Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Fragment af Koglus krönika

←  Kräket, eller de Tre Svåra Orden. Grekisk Saga
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Tredje Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Fragment af Koglus Krönika


[ 503 ]

FRAGMENT AF KOGLUS KRÖNIKA.


Man vet, när man läst historien aldrig så litet, att Koglu var en stor persisk vis, som kunde göra guld, och följaktligen mycket annat godt. Han hade i sin ungdom lärt af en tiggare ifrån Kaldén att känner naturens principer, och kunde derföre när han ville, blanda och ombyta sakernas utseende och egenskaper. Han gjorde icke allenast mjölk till ost, hvilken konst allt sedan genom traditionen bibehållit sig; han förbytte ofta vatten till jord, jord till sten och tvertom. Än mer: hans ögon vora så, skarpsynte, att de obehindradt trängde sig längst ner i jordens gömmor, och upptäckte alla hennes fördolda skatter. Ja, de sträckte sig ännu längre; ty han läste i det tillkommande, lika så lätt som en af oss läser i tidningarna. Sådan var den store Koglu. Dylika visa finnas icke mera. Han hade för öfrigt ett vackert hvitt skägg, och höll i handen en staf, med hvilken han blott behöfde röra vid sakerna, för att förvandla dem. Dylika stafvar finnas icke mera. Koglu fick en dag lust att resa, för att bese flera folkslag, och under resan lust att regera öfver ett af dessa, hvilken lust man sett någon gång öfverrumpla de visa. Koglu [ 504 ]valde till sitt rike, en liten ö i Arkipelagen, hvarest man ännu ej kände annan regering än den husfaderliga, ehuru de flesta grekiska staterna, redan på den tiden haft både despoter och folkregeringar. Koglu blef öns patriark. Han gjorde der mycket godt med sin staf och sin vishet. Hans omsorg sträckte sig i synnerhet till huslefnadens sällhet, hvilken han ansåg som grunden till den allmänna. Så tänkte den store Koglu. Han gick i denna afsigt ofta omkring på ön bland sina undersåtare, för att sjelf se efter huru det stod till i deras hus, huru de lefde med sina makar, uppfostrade sina barn och skötte sin egendom. På dessa vandringar följdes han gemenligen af någon bland de unga flickor, af hvilka han dagligen uppvaktades. Den store Koglu ville dermed låta förstå att visheten alltid bör åtföljas af behagen, hvilket några grundeliga män, på hans tid, bestridde med häftighet. Den unga sköna, som valdes att följa honom, tillbragte, sedan hon morgon och afton kammat den vise Koglus skägg med en kam af guld, som dertill framtogs ur ett foder af elphenben, alltid en timma derefter, att under hans ögon anteckna de händelser som på deras vandring tilldragit sig. Se här ett af dessa små äfventyr, öfversatt ifrån en grekisk handskrift, som nyligen kommit till vår kännedom.



[ 505 ]Vi hade den dagen gått temmeligen långt, utan att något märkvärdigt mött våra ögon, (säger den vackra historieskrifvaren), då jag vid foten af ett berg, icke långt ifrån en liten afsides boning, blef varse en man, redan till åren, sittande med hufvudet lutadt emot handen, och af ett utseende som vittnade om långsamma missnöjen. Koglu nalkades honom, helsande med vänlighet, men utan att för honom upptäcka sig. Ditt ansigte, sade han till honom, bär stämpeln af bekymmer; underrätta mig om orsakerna dertill. Må hända kan jag vara dig nyttig. Jag är ej utan makt på denna ö.

Jag är gift, svarade den mjeltsjuke mannen, med en ung hustru af fullkomlig skönhet, och som jag på det högsta älskar. Det är denna kärlek som gör min olycka. Jag har aldrig haft styrka att neka henne något, emedan jag ingen ting så högt fruktar som hennes missnöjen. Men hennes önskningar hafva, sedan tre månader, med yttersta häftighet fallit på en sak, som är mig omöjlig att utföra.

