Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Oden/Femte akten

←  Fjerde akten
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Virginia  →


[ 96 ]

FEMTE AKTEN.

Ett Altare synes i fonden.

FÖRSTA SCENEN.

ODEN. ASMUN.


ASMUN.
Hör mig i Gudars namn, jag dig vid dem besvär:
Om du för son och folk en öfrig känsla bär,
Och om ditt eget väl ännu din omsorg äger,
Var ej förloradt stor, var ej förtvifladt djerf,
Gör ej ett vågsamt steg, som för till ditt förderf.
Du ser den vaksamhet, som rår i Romarns läger.
Tror du Pompé så lätt kan öfverrumplad bli?
En tropp, af flykten spridd, en arm med möda fri,
Se der, mot Romarns här, den makt du har att föra.
Var hjelte, men var vis; betänk: hvad kan du göra?
 
ODEN.
Dö, ― eller hämnas, ― kort: mitt val är öfverlagdt.
Mitt steg förtvifladt är, men mitt beslut är sagdt.
Den ej försaka vet sin trygghet för sin ära,
Är född att bojans tyngd, ej född att kronans bära.
Är då min ära trygg? är då mitt öde sällt?
Jag ser mig släpad sjelf, en fånge på de fält,

[ 97 ]

Dem jag, för menskofjät med första yxan röjde,
Och träldomens baner i samma trakter ställt,
Der jag, åt segerns Gud det första templet höjde.
Du sjelf, af schytisk dygd, om du en lemning har,
Betänk hvad pligt af dig vill denna stunden lydas.
Se detta altare, som Yngves sällhet var,
För hans tyrann, i din och Odens åsyn prydas.
Se Thilda släpas dit, ett rof för en barbar,
Som lycklig af ditt brott, beler dig i sitt sinne!
Din dotters blod är ditt, det tillhör dig som far;
Väl, Asmun, gör ditt val, fäll domen om ditt minne,
Var slaf, lät en tyrann förnesliga ditt namn,
Var man, — och med ett slag fräls rofvet ur hans famn!
 
ASMUN.
Jag fasan dig bespar, att närmre dig förklara.
Gå, höj ett splittradt svärd, fräls, om du kan, ditt folk,
Och anförtro åt mig, att för min dotter svara.
Se här, barbar, min arm! — och här, se här min dolk!
Vid detta altare jag skall tillstädes vara.

ODEN.
Du är dig värd, farväl. Jag väntas af min tropp:
Jag flyger; hvar minut är dyrbar för mitt hopp.


[ 98 ]

ANDRA SCENEN.


ASMUN, ensam, håller dolken.
O du, som var min tröst och skall mitt offer blifva!
Må aldrig dessa rum din far ditt möte gifva!
Hvar skall då gränsen bli för dessa fasors lopp?
Hvad löfte har jag gjort? J Gudar, i hvad sköte...


TREDJE SCENEN.

THILDA. ASMUN.


THILDA, utan att ses af Asmun.
Min far...
 
ASMUN, häpen, kastar dolken, men utan att Thilda märker denna rörelse.
Jag är bestört, min dotter, af ditt möte.
Af din förtviflan förd, du irrar här ännu
Kring öfvergifna fält, som tolka Schytiens öden!
På dessa fasans rum, hvad ämnen söker du?

THILDA.
De sista för mitt hopp: min älskare, — och döden!

ASMUN.
Förskräcks olyckliga, förskräcks att finna blott
Den enda af de två, som följer våra brott.
En obeveklig vakt, som Yngves fängsel stänger,

[ 99 ]

Och tycks, med rysligt hot, hans öde förespå,
Förhindrar, af hans folk, att hvem det vara må,
Hans bojas vittne blir, och till hans åsyn tränger.
Den ende Sigurd blott, som, genom gåfvors makt,
Den snikna Romarns tro med vådlig möda vunnit,
Ett hastigt ögonblick till hemligt samtal funnit...

THILDA.
Han honom sett? Välan, hvad har han gjort och sagt?

ASMUN.
Att af hans olycksfall, hvad djupast honom sårar,
Är Thildas trolöshet, dess glömska, dess förakt.

