Botanisten och filosofen/Första kapitlet

Botanisten och filosofen av Axel Hägerström Första kapitlet

Andra kapitlet  →

Libris 1416705

Erfarenhetsvetenskapernas principer

Det var en gång, som det heter i sagorna, en botanist som gav sig ut på exkursioner för att ge bidrag till sin vetenskap. Han hade tänkt sig den möjligheten, att om utvecklingslärans satser rörande omgivningens inverkningar på växternas beskaffenhet är sanna, måste detta kunna mera direkt påvisas, blott man går tillräckligt noggrant till väga. Man skulle t.ex. på rotdelarna hos en och samma växtart kunna upptäcka en differens, när växten levde i sumpmarker och när den höll till på höglandet. För den skull gav han sig som sagt ut på vandring. Och verkligen trodde han sig efter långvariga undersökningar i ett visst fall ha funnit en påtaglig differens i angivet avseende allt efter de geografiska förhållandena. Han höll nu på med att lägga sista handen vid sitt arbete uppe i de norrländska fjällen.

Sannolikheten - princip för empirisk vetenskap?

Botanisten satt just en vacker sommarafton och granskade mikroskopiskt rotdelarne av ett exemplar inom den art han undersökte och fann sina förut gjorda slutsatser bekräftade, då han stördes i sitt förehavande av en gammal vän, som med glatt igenkännande hälsade honom. Den nyanlände, som var känd för sin lust vid filosofiska spekulationer och diskussioner, hade givit sig av uppåt för att njuta av den vackra utsikten. Botanisten utbröt i triumferande ton: "Du kom i ett lyckligt ögonblick, liksom hitsänd av himlen. Nu kan du med egna ögon övertyga dig om, vilka bidrag vi botanister kan lämna till det vetenskapliga arbetet. Det är därför, att vi använder våra sunda fem sinnen och icke sysslar med dunstartade spekulationer."

Filosofen förklarade genast sitt intresse att få del av undersökningens resultat och själv få pröva på dess riktighet. Detta ville han så mycket hellre, som han länge hade grubblat just över vad vetenskaplig kunskap egentligen vore. Det var därför för honom högeligen intressant att nu få ett fall av verklig sådan demonstrerad för sig. Det var så mycket intressantare som han nu rent av, som det tycktes, med sina egna ögon skulle få erfara vad saken gäller. "På det sättet," menade han, "får jag ju lätt nog klarhet i det jag söker, och så blir detta stunden för uppnåendet av en av mina livligaste önskningar."

"Slå dig ner här i gräset," sade botanisten med en inbjudande gest, "det dröjer ännu en god stund, innan solen sjunker. Här har du en massa exemplar av samma växt. De är alla hämtade från olika sumptrakter. Här har du en annan mängd av denna art, tagen på höglänta ställen. Om du nu tar mikroskopet och betraktar vissa rotdelar på ett exemplar, vilket som helst av den ena hopen, och därefter jämför det med ett av de andra, skall du upptäcka en bestämd differens i byggnaden. Men om du väljer exemplar ur samma hop, skall du se att byggnaden i samma avseende är alldeles likartad."

Efter att en stund under botanistens ledning ha undersökt några exemplar på det angivna sättet och ha konstaterat riktigheten, frågade filosofen, vad som nu vore den vetenskapliga innebörden av det givna sakförhållandet. Han fick då till svar att det hade sin betydelse emedan man därmed direkt kunde påvisa ett bestämt inflytande från omgivningen på växten ifråga, vilket åter var ett bidrag till utvecklingsläran.

"Du anser sålunda," frågade filosofen ytterligare, "att det på det sättet är konstaterat ett dylikt inflytande? - Men tillåt mig framställa ett litet tvivelsmål. Ifall man verkligen skulle kunna hävda att det finns ett sådant inflytande, så måste väl de förhållanden, som tycks vara förhanden mellan de växter du undersökt, ge uttryck åt en regel eller gälla allmänt. Om massor höglandsexemplar skulle visa just sådana egenskaper hos rotdelarna, som du funnit utmärka sumpexemplaren och tvärtom, då skulle ju alls ingenting vara bevisat. Men du har väl icke undersökt alla de exemplar som nu finns, än mindre den otaliga mängd som under århundrandens lopp har funnits och som i framtiden skall finnas. Om nu antalet av de icke undersökta fallen i förhållandet till de verkligt undersökta bestäms som en miljon till ett - och det anser du väl icke vara för högt tilltagen proportion - så står ju en million möjligheter, att det vore på annat sätt, mot en enda verklighet. Hur kan du då anse dig ha bevisat något som helst?"

