.

—Herr B., sade han allvarligt och rösten skalv litet, jag skulle vilja säga något, men jag är rädd att jag får svårt att göra mig förstådd. Har ni — hm — har ni läst Jókai? Har ni läst hans Timar, som skapade sig två världar, i vilka han levde ömsevis? Jag har också skapat mig två världar, inte precis som Timar, men i alla fall något ditåt kan man ju säga. Varför jag nu säger detta åt er vet jag icke riktigt själv, men det kom liksom över mig. Ser ni, som ni nog sett, jag brukar i allmänhet icke låta någon få en inblick i mig och mitt och ej heller letar jag i andras hemliga gömmor. Men vi ha ju dock träffats här i snart ett års tid och som ni på sätt och vis tillhör en av mina världar vill jag nu, innan vi troligen för alltid skiljas, låta er se litet av Bomans bägge skapelser. Och sen kan ni draga vilka slutsatser ni vill.

Ja, så vill jag då till att börja med låta er vakna tidigt en morgon då det ännu är mörkt. Köket är kallt och kaffet för hett, men det gäller att skynda sig, vägen ned till den stora skofabriken är lång. Och klockan sju tjuta alla fabrikers ångvisselpipor till tecken på att arbetet tager sin början. Den skränande konserten skär genom märg och ben och räcker fulla fem minuter. Därpå stängas portarna till de respektive fabrikerna och dagens möda och tunga har begynt. Maskinerna slamra, dåna och vina, de höga skorstenarna bolma ut svart rök och fräsande, vit ånga. Eldtungor skjuta upp ur sotiga rör, gnistor spraka och yra omkring i den frostiga morgonluften. Elektriska motorer andas dunkande, stönande, vischande och det hamrar och flåsar från tusentals osynliga härdar. Klockan tolv ljuda ånyo alla visselpiporna, verkstädernas buller upphör, portarna öppnas och arbetarna strömma ut. De hava en timmes middagsrast.

Då går Boman nedför den breda trätrappan, förbi alla de frånspända leveransvagnarna och längre in i den smutsiga gränden. Där ligger i ett hörn under en gnisslande plåtskylt en krog och därinne äter han sin middag bland tuggande och drickande kamrater. Så har han gjort i tio år och kommer nog att göra i tio till. Där läser han en tummad, skrynklig tidning och röker sin pipa i en vrå tills det åter visslas på honom.

Förstå mig nu rätt. Jag beklagar mig visst icke över detta levnadssätt, som för er utan tvivel låter trist och slaviskt. Som förste packare på den stora fabriken har jag en mycket god betalning och som jag varit där så länge äger jag vissa friheter och fullt förtroende samt är ett sorts faktotum. Och jag försäkrar er att numrerandet av läderbalar och märkningen av illaluktande packar under slamret från stampande klackmaskiner i en dammfylld sal ej alls verkar betungande. Ty, ser ni — och här kommer delvis in min andra värld, varom jag strax skall tala — under allt detta kan jag numer obehindrat tänka på vad som helst och ändå sköta mitt arbete. Det går helt mekaniskt förstår ni. Nåväl, klockan fem skriar pipans gälla ton för sista gången, maskinerna stanna, jag tvättar mig, går — Boman är fri.

Och nu går han direkt till en spårvagn ty han vill så fort som möjligt komma ifrån den stadsdel, där den ena av hans bägge världar är belägen. Ännu återstår det en bra bit, men vagnen för honom i rask fart genom breda, folkuppfyllda gator, över broar och viadukter och genom en tunnel under floden, förbi trädplanterade torg och kajer, där ljusen lysa svagt i dimman. Så måste han stiga av ned i affärsdelen av staden och tränga sig fram genom hemåtvandrande skaror. De stora butiksfönstren lysa, glänsa, gnistra, de höga husen försvinna i nattmolnen. Tramp, tramp av en halv miljon trötta fötter och surr, surr av många tusen gnisselslitna hjul. Knuffar och kalla blickar av likgiltiga bröder — vinden blåser så kall genom storstadsbulevarden och sveper tjutande kring de stora bankhusens marmorsockelprydda hörn. Ekläreringen avtar, transparangerna minskas, asfalttrottoarerna smalna, sorlet dör bort. En mörk bro över en illaluktande, mörk flod. En mörk gata — här måste man vara försiktig, bakom spannmålsmagasinets knut kan lura en mördare och i de skumma portgångarna vakta tjuvar. Och så ånyo en spårvagn och äntligen stiger Boman av vid den matservering där han äter sin egentliga middag.