THILDA.
I Gudar, J som sen mitt qval och mina tårar!
J vittnen, det är nog, med detta hjertats röst,
Om nånsin dessa brott förnedrade mitt bröst.
Nej, det för vida går; jag bär ej denna smärta.
Vi måste se hvarann, och villan skingrad bli.
Pompé beviljar det, af nåd, af barbari,
Af hvilka dolda skäl, som verkat på hans hjerta.
Ja, det är tid, min far, att Thilda gör sig rätt.
Med fröjd och undran hör den tidning hon förkunnar:
Mer mensklig, eller grym på mera hemligt sätt,
Pompé med Odens Son ett samtal henne unnar.
Han skall bli undervist om hennes tänkesätt,
Skall känna, om i tro er dotter kunnat brista;

[ 100 ]

Hans öga gråta skall den brud han går att mista;
Vi skola se hvarann, det är min tröst.

ASMUN.
Och hvar?

THILDA.
Här.

ASMUN.
Här? på detta rum?

THILDA.
På detta rum, min far.

ASMUN.
Må detta samtal ej för begge bli det sista!
Men räds den mensklighet, en Romare beter.
Pompés beslut är kändt. Det altare du ser,
Förråder, oss till skräck, den högtid han bereder,
Der sen J då hvarann, att evigt skilja eder!

THILDA.
Jag vet hvad detta rum för Thilda innebär;
Vet, hvad jag Yngves far och Schytien skyldig är.
Jag har haft tid att allt i stillhet öfverväga:
Pompé skall se mig der, det är hvad jag kan säga.

ASMUN, med bestörtning.
Pompé skall se dig der, då du hans afsigt vet?
Hvad har du mod, och hopp, och föresats att göra?
 
THILDA.
Mitt sista olycksval, och sista skyldighet.

[ 101 ]


ASMUN.
Du går att till Pompé, till Yngves bödel höra?

THILDA.
För Yngve, för hans dar, jag går att offer bli:
(Visar på altaret.)
Ett steg till detta rum, min far, och han är fri!

ASMUN.
Men om Pompé bedrog, — och bröt sitt löftes lagar?

THILDA
Gör honom rätt, min far, han är för stor dertill.

ASMUN.
Men om ett lyckligt svärd, som himlens hägn ledsagar,
Ett svärd, som Yngves lif, men ock hans ära vill,
Med räddning af hans thron, försäkrade hans dagar?
Om...

THILDA
Gif mig ej ett hopp, som dock till slut bedrar.
Hvar lyftes detta svärd, bland bojorna, min far?
Sök hellre, för min själ, med ökad styrka tyda
Den enda grymma pligt, hvars val hon öfrigt har.

ASMUN.
Välan, det är dess röst vi samfält böra lyda.
Du hedras af det mod, hvarmed du följer din;
Farväl, olyckliga, din far skall göra sin.
(Han går.)

[ 102 ]

FJERDE SCENEN.

THILDA. HILDUR.

 
THILDA.
Han kostar, denna pligt: han kostar dyrt att följa.
Nej fåfängt för mig sjelf, den skräck jag söker dölja,
Som växer mer, ju mer dess föremål står när.
Hvad gör du, brottsliga? hvem söker du då här?
Du skyr, du darrar ej en älskare att skåda,
Hvars boja du beredt, hvars hjerta du förrådt!
J Gudar! hvilken stund! hvad möte för oss båda!
Hvad vexladt sammanhang, af ömhet och af brott!
J hjertan utan strid, J ögon utan tårar,
Som njuten lugnet blott af alltid rena dar,
J kännen ej det qval, en älskarinna sårar,
Som grym, och brottslig gjord mot hvad hon kärast har,
Med afsky går att ses af den hon älskad var!
J kännen ej hvad straff det bör för henne vara,
Att bäfva för hans lif, men sjelf ha gjort hans fara,
Och, för hans räddnings skull, till egen glömska bragt,
Dö, offer af sin pligt, men dö med hans förakt!
J kännen ej af sår, det djupaste och sista,
Att slitas från sig sjelf, att älska, — och att mista

[ 103 ]

(Till Hildur efter något uppehåll.)
Jag klagar, — jag förgås, af ensligt qval förtärd,
Och Yngve, kommer ej! — skyr han att se sin maka?
För ingen suck hans själ mot hennes famn tillbaka?
Tror han min sista röst ej ens hans öra värd?
Tror han... Hvad fjättrars gny, hvad vakt, hvad dragna svärd! —
Hans syns... det är han sjelf.. jag dignar....