Härtill genmälte botanisten skrattande: "Nu måste man säga att filosofen excellerar. Vi skulle sannerligen icke ha kommit långt i naturvetenskapen, om sådana forskningsmetoder tillämpades, som du tycks vilja fordra. Särskilt överskrider väl det kravet alla rimliga gränser, att man skall ha undersökt alla möjliga fall, som kommer att inträffa. Det fordras nog egenartade filosofiska förutsättningar för att förstå huru det skall gå till."

"Men nu skall jag," fortsatte botanisten, "innan jag uppvisar ohållbarheten av din invändning, och såsom inledning därtill, fästa din uppmärksamhet på en sak, som du kanske som filosof icke alltid erinrar dig. När vi empiriker uttalar satser om den eller den i erfarenheten givna verkligheten, så anser vi oss ej skänka världen någon absolut sanning. Den äran lämnar vi odelad åt teologer och filosofer. Själva gör vi blott anspråk på att meddela vad som på grundvalen av hittills skedda undersökningar är mest sannolikt. Vi bestrider ingalunda att framtida vidare undersökningar kan leda till ett annat resultat, som då framstår som det mest sannolika och som upphäver sannolikheten av det förut givna. Vår världsbild har därför möjlighet till en beständig utveckling.

Men nu till saken själv. Du undrar, hur jag kan betrakta de undersökta fallen som tillräcklig bas för mitt påstående, då otaliga fall likvisst icke blivit undersökta. Först vill jag då säga att jag just därför icke gör anspråk på att ha med matematisk evidens bevisat något, utan endast på en höggradig sannolikhet. Men varför jag verkligen gör anspråk på en höggradig sannolikhet, det skall jag nu förklara.

Jag har en lång tid sysslat med undersökningar av rotdelarna hos denna växt. Jag har vandrat igenom olika trakter med olika klimatiska betingelser. Jag har på varje ställe valt ut ett exemplar med tydligt utpräglade rotdelar och på det sättet skaffat mig ett rikt och utmärkt material. Det vore då alldeles obegripligt, om det undersökningsresultat jag kommit till icke gåve uttryck åt en regel, så fullkomligt enhetligt som resultatet är. Om det här endast vore fråga om enstaka fenomen - hur kan det då förklaras att jag, trots så vidsträckta undersökningar, icke påträffat en enda motinstans? Därför gör jag anspråk på en höggradig sannolikhet av mina undersökningsexemplar, fast jag visst icke påstår att jag undersökt alla exemplar av växten som funnits i världen eller, ännu mindre, alla som kommer att finnas."

Sannolikheten förutsätter kausallagen

Härtill svarade filosofen: "Måhända tillåter du mig att framställa ett par frågor med anledning av vad du nu yttrat. Du säger ironiskt, att ni empiriker lämnar äran att ha upptäckt den absoluta sanningen om den erfarna verkligheten åt filosofer och teologer. Men vad anser du då om de resonemang du använder för att grunda påståendet att dina undersökningar givit ett resultat med höggradig sannolikhet? Anser du även att dessa endast har sannolikhet? I sådant fall blir det ju endast sannolikt att resultatet är sannolikt. Om man sedan frågar efter grunderna för antagandet av denna sannolikhet, och dessa i sin ordning endast skall vara sannolika o.s.v., så råkar vi ju ut för en regressus in infinitum. Men nu är det klart att den första sannolikheten minskas genom att dess verklighet endast är sannolik, och än ytterligare minskas den genom att även denna sannolikhets förhandenvaro endast är sannolik. genom den oändliga regressen kan den ursprungligt antagna sannolikheten icke fixeras såsom ägande någon som helst grad."

Det var tydligt att botanisten vid denna filosofiska harang började bli otålig, och nära var att han hade gjort ett brått slut på samtalet med en enkel förklaring, att slikt tal vore hårklyverier. Men det avbröts icke. Kanske den vida utsikten gjorde den facklärde mera böjd för helhetsvyer. Kanske aftonens stillhet verkade dämpande på den uppstigande förargelsen. Allnog, botanisten började verkligen helt lugnt tänka över vad som var sagt. Efter en stund kom svaret dröjande: "Jag måste erkänna, att de resonemang, varmed jag grundar antagandet av sannolikhet, dem anser jag själva vara sanna och ej blott sannolika. Men jag undrar", tillade han med ett diskret leende, "om det icke då är fråga om så självklara saker, att man skickar tvivlaren på dårhus".