Nu skall jag säga er en sak. Jag kunde naturligtvis äta varje dag om jag ville därnere i staden på en restaurang med speglar och mattor och vita dukar och bockande, svarta kypare. Jag kunde också bo på ett bulevardhotell och jag kunde om kvällarna gå klädd som en liten prins. Men, ser ni, det tillhör inte min första värld och det tillhör ej heller min andra. Som jag nu inrättat det lever jag konsekvent och jag kan försäkra er att mina besparingar, i följd därav, ej äro obetydliga. De skola användas engång, kanske, till att skaffa Boman en stadig tillvaro i sin andra värld, om icke, skola de ändå komma till gagn för någon i den. Men vänta nu skall ni höra. När jag så ätit det sega köttet med de många okokta grönsakerna till och slukat min halvbakade paj och druckit isvatten och sädessmakande kaffe, går jag upp till kaféet här. Där vet jag att ni fem svenskar skola sitta. Jag har alltid under dessa tio år lagat så att jag skulle få vara tillsammans med sådana landsmän, som endast tillfälligtvis komma hit ut. Det har varit läkare och ingenjörer, elektriker och artister, folk som rest för nöjes skull och folk som kommit i affärer. Men alltid sådana, som voro svenskar, förstår ni, talade svenska och älskade Sverige och längtade dit igen. De övriga hundratusen känner jag ej. Ty ser ni....

Ja, det skulle vara min andra värld, jag nu skulle beskriva. Men hur kan jag det! Ty ack, den måste kännas, fattas med hjärteförnimmelse, den finnes icke här för vanliga ögon. Hr B., den finnes inom mig, jag bär den så att säga på mig och jag kan när som helst titta in i den även under arbetet därborta i den stora fabriken. Men det är dock egentligen om kvällarna och om nätterna, ty jag drömmer ofta om den, som jag vistas där. När jag så en timme berett mig i ert och era vänners sällskap genom att lyssna till ert tal om Sverige, går jag hem. Det gör detsamma nu var jag bor, men jag har en liten lägenhet på två rum och kök. Det ena rummet är likt alla andra amerikanska rum och det behöver jag ju ej beskriva, men det andra, det innersta, skulle kanske förvåna er litet. Ty de gammalmodiga tapeterna med sina rutor och prickar äro från ett land långt bort, likaså dragkistan och gökklockan. Den pinnsoffan på långväggen kom nog matroserna att draga på mun när den forslades över och frakten steg till hundra gånger värdet. Och alla de tavlor, fotografier och porträtt, som hänga på väggarna i simpla ramar — de ha inte med detta land att skaffa. Ej heller böckerna, ett par hundra, ej tidningarna i sina små format med de stora stilarna. Och allmogevävnaderna, nej de också se för hemtrevliga ut för att vara hemma här. Och vad står i hörnet där, tror ni? En kakelugn, herre, en kakelugn, tänk på det! Elda kan man ej i den, det är sant, men den är uppmurad efter känt mönster och mässingsluckorna äro blankskurade. Och i nattrock sitter Boman i en gungstol och läser de små tidningarna och böckerna i de enkla banden vid skenet av en vanlig fotogenlampa med porslinskupa. Och då, då drömmer han om sin andra värld, han drömmer så livligt att han är där.

Snön ligger blåvit i tidigt dusk över tysta marker och granskogen står svart mot en bred, gul rand i väster. Brasans slocknande sken faller över trasmattans mönster och kisse spinner i knät hos farmor, som kurar skymning i sin höga länstol. I salen är lampan tänd och barnen knacka nötter och läsa om »Sankte Per och Broder Lustig». En doft av glögg, som värmes, och på avstånd bjällerklang — — —

Och bjällerklangen övergår till malmrika klockljud, som strömma ned från en gammal kyrkas kupol bak en stor, vacker kungaborg. Framför borgen ligger en bred stenbro, under vars valv en ström forsar och förenar ett hav med en i saga och sång besjungen insjö. Människor komma och gå, glada och gemytliga hälsa de varann och stampa på genom modden, snedda över ett torg med en ryttarstaty, vika av nedåt en kaj, där båtar ligga och vänta på vår. Gamla hus med gamla minnen, moderna palats, vikar, vatten och öar och känsligt dragna konturer — — —

Konturer! En sommarnatts ljusa skymning hänger över en ö i en skärgård. Grå berghällar stupa i vattnet, leende holmar simma på den blanka ytan, kobbar, skär, knotiga tallar, höga furor, allvarliga granar, viskande björkar. Små röda stugor i saftiga hagar omgivna av knäande gärdesgårdar. En brunn vid en grind, där korna sova. Vilket dämpat, milt ljus, hur underbar den fantastiska dimman mellan vassen

Sådana äro mina två världar. Jag vet ej om ni fattat vad jag sagt. Kanske skorrar det falskt eller klingar sentimentalt i era öron, kanske förstår ni mig ej alls. Ni behöver icke trycka min hand i låtsad förståelse ej heller säga sympatiska ord. Jag tror på orsak och verkan i livet och som vi bädda få vi nog ligga. Tro mig, det var här ute jag skapade mina två världar, förut hade jag — ingen. Och lycklig resa!

Jag såg Boman stiga upp och gå fram till disken och betala. Den lilla trinda figuren tog lugnt på sig sin trånga överrock och knäppte den omsorgsfullt. Därpå klappade han den stora hunden, som vänligt viftade svans, öppnade dörren och försvann i nattens mörker.