FEMTE SCENEN.

THILDA. HILDUR. YNGVE.


YNGVE, i fonden till Vakten.
Bödlar! hören,
Hvart släpas jag? är det till döden J mig fören?
Hvi tvekar då ert mod? hvi darrar då er hand?
J sen mig vapenlös, och sen min arm i band.
(Blir varse Thilda.)
Hvad syn! — hvad föremål för mina sista stunder!
(Till Soldaterna.)
Af mensklighet, af nåd, barbarer döden mig!
(De draga sig bort.)

[ 104 ]

Men för en olycklig, som ber att slippa sig,
Är Rom förutan svärd, — och himlen utan dunder!
(Han nalkas Thilda med sakta gång och röst.)
Jag trott, på dessa rum, att finna döden blott, —
Och väntade mig ej en grymhet — öfver denna.
Men lifvet har för mig ännu ett straff att känna!
Hvad vill du? kommer du till pris för dina brott,
Att stänkas af det blod du skymfat och förrådt?

THILDA, med tårar.
Till denna nedrighet, tror du mig skyldig vara?
Tror du din brud i stånd, att dessa brott begå?

YNGVE.
Stod jag i bojor här, om det ej vore så?
En throns förlust, en fars, ett folks, min egen fara,
Ger hon mig ingenting att Thilda förebrå?
Gå, hjerta utan dygd, gå, dina tårar spara!
Gå, smäda ej mitt fall med dina tvungna qval,
Och tänk ej, dubbelt falsk, din trolöshet försvara
Med den förställda suck, du stjäl från min rival!
O du, som var mitt allt, du som jag hata borde,
Som jag ej glömma kan! o du, med hvars behag
Den känslan ammad blef, som dödar mig i dag,
Det var då så som du det hjertat lyckligt gjorde,
Som gaf sig utan konst, och utan undantag?
Du vet om allt för dig min kärlek företagit.
Den glans jag, ung ännu, af vapnens mödor dragit,
De nya bragders lof jag sökt i nya krig,

[ 105 ]

Det namn med blodet ärfdt, kanske förhöjdt af mig,
Som frisknat under skygd af lagrar, dem jag skurit,
Du var dess föremål, jag gjorde allt för dig.
Vid vapnen dem jag tog, min ärelystnad svurit,
Att blifva värd det pris hon djerfdes lofva sig.
Du ser hvad pris jag fått, hvad sällhetslön jag smakar.
Men hämden hvilar ej; se der min grymma tröst!
Invid ditt öra, ren, hör dundret af hans röst,
Känn lågan i ditt fjät af blosset som han skakar,
Känn såret af den udd han gömmer i ditt bröst.

THILDA.
Jag möter som jag bör ett utbrott af din smärta,
Hvartill ett blindt, men sant och ädelt qval bedrar,
Och samlar, ur min själ, den sista kraft hon har,
Att ge ditt öga ljus och stillhet åt ditt hjerta.
Ett ord är nog; en blink är oss förunnad blott.
Känn, Yngve, känn din brud: hon har dig ej förrådt,
Hon hör ännu dig till. — Med samma fasta sinne
Hon dig sin ömhet svor, den tid hon var dig kär,
Tillber hon dig ännu, så orättvis du är,
Och skulle, på din mull, bli trogen åt ditt minne.
Du vore ej i band, om hon ej älskat dig.
Dess högmod till ett svek ej kan förnedra sig;
Det är ej trolöshet, men hämd som henne drifvit.
Förlåt min ära den, hon hade sårad blifvit!
Förlåt min hjerta den, din far förtryckte mig!