"Om du tillåter," yttrade filosofen, "låter vi den saken vila tills vidare, och jag kanske får framställa min andra fråga: Varför finner du det obegripligt, att dina undersökningars enhetliga resultat skulle ge uttryck åt rena tillfälligheter och ej åt en regel?"

"Den frågan," menade botanisten, "torde jag lätt nog kunna tillfredsställande besvara. Om du kastar en tärning tusen gånger efter varandra och utslaget blir detsamma, så kan du, nästan lika säkert som att två gånger två är fyra, påstå att tärningen är falsk. Visserligen vore ju ett egendomligt sammanträffande av tillfälliga omständigheter som gjorde att även en riktigt tärning gåve ett dylikt utslag, i och för sig icke omöjligt. Men det är i hög grad osannolikt. Det är nämligen så, att efter hela vår erfarenhet att döma måste tärningen vara falsk. Ju flera de omedelbart följande homogena fallen är, desto säkrare betygar erfarenheten att det icke är fråga om ett regellöst sammanträffande av omständigheter, utan om en gemensam orsak till fallens inbördes likhet. Man har helt enkelt aldrig erfarit att en riktig tärning, som själv icke kan vara orsak till att blott en och samma siffra kommer fram, skulle, kastad tusen gånger efter varandra, giva alldeles samma utslag. Men man kan väl säga att om ett antaget orsaksammanhang kan konstateras strida mot alla förut gjorda erfarenheter av sådana orsakssammanhang, detta är högst osannolikt. När jag nu säger, att det vore obegripligt, att mina undersökningars resultat hade sin grund i rena tillfälligheter, så säger jag därmed endast att en dylik kausalförklaring skulle strida mot all förgången erfarenhet och därför har en hög grad av osannolikhet. Därtill har jag undersökt alltför många fall. Tvärtom är det högst sannolikt att det här finns en gemensam orsak till det likartade i undersökningarnas utslag. Och vad är då naturligare än att antaga att denna orsak ligger i det förhållandet, att växten i fråga i allmänhet har just den egendomliga karaktär som jag funnit utmärka enskilda exemplar?"

Filosofen betygade sin tacksamhet över vännens villighet att så grundligt ge sig in på besvarandet av en fråga som troligen förefölle honom uteslutande dum. "Men detta uppmuntrar mig att våga ytterligare frågande. Det skulle vara av intresse att veta, om jag här träffat din mening, då jag antar att du i ditt resonemang har gjort två förutsättningar:

Det ena är väl att allt som sker måste ha sin orsak. Huru skulle du väl annars utan vidare kunna påstå att dina undersökningars resultat måste ha sin orsak i något som helst? För övrigt gör du väl samma förutsättning, då du från själva det antagna sakförhållandet av en allmän differens mellan rotdelarna efter geografiska förhållanden sluter till ett inflytande från omgivningen? Du menar väl icke att orsakssammanhang är något specifikt för det här föreliggande fallet? I så fall skulle du väl icke anse saken utan vidare naturlig.

Den andra förutsättningen du tycks göra är att man vid orsaksförklaringar har att bygga på de enhetliga resultat som hittillsvarande erfarenhet givit. Att du här endast antar en hög grad av sannolikhet betyder väl blott att du icke anser det omöjligt, att det komme erfarenhet som upphävde de förut givna enhetliga resultaten. Du menar väl att man då finge ett annat slags enhetliga erfarenhetsresultat som utgjorde grundvalen för nya sannolikheter."

Härtill botanisten: "Du har nog alldeles rätt framställt mina förutsättningar. Och nu kan jag också säga, att särskilt den första förutsättningen, att allt som sker har sin orsak, hör just till de triviala 'sanningar', genom vilka man kan bestämma graden av sannolikhet. Ingen tvivlar i verkligheten på att det finnes ett kausalsammanhang i världen. Till och med du, den kritiske filosofen, har nog aldrig tvivlat därpå. Jag tror att till och med du, om du erfar ett egendomligt skeende, icke skall underlåta att fråga efter dess orsak. Den basen för mina påståenden tycks sålunda vara ytterst solid."