Du ser detta höga berg, fortfor han i det han stod opp, hvars långa rygg sträcker sig längst bort bland de östra skyarne: det gör sedan nyssnämda tid, min hustrus afsky. Hon klagar [ 506 ]oupphörligen, att det stänger utsigten för hennes hus, hvilken hon vill nödvändigt hafva fri och obehindrad. Jag har föreslagit henne, att flytta i ett annat hus, men hon vill det för ingen del. Hon älskar detta framför alla andra. Hon vill i det stället att berget viker, och upprepar beständigt, att för en sann kärlek är ingen ting omöjligt. Förgäfves har jag försökt verkan af föreställningar och böner. Ju mer jag bemödar mig att öfvertyga henne, ju mer tilltager hennes ovilja, och hon har sagt mig rent ut, att så länge detta berget ännu står qvar, må jag icke vänta mig annat bemötande. Hvarföre, tillade han suckande, hafva gudarne ej gifvit mig att uppfylla detta enda villkor för min lycksalighet?

Du tror då att sedan blifva fullkomligt lycklig? sade den vise Koglu. — Utan tvifvel; jag är viss derpå. — Välan, låtom oss se, om det är gudarne eller du, som bedragit sig. — Koglu upplyfte sin staf. Han slog dermed tre slag emot berget; och hvilket under! Berget försvann, och lemnade för ögat en omätlig fältsträcka, som blott utvisade rummet hvarest det tillförene stått

Mannen, utom sig af glädje, föll till Koglus fötter för att tacka honom. Välgerningen är liten, sade denne, och lyfte honom opp. Den är [ 507 ]den största af alla, svarade han den gamla med häftighet, och lopp att kungöra sin sköna hustru uppfyllandet af hennes önskan. Den vise Koglu och jag satte oss på ett ställe afsides, hvarifrån vi kunde se dem och afhöra deras samtal.

De kommo. Med utsträckt hand, och åtbörder af den största förnöjelse, visade nu mannen sin otåliga hustru den fältrymd som berget förut intagit. Den sköna qvinnan närmade sig några steg ännu: — hvilken ny fulhet! ropade hon. Hur tomt och naket! Det är en fullkomlig ödemark, Sjelfva berget var mindre rysligt. Skaffa mig då, i gudarnas namn, åtminstone en sjö, som faller i denna djupa upprifna däld, som höljer denna långa ofruktbara fältsträcka, och uppfyller den tomhet som berget lemnat efter sig.

Men min hustru, är jag då allsmäktig? — men min man, är då en sjö ett sådant underverk? Hafva icke tjugo af mina bekanta, sjöar, som gå ända till deras fönster? — Min hustru, de hafva ju anlagt sina hus invid stränderna. — Och jag, min man, jag vill att stränderne skola anläggas invid mitt hus. — Min kära hustru, var då billig: beror det af mig, att uppfylla er önskan? Rätt så, svarade hon; söng ni mig icke samma visa angående berget? Den som kan flytta ett [ 508 ]berg, tillade hon, i det hon med köld vände honom ryggen, han kan också göra en sjö, om han vill vara artig.

Mannen stod handfallen af förundran, sorg och blygsel. Den vise Koglu vinkade honom till sig. Jag märker väl, min vän, sade han till honom, att i din sällhet ännu felas en sjö. Gåfvan är ej stor, tillade han, utsträckande sin staf öfver fältet; gack, och du skall finna den. Mannen lopp å nyo, att hämta sin hustru. En uppstigande flod tömde sin urna öfver det nakna fältet, och slog dånande emot de nyss upphöjda stränderna. Se, ropade mannen, icke mindre förnöjd än förra gången, se grymma, hvad underverk kärleken lärt mig att åstadkomma! Hvad! skrek den sköna frun, i det hon skyndade ner mot stranden, ett så stort vatten! en fullkomlig sjö! det är charmant. Men hvilken skada! Intet skepp att segla i! Hvarföre då, min kära man, hvarföre då alltid, det ena utan det andra? alltid blott hälften af mina önskningar? En sjö, utan skepp! ännu en gång, man har aldrig failit på en sådan tanke.

Och jag, min hustru, svarade mannen flat och förtruten, jag tillstår i min ordning, att edra fordringar äro lika så omätliga som orimliga, och [ 509 ]att jag öfverger, att ens tänka på möjligheten att uppfylla dem. Vid dessa orden vände han sig om och gick sin väg.