[ 106 ]

Må slafven, lydigt svag, åt sakta dödar lemnas,
På vink af en tyrann, som leker med hans blod;
Den fege tål och dör, det fria hjertat hämnas,
Och jorden har behof af den förtrycktas mod.
Af grymma smertor grym, (ty dem har jag förfarit!)
Min själ förtviflad var, — men hon ej trolös varit.
Döm, af den hämd jag sökt, hur långt min kärlek gått,
Och känn dess högsta prof, i sjelfva mina brott.
Det är ej dessa brott, jag kommer att försvara.
Jag bör ett rättvist mål för Yngves afsky vara.
Betrakta mig med skräck, och fasa för den hand,
Som lagt din thron i grus, ditt folk och dig i band.
Betag mig, af din brud, ett namn mig kärt att bära;
Men, gör min trohet rätt och lemna mig min ära!
Tänk ej, att Yngve har i verlden en rival.
Och tro, att om mig gafs att välja mellan qval,
Jag föredrog, framför det altar dit jag ledes,
Den boja som du bär, den död, som dig beredes.

YNGVE.
Håll grymma, sluta ej; jag dig med skräck förstår.
Håll, vrid ej dolken om, i redan djupa sår.
Det är då sant, o blygd! o qval! o brist af heder!
Det är då sant, Pompé har dina löften fått?
Min ovän segerns rätt till detta missbruk leder,
Och du, med stilla själ, ger handen åt hans brott?
Och det är detta bud, du kommer sjelf att bära?

[ 107 ]

Och det är denna tröst jag har att få af dig?
Det är af detta prof, jag skall din trohet lära?
Du går till altaret, då grafven öppnas mig!

THILDA.
Jag går att visa dig, hvad bröst du genombårar:
Om Thilda har en själ till sina pligter lärd;
Om hon sin ära glömt, och om hon gjort sig värd
De förebråelser hvarmed du henne sårar!
Det är ej hon, hvars gråt skall skänkas på din mull,
Men du som snart, du sjelf, af ångrens känslor full,
Med hennes tömda blod skall blanda dina tårar.
Din boja bruten blir, begär ej veta mer.

YNGVE.
Hvart syftar detta tal? hvad ämnar du? hvad sker?
Rys, att min svaga själ åt sin förtviflan lemna!
Hvad blod...omenskliga, — vid Gudarna, som hämna,
Betänk dig, gif mig ljus, och dessa qval förströ!
Hvad är din föresats?

THILDA.
Att frälsa dig och dö.
Spar en förtviflad slaf, af segerns grymma lagar,
Att säga för hvad brott hon köper dina dagar.

[ 108 ]

Den eld, jag ser det nog, dig ej förtegad är,
Som för din sorgsna brud, en mäktig ovän bär.
Men, om af rättvishet din själ en känsla döljer,
Tänk ej, med Thildas hand, att hennes hjerta följer;
Tänk ej, från den minut hon dig förlorat har,
Att hon ett hatadt lif ett ögonblick fördrar;
Tänk ej, (och framför allt må denna tanke gjuta
En hvila i din själ, af stolthet och af tröst)
Tänk ej, att din rival min svaghet skulle njuta,
Så länge Gudarne, af fordna pligters röst,
Än lemna, i sin kraft, en känsla åt mitt bröst,
Och styrkan åt min hand, att mina dagar sluta!

YNGVE.
Om sådan är din själ, om sådant ditt beslut,
Om du har mod att dö, hvi dör du ej förut?
Hvi tvekar då din hand, till dess du kränkt min ära?
Till dess jag sett min brud, med nesa för mitt namn,
Bli släpad i triumf till segervinnarns famn?
Tror Thilda mina dar, till detta pris, mig kära?
Tror du min själ nog svag, nog litet lika sig,
Att önska dagens ljus, en timme efter dig?
Nog glömsk af hjeltars pligt, af fädrens mod och seder,
Att köpa, för ditt blod, en frihet utan heder?
Nej Thilda, gör mitt namn och gör min kärlek rätt,
Dö, om det måste ske, på värdigare sätt.

[ 109 ]

Svär, — om din tro är sann, och dina tårar rena,
Svär då, vid dessa band, som jag för din skull bär,
Vid detta altare, som borde oss förena,
Vid himlen, — utan mig, att aldrig synas der!

THILDA, efter något uppehåll.
Välan, — jag känner det — det är din död jag svär.
Du vill det; — tag min hand; förenom våra öden.
Jag svär att vara din, allena din, i döden:
Och att med egen hand förr sluta mina qval,
Än släpas ur din famn, ett rof för din rival.