Kausallagens giltighet kan ej grundas på erfarenhet

Filosofen svarade: "Som du vet trodde all världen i äldre tider på det ptolemaeiska systemet. Men var deras tro därför sann? Nu kunde ju du nöja dig med att utgå från vad all världen tror, om du icke hade någon annan avsikt än att ge ut en stor lunta och väcka uppseende i den vetenskapliga världen. Men nu vet jag att du är sanningskär och angelägen att verkligen nå ett gediget, objektivt hållbart resultat. Därför att jag också övertygad om att du, som förmodligen betraktar de filosofiska försöken att grunda kausallagens giltighet som en 'quantité negligeable', själv har objektiva grunder i bakhåll, när du som något självklart talar om att allt som sker har sin orsak, och icke bara vill åberopa dig på all världens tro. Visserligen tycks dessa grunder för dig ligga så i öppen dag att du anser det trivialt att särskilt omnämna dem. Men vi filosofer har, som du väl har erfarit, en abnorm böjelse att syssla med trivialiteter. Förlåt därför, om jag något utfrågar dig. Anser du grunden, som gör det hela så klart, vara erfarenheten?"

"Naturligtvis," svarade botanisten, "den verkliga vetenskapen vill icke veta av någon annan bas än erfarenheten. Saken är nu också lätt förklarad. Erfarenheterna av kausalsammanhang är i själva verket så överväldigande, att de ger vid handen en så hög grad av sannolikhet för ett allmänt kausalsammanhang, att praktiskt sett ingen skillnad här är för handen mellan sannolikhet och sanning."

"Du menar sålunda," inföll filosofen, "att det finns erfarenheter av kausalsammanhang. Kanske vill du nämna någon sådan."

- "Gärna. Att av klöverfrö blir klöver, om det blir sått i en viss jord och de klimatiska förhållandena är sådana som t.ex. här i Sverige under sommaren."

- "Mycket intressant att spörja. Men om du har erfarit kausalsammanhanget, så har du ju erfarit ett inre sammanhang mellan fröet och de angivna betingelserna å ena sidan och klöverplantan å den andra. Säg mig nu uppriktigt, om verkligen dina ögon har visat dig något annat än på våren fröet och sådden, på sommaren plantan?"

- "Hade jag icke iakttagit något annat, ägde jag icke någon verklig vetenskaplig erfarenhet av saken. Nej, vi botanister, vi följer på experimentell väg fröets kontinuerliga förvandling från de första groddbladen till den fullständiga plantan. Därvid iakttar vi också vissa fysiskt kemiska processer, genom vilka det hela kommer till stånd. Därigenom erfar vi själva det inre sammanhanget."

- "Ah, det tycks ju förändra ställningen till din fördel. Men jag anhåller ännu en gång om ett uppriktigt svar, nämligen på den frågan, vad du har iakttagit vid varje steg i förvandlingen, t.ex. vid fröets börjande upplösning. Har du verkligen iakttagit något annat än först fröet och så en förändring hos detsamma? Eller har du iakttagit något inre sammanhang mellan å den ena sidan fröet, jorden och klimatet och å den andra förändringen? Om du verkligen ingenting annat iakttagit i varje fall än den särskilda förändringen, hur kan du då säga att du i det hela genom den gradvisa övergången har erfarit ett inre sammanhang?"

"Du glömmer," svarade botanisten, "vad som dock här är huvudsaken, nämligen fallens upprepning. Det är en helt annan sak, om jag iakttar en förändring blott en gång, och om jag iakttager den försiggå på samma sätt upprepade gånger, utan att en enda motinstans inträder. Om jag också måste erkänna att det gradvisa följandet av förändringen i och för sig icke ger något inre sammanhang, så ger dock upprepningen ett sådant. Det gradvisa följandet av förändringen har därvid den betydelse att det ger en inblick i, vari sammanhanget består.

Nu kanske du säger att ur upprepning och frånvaron av motinstanser ingenting följer, därför att av idel nollor blir endast noll. Men du förbiser då en sak som jag tycker mig en gång ha läst hos den onekligen intressante John Stuart Mill, nämligen att med det inre sammanhanget har vi alls ej att skaffa, och att vi med orsakssammanhang endast har att förstå två företeelsers beständiga succession. Nu är det just denna ständiga succession, som blir given genom fallens upprepning."

