←  DEN OBJUDNE GÄSTEN
De gula husen
av Hjalmar Lundgren

DONATIONEN
ASSEMBLÉEN  →


[ 138 ]

DONATIONEN

Då gjorde farbror Jonathan sin donation. Till de av härjaren tyngst drabbade, genom sjukdom svårast nödställda, skulle årets första avkastning gå att utdelas genom magistratens försorg, och sedan år efter år till de fattiga.

Det var en rundlig och generös gåva. Men icke mycket fick nämnas därom, ingen offentlig tack — inga orationer, intet publikt. Det var farbror Jonathan själv, som kände största glädjen därav. Det var som hade han själv fått en allmosa av ödet. Hans leende var vänligare, hans melankoli tycktes lättad. Ack, han köpte sig själv för dessa slantar ett botemedel mot sin inre gnagande tomhetskänsla, han fick genom dem illusionen att [ 139 ]hans liv varit till något gagn — att han av några skulle saknas, då han försvunnit i tidens ström.

Ty däruppe i hans ensamma bibliotek jagade honom som furier de, allt som åren gingo, tyngre och tyngre tankarna på alltings meningslösa föränderlighet och tomhet. Några decennier av arbete och oro, av kamp och lidelser, och så borta i årens flod, som fortfor att bölja och bölja. Fanns det då ingenting, som kunde muta glömskans obönhörlige gud? Var kom denna känsla ifrån, denna drift att sätta ett märke i tidens sand, att markera sitt minne med en liten handling, att ej alldeles helt försvinna, sedan floden slagit igen över ens huvud? Var det förmätenhet bara, var det överskattning av det egna lilla obetydliga jaget? Var det rädsla för tomheten endast — farbror Jonathan visste det ej. Den kraft, som låter konstnären i form eller ord fixera en känsla, en idé, den egenartade reagens mot omgivningen, som tar sig uttryck i dikt eller [ 140 ]färg, och som länge kan vittna om upphovsmannen, den kraften var farbror Jonathan förmenad. Så sökte han muta tomhetskänslan och glömskans vallmokrönte gud med sina slantar, sin vänlighet och sina goda gärningar.

Han kunde stå där uppe i fönstren på sitt gula hus och leende se ned på staden. Hur lyckliga voro ej alla människorna där nere! Fattiga eller rika — sjuka eller friska betydde så litet i det sammanhang farbror Jonathan tänkte på. De voro ju så helt fyllda av det närliggande, det sysselsatte dem helt — dem pinade inga tankar, inga frågor. Det var så enkelt och lättfattligt allt. De gjorde sin enkla gärning och voro nöjda därmed. De lämnade efter sig barn, som skulle minnas dem. Hur avundsvärt! Kanske var det det visaste. Att gripa in, att hålla troget ut på sin enkla post — det gav tillfredsställelse. När urverket var utgånget, lade man sig trött och nöjd till ro. Farbror Jonathan mindes alla fryntliga miner, alla vänliga gamla ansikten han [ 141 ]brukade se bakom fönstren under sina promenader. Ett annat sinne hade han fått än dessa lyckliga — och han log sitt sammansatta leende.

Men i staden växte hans rykte, och tacksamheten steg i mången välsignelse upp mot hans hus. Och det såg verkligen ut som hade glömskans gud låtit sig muta åtminstone för en tid. Ty när farbror Jonathan gått bort lät magistraten »till evärdelig åminnelse» uppsätta i Rådhusets förstuga en marmortavla, där farbror Jonathans ädla sinnelag lyste ur snirklade och gyllene bokstäver. Hade farbror Jonathan själv kunnat se det, skulle han kanske sagt:

Ack, även namntavlor förintas, allt, allt försvinner i tidens flod — idéer och åsikter, hus och städer, drömmar och handlingar, och minnet självt förbleknar och dör.