Koglu vinkade honom nu till sig för andra gången. Välan, min vän, frågade han, har sjön gjort sin verkan, och är du nu fullkomligt lycklig? Ty värr, svarade denne med en djup suck, hon vill ännu deri hafva ett skepp; men det är troligtvis, den sista af hennes önskningar. Se här, fortfor Koglu: tag denna valnöt, kasta den midt i vattnet inför hennes ögon, och hennes önskan skall uppfyllas. Ni är den ädlaste bland välgörare, ropade mannen på nytt, och omfamnade hans fötter. Behåll din erkänsla, min vän, svarade den vördige gubben, du betalar dyrt din hustrus sällsamma infall; ty vet, att i det berg som försvann undan dina ögon, just vid foten deraf der jag fann dig sittande, tillskapades hemligen en ädelsten af oerhördt värde, som, inom tvenne år fullkomligt mogen, var bestämd att af dig upptäckas i och att blifva dig tillhörig. — Hvad hör jag? ropade mannen. Hvad har jag önskat? och hvilken förlust har jag gjort? — Gif dig tillfreds, yttrade sig den vise Koglu: allt kan ännu hjelpas; och jag skänker dig till den ändan, utom hvad jag redan gjort för dig, ännu en önskan, som du blott har att framsäga, för att finna [ 510 ]uppfylld. Du kan med den, när du helst vill, återtaga ditt berg, din ädelsten, allt, med ett ord, hvad du för denna sjö och detta skepp uppoffrat. Mannen gick bort, strålande af glädje. Han tviflade nu mera ej en minut att blifva den lyckligaste make i verlden.

På stranden fann han sin hustru, ännu qvarstående, förtviflad att icke äga ett skepp. Hvad lofvar du mig, lilla tyrann, tilltalade han henne, om jag äfven uppfyller din sista önskan. Den största tacksamhet, svarade hon, och att mycket älska dig. Vid detta förföriska ord, betänkte han sig icke länge; hurtigt kastade han sin valnöt långt ut i vattnet, och strax uppkom deraf ett skepp i fulla segel, som med den vackraste byggnad, och stam och spegel prydde af gyldne bilder, prunkade på böljan. Redan nalkades det stranden. Förtjust af denna syn kastade den sköna frun sig i sin mans armar, och hvem trodde sig lycklig, om icke han?

Du har gjort underverk, min käraste man, sade hon till honom; detta skepp i synnerhet är öfver allt värde, — också min vän, svarade han, hafva dina önskningar varit mig dyra att uppfylla. Han berättade henne nu, allt hvad den gamle sagt honom rörande demanten. Den skönt slet sig ur hans famn. — Obetänksamme, ropade hon med häftighet, och för denna sjö, detta skepp, [ 511 ]för hela detta barnspel, uppoffrar du en solid lycka, en skatt af så omätligt värde? Gå: jag vill ej se dig mera för mina ögon. Stig om bord på ditt lumpna skepp, och fly med. böljorna af din brusande sjö, hvars dån gör min afsky, likasom din fåkunnighet. — Allt kan ännu hjelpas, bästa hustru, svarade den bestörte, olycklige mannen: och han gjorde sin önskan, och skeppet var borta, och sjön försvann, och berget stod der tillbaka för deras ögon, i hela sin gamla sträckning. — Välan, den stora juvelen, ropade den otåliga hustrun. — Den skall mogna om tvenne år, som jag berättat, och då skall den af mig upptäckas. — Dåre, skrek hon dubbelt otålig och ursinnig af harm; hvarföre då innan dess, beröfva mig nöjet af min sjö och mitt vackra skepp, som kostat mig så mycken möda att af dig erhålla! Du gaf mig dem då, för nöjet att strax åter beröfva mig dem? Välan, det gör tillfyllest. Sitt här qvar, och passa på din juvel, jag flyr dig för alltid, och vill ej mera se dig, om du också kunde sätta mig en sådan på hvart finger. Hon gick, och den olycklige mannen, utan svar och utan styrka, sönk ner i sin fordna bedröfvelse, vid foten af samma berg och i samma ställning af bekymmer, hvari vi funnit honom.