YNGVE.
Nej räds ej denna lott, din fruktan sträcks för vida.
Om ej, af öfrigt hopp, en skymt bedrar mitt mod,
Är denna svärdets rätt, att bjuda om vårt blod,
Ännu, med svärdets makt, oss öppen att bestrida.
Känn, för min bojas hämd, hvad Oden vågat har:
En hälft af samma här, som nyss ur fältet jagad,
Sökt, undan segrarns glaf, kring bergen sitt försvar,
Församlad, från sin flykt, af Sigurd och min far,
Sig närmar dessa rum, till än en strid ledsagad.
Jag känner Schytens arm, då hämden honom för,
Då det är Yngves band, han väpnar sig att bryta.
Kanhända är det nu Pompé som darra bör.

THILDA.
I hvilka ödens hopp sig mina sorger byta!
Tan, Gudar, tan emot de löften jag er gör...

[ 110 ]

Hvars röst?...det Sigurds är!

YNGVE.
Det hämdens är du hör.


SJETTE SCENEN.

YNGVE. THILDA. HILDUR. SIGURD.
Schytisk Vakt.

 
SIGURD.
Död eller Seger, Prins! Kom att din arm beväpna.
För spetsen af den här jag samlat från sin flykt,
Ur dessa skogars natt, din far i dagen ryckt.
Jag såg, vid denna syn den stolta Romarn häpna,
Som, lemnad åt en fröjd af segerns högmod född,
Njöt hvilan, utan skick kring fjellarna förströdd.
En del kring fältet flög, att vapnen återfinna,
En annan lopp, förskräckt, att skogens gömslen hinna.
Pompé allena lugn, sig alltid lik i mod,
I början med den tropp som honom närmast stod,
Men i sitt lopp förstärkt af alltid nya leder,
Flög, blixten lik i fart, till nya bragders heder.
Det väger oafgjordt, hvad ödet oss beskär,
Men striden skyndar; kom, din arm är nödig der.
Den tropp, den svaga vakt, som kring dig lemnad blifvit,

[ 111 ]

Af dessa kämpar följd, jag drabbat och fördrifvit;
Din väg är öppen, Prins, och Sigurds trogna hand
Med högmod lånar sig, att bryta dina band...

YNGVE.
Gen, Gudar, med mitt lif, mig segerns hopp, tillbaka!
Gen med mitt fordna svärd, dess fordna glans igen!

THILDA, lemnar honom ett svärd, som hon tar af någon af de kringstående.
Tag det af Thildas hand; drag det för friheten,
För äran, för ditt folk, för segern och din maka!
 
YNGVE, fattar det med liflighet.
Jag kysser det, — och svär, att bli dem alla värd!
Men om min undergång af Himlen är beskärd,
Mins Thilda då hvad tröst hon svurit mina öden?

THILDA.
Hon hör, var trygg derpå, till Yngve — eller döden.
Gå. — Hennes lif är fäst vid lyckan af ditt svärd.

YNGVE.
(Till Sigurd.)     (Milo visar sig med Romersk vakt.)
Lös mina band. — Hvad syn!

THILDA.
Jag dör.


[ 112 ]

SJUNDE SCENEN.

MILO. Romersk Vakt. De Förre.

 
MILO.
Förmätne bäfven!
Och kännen dödens skräck, invid hvars port J sväfven.
Ert nesliga försåt er fåfäng glädje ger:
Er styrka bruten är, — och Segrarn nalkas er.


ÅTTONDE SCENEN.

De Förre. POMPÉ. Liktorer. Vakt.
ODEN, i bojor. Folk af begge härarne.

 
THILDA, som skyndar sig mot Pompé, visande på Yngve.
Tyrann, befall hans död! se der, hans bröst är färdigt.
En fjättrad hjeltes blod är dina lagrar värdigt!

POMPÉ
Det är hans ödes dom Pompé på tungan bär.
Jag hade redan sagt, den skulle tolkas här.
(Han visar på altaret.)
Er hand var gömd och värd att segerns ära kröna;

[ 113 ]


ODEN, med ton af gömd förtviflan.
Men på den kärleksfest, som skall ditt mod belöna,
Bland vittnen af din fröjd jag saknar hennes far,
Den mer fullkomlig blef, om han tillstädes var.