Vid detta svar höjde filosofen förvånad ögonbrynen. "Hur var det? Lät du icke ett visst hån utgå över mig, därför att jag efter din mening skulle ha fordrat den forskningsmetoden att iaktta också alla de fall som kommer att inträffa. Du tycks redan ha använt den metoden. Du tycks redan ha iakttagit alla framtida fall av klöverfröets förändring under angivna betingelser. Du låter ju med fallens upprepning en beständig succession vara iakttagen."

Botanisten: "Månne du icke nu alltför mycket märker ord? Det är ju klart: icke är sammanhanget iakttaget i egentlig mening. Men man sluter från fallens upprepning utan motinstans ex analogia till sammanhanget. Och visserligen är sannolikheten större, ju större upprepningen."

- "Du menar sålunda, efter vad du nyss yttrade om kausalsammanhangets innebörd, att det blir allt mer sannolikt, ju flera fall vi iakttagit med enhetligt resultat, att i framtiden skall detsamma oföränderligt ske. Kanske du nu också ville vara av den godheten att angiva skälet, varför?"

"Det skulle väl ändå," menade botanisten, "vara alldeles obegripligt, om världsförloppet en dag helt enkelt förändrade karaktär och ginge andra banor. Det måste väl ändå finnas en likformighet. Att så är, blir ju bekräftat var dag vi lever. Men under sådana förhållanden är det väl klart, att ju flera fallen är utan motinstans, desto sannolikare är det, att man har funnit ett successionsförhållande som alltid skall inträda. Genom fallens upprepning utan motinstans blir det ju allt mera klart, att andra faktorer än den konstant föregående kan finnas, men också vara borta, utan att det följande blir annorlunda beskaffat. Det blir väl då också allt mera sannolikt att man just här har att finna regeln för förloppet. Jag måste säga, att det blott kan vara obekantskap med naturvetenskapens metoder, som vållar din bristande insikt i så enkla saker," tillade han med en viss iver.

"Ja, det är ju möjligt," svarade filosofen, "men förtröttas icke, käre vän, i ditt upplysningsarbete, utan häv ännu ett par betänkligheter som uppstått hos mig, under det jag hörde dig. Hur var det? Minns jag orätt? Var det inte på erfarenheten av kausalsammanhang som tillvaron av ett allmänt kausalsammanhang i världen skulle grundas?" - "Jo visst." - "Men är det icke nu din mening, att man får fram ett särskilt kausalsammanhang, endast om man förutsätter, att framtiden är det förflutna lik, d.v.s. att det redan finns en allmän lagbundenhet?"

Något dröjande bejakade botanisten frågan.

- "Då tycks ju saken stå så, att det endast är under förutsättning av kausalsammanhangets allmänna tillvaro, som graden av sannolikhet, att samma förhållande skall råda i framtiden, kan mätas efter fallens upprepning utan motinstans.

Men ännu en betänklighet får jag kanske framställa. Antag att kausalsammanhang kunde påvisas utan en redan antagen allmän lagbundenhet. Huru kan man från enskilda kausalsammanhang, påvisade hos det bekanta, huru ofta detta än har skett, sluta till kausalsammanhang hos det ännu obekanta? Det tycks som om det där att sluta från den upptäckta kausaliteten till kausalitet överhuvud, liksom det att sluta från upprepning av successionsfall utan motinstans till, huru saken skall förhålla sig i framtiden, redan förutsatte verklighetens likformighet, d.v.s. just - kausalitet över huvud. Du påstod emellertid icke endast att enskilda kausalsammanhang är möjliga att erfarenhetsmässigt konstatera, utan även att den överväldigande massan av slika erfarenheter ger med högsta krav av sannolikhet vid handen att kausalförhållandet är allmänt, att man sålunda i sina resonemang, såsom du nu också gjort, utan risk får förutsätta att allt som sker har sin orsak... Men om så är förhållandet, och om du icke kan häva dessa mina betänkligheter - är icke då den bas varpå du uppför din byggnad, om man bortser från den allmänna tron, av skört virke?

Kausallagen - en arbetshypotes?

Härtill svarade botanisten ingenting, utan tycktes försjunken i betraktandet av de nedergående solen. Efter en stunds tystnad öppnade han emellertid åter samtalet, nu sökande efter orden och i dämpad ton. "Skulle man dock inte," yttrade han, "kunna betrakta orsakslagen som en nödvändig arbetshypotes? Kan man ej säga att denna hypotes på vanligt sätt verifieras genom sin allmänna användbarhet på sitt område, eller även så, att man genom användandet av densamma kommer till satser om verkligheten som erfarenhetsmässigt visar sig sanna?"