POMPÉ.
Jag vill att äfven han må dagens sällhet röna;
(Till sitt folk.)
Sök Asmun.
(Han går några steg framåt.)

THILDA, närmare fonden.
Segra ej, du smickrar dig, barbar!
(Till Yngve i det hon går ut.)
Du, af hvars namn din brud skall sig i döden hedra,
Tag mod, och frukta ej att hon det skall förnedra.


NIONDE SCENEN.

POMPÉ. ODEN. YNGVE. SIGURD.
MILO. Liktorer. Vakt. Folk af begge härarne.

 
POMPÉ, midtpå Scenen.
Man ett försök har gjort att öfverrumpla mig.
Sådan är krigets rätt: den vundne hämnar sig.

[ 114 ]

Jag hembär Gudarne, som segerns frejd beskära,
Den tack dem egnas bör, för än en framgångs ära;
Och kommer, lagerkrönt, men utan hämd igen,
Att visa, om Pompé var värd att vinna den.
(Till Oden.)
En inhemsk trolöshet, (jag tillstår det) beredde
Min första segers vinst, och dina första band:
Du blef dess offer. — Hämd och kärlek mig förledde.
Jag äger nu min rätt af tapperhetens hand,
Och gör, som segrare, hvad som rival ej skedde:
Ifrån min fiende, blif som förut, min vän;
Var andra gången fri, — och tag din thron igen.
(Till Folket.)
J kämpar, stridens barn, af Odens undersåter!
Rom svor er, genom mig, beskydd. Rom håller ord.
Tan edert sjelfbestånd, men med er konung åter;
Försvaren eder lag, och ägen eder jord!
(Till Yngve.)
Och du, som värdigt dig, mot ödets fasor kämpat!
Jag mig beklaga kan att du mig förolämpat.
Mitt hat dig hade följt, om lyckan svikit mig;
Jag är af segern krönt, — och jag förlåter dig.
(Han ger tecken, att taga bort hans bojor.)
Det är ej nog. Din hand har räddat mina dagar.

[ 115 ]

Känn, om en romersk själ vet ädelmodets lagar.
Med lifvet som du frälst, du gaf mig blott igen,
Hvad hjelten ger, med fröjd, tillbaka för sin vän;
Från mina första dar, hvad jag förakta lärde,
Och hvad med liknöjdhet jag äfventyrar än:
Jag — återskänker dig en skatt af högre värde:
Jag ägde Thildas hand; mig segern den beskärde;
Den hade gjort mig säll; — jag återställer den.

YNGVE.
Du lemnar mig förtryckt, och utan röst att svara!
Ett ädelmod, som ditt, jag första gången ser...
Du är en Gud; så stor kan ej en dödlig vara.

POMPÉ, fattar hans hand.
Jag är soldat, min vän, och Romare, ej mer.
Men segern ger förakt, om den ej dygder ger.
Var lycklig!

YNGVE.
(Till Oden.)
O min far! — och du, tillbedna maka!
Du, du, hvars enda blick mitt öde innebär,
Hvi är du ej tillstäds, att denna sällhet smaka!

ODEN.
Jag ser dess far.


[ 116 ]

TIONDE SCENEN.

De Förre. ASMUN.

 
POMPÉ, till Asmun.
Hvi syns din dotter icke här?
Hvad håller hennes fjät från dessa rum tillbaka?

ASMUN.
Ett steg, din afund värdt, och värdigt hennes mod;
(Han visar en dolk.)
Hon trotsar nu din makt: — säg, ser du hennes blod?

POMPÉ.
Barbar, hvad har du gjort?

ASMUN.
Det var ej mig förvaradt.
Hon förekom det slag som henne förestod,
Och hennes hand, af min, ett rysligt bruk besparat.
"Bär Yngve denna dolk," (hon dog med dessa ord)
"Säg: att jag fyllt min ed och att jag frälst hans ära."

YNGVE (i förtviflan.)
Stöt mördarn dermed ned! — här står han. — Hölj mig, jord!

[ 117 ]

Jag har ej ryst, jag sjelf, att detta brott begära!
(Han löper till Asmun och vill rycka dolken af honom; Pompé fattar den tillika med Asmun för att hindra hans uppsåt.)
Släpp jernet, — gif barbar! — mig blef det skickadt, — gif!
(Han dignar tillbaka.)

ODEN, (som stödjer honom.)
I Gudars namn, dig sjelf, din svaghet mäktig blif!

YNGVE, kommer sig före igen.
Hon flyr mig! — Afgrunder, J fåfängt henne döljen!
Jag henne finna skall.
(Han störtar sig med förtviflan af Scenen.)

POMPÉ.
Soldater, honom följen,
Vid edra hufvuden, J svaren för hans lif.


ELFTE SCENEN.

POMPÉ. ODEN. ASMUN. SIGURD.
MILO. De öfrige.

 
POMPÉ, till Asmun.
Bedragne, gamle man, ditt öde jag begråter.

[ 118 ]


ASMUN.
Du gråter det? du sjelf, som vållat det, barbar!

ODEN.
Gör denne hjelte rätt, och känn, förförda far,
Till hvilket brottsligt hat du dig förvilla låter.
Rys, rys, att hafva sett din dotters tömda blod,
I samma ögonblick, då segrarns ädelmod
Gaf Yngve hennes hand, och Oden spiran åter.

ASMUN.
Hvad hör jag? hvilket ord, från dina läppar gått?
Till denna sällhetshöjd förbyttes då vår lott,
O Thilda! och din blick är redan släckt för dagen!
J Gudar! — allt är sagdt. — J straffen mina brott:
Välan, — försonen er, — (Han sticker sig.)
Och edert offer tagen!
(Till Oden i det han faller.)
Var nöjd: — du hämnad är — och du är kung igen.

POMPÉ.
Jag stannar stum af skräck, och som af blixten slagen.
Hvad syn!

ODEN.
Hvad har du gjort, beklagansvärde vän?
Jag hade glömt ditt brott, och älskade dig än.

ASMUN, döende.
Gudomlighetens hand har tecknat mina öden

[ 119 ]

Med fasan af det slut, som hastat mina dar.
En trolös undersåt var aldrig lycklig far.
Mitt hjerta svek min kung, och jag förtjente döden.

ODEN.
Hans ögons ljus är släckt: han dör; han är ej mer;
Och Rom, som köper tryggt för folkens blod, sin ära,
Af sina segrars törst och sin förförings lära,
I dessa öknars djup de första offren ser.
Jag har ej glömt, Pompé, den thron du återger;
Ej glömt till hvilken höjd du ädelmodet drifvit.
Men, samma dag har sett min vän af dig förförd,
Min son till bilan dömd, min spiras ära störd,
Mig tecknad af den skymf, som dubbla bojor gifvit,
Och blod af tvenne bröst, som dina offer blifvit.
Jag har igenkänt Rom, — och ryser för dess fjät.
Ett land, som ren så djupt dess thordön börjat skaka,
Den makt i detta land, du lemnar mig tillbaka,
Jag nyttjar den, Pompé, — att öfvergifva det!
Du ser kring denna jord sig inga murar sträcka,
Som fängsla svaga folk, dem de ej nog betäcka;
Ej fästen, grundade till frihetens försvar,
Der slafven gråter bort, men slutar sina dar;
Ej minnes-märkens prakt, och slott som himlen räcka:
Du ser ett stridbart folk, som bär, till fält från fält,

[ 120 ]

Dess tempel och dess thron, tillika med dess tält,
Jag går att söka ett, dit namnen än ej hunnit,
Af Rom, dess höfdingar, och folken som de vunnit;
Der spiran ej rycks bort, att vattnad ges igen,
Med tårar af en son, och blod utaf en vän;
Och der jag, från min mull, den hämd en dag kan smaka,
Att ljunga krigets blixt i Latiens barm tillbaka.
(Han går.)

POMPÉ, liksom uppvaknande.
Hon är ej mer! — Försvinn, bedragna sällhets hopp!
(Till Milo.)
Kom, lemnom dessa rum, som rättvist oss fördömma!
Fördjupom, störtom oss i nya segrars lopp,
Och bedjom Gudarna om svagheten att glömma!