Filosofen genmälte: "Lägg dock märke till att vid vanliga hypoteser gäller det just orsaksförklaringar, vid vilka orsaklagen är förutsatt. Att då hypotesens företräde att vara allmänt användbar på sitt område och tjäna som grundval för nya sanna satser om de företeelser, vilkas orsak hypotetiskt förutsättes, blir en verifikation av densamma - det är ju lätt begripligt. I sådant fall ger ju detta förhållande anledning antaga, att med hypotesen den verkliga regeln för förloppet - en sådan måste efter förutsättningen finnas - är träffad. Men här gäller det ju orsakslagen själv. Därför nekar här de övriga verifikationsmetoderna att göra tjänst. En sådan hypotes kan icke göra anspråk på någon särskild användbarhet framför andra. I hypotesens bas finns nämligen ingenting alls som ger anledning till dess uppställande. I fallens erfarenhetsmässiga upprepning ligger alls ingen anledning att antaga ett nödvändigt sammanhag. Därmed stiger man nämligen till något som är absolut olikartat med all erfarenhet, sålunda till något, vartill erfarenheten själv ej på något sätt kan hänvisa. Lika betydelselöst blir här det andra verifikationssättet. Ty de särskilda kausalsammanhang, till vilka man genom den allmänna kausalitetshypotesen skulle komma och vilkas sanning skulle verifiera hypotesen, kan icke själva verifieras annat än genom hypotesens användning. Den måste därför själv användas för sin egen verifiering.

Men för övrigt, broder empiriker, om verkligen orsakslagen endast vore en hypotes, som den empiriska vetenskapen måste uppställa, så skulle detta betyda att den behöver använda en princip, som i ingen erfarenhet kan förekomma, och vars inre hållbarhet därför icke kan empiriskt undersökas".

Botanisten svarade med en axelryckning: "Låt så vara. Ni filosofer må resonera huru ni behagar om den empiriske vetenskapens visshetsgrund. Säkert är att vi i det hela åtminstone hittills, icke blivit bedragna på dess förutsägelser. När vi lyckas utan all filosofi, varför skulle vi då däri söka vårt stöd?"

Filosofen: "En fågelhona ligger på ägg. På grund av associativa förhållanden, måhända även på grund av vad man kallar instinkt, föreställer hon sig väl dunkelt, att ur ägget skall komma en unge. Och se, kommer icke verkligen ungen fram! Nu är det väl dock så, att hon själv knappast har någon objektiv grund för sin tro, och likväl visar den sig vara riktig. Så har den empiriska vetenskapen, betraktad blott som sådan, icke den minsta objektiva grund för sin tro på sina förutsägelsers riktighet, och dock visar sig dessa sanna. Lika litet som fågelhonans tro kan betraktas som vetande, kan den empiriska vetenskapens förutsägelser så betraktas, om den nämligen söker sin stödjepunkt blott inom sig själv - må nu också dessa förutsägelser 'bekräftas' huru mycket som helst. Att bekräftandet självt icke utgör någon objektiv grund för nya förutsägelsers riktighet är uppenbart, då det därvid endast blir fråga om upprepning av förut givna successionsfall.

Men se nu den prekära ställning, i vilken den empiriska vetenskapen såsom sådan härigenom befinner sig. Du yttrade nyss att i själva verket all världen tror på orsakssammanhangets allmänhet och att man insätter tvivlaren på dårhus. Månne ändock icke i sådant fall dårhusen skulle överbefolkas? Tänk blott på vissa i verkligheten vetenskapsfientliga riktningar som antar, icke allenast möjligheten utan även verkligheten av makter, som står över hela natursammanhanget och kan godtyckligt gripa in i detsamma, suspenderande naturlagarna själva. Naturlagar som vore möjliga att suspendera är inga verkliga naturlagar, därför att det specifika för naturlagen - nödvändigheten i sammanhanget - saknas. Alltså förnekar en dylik riktning tillvaron av ett allmänt kausalsammanhang. Man tror sig därvid ha en viss erfarenhet att stödja sig på. Och denna tro kan vara lika intensiv och fast som naturvetenskapsmannens tro på kausallagen. Här står alltså tro mot tro...

Men nu har solen redan gått ned, varför vi väl måste avbryta. Jag hoppas att vi vid ett annat tillfälle kan fortsätta, om det intresserar dig."