←  Det fjerde regementet
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Den sörjande grekinnan
Tyrolersång  →


[ 276 ]

DEN SÖRJANDE GREKINNAN.

En grekisk flicka badade i tårar,
Hon gret sin älsklings död. I striden nyss
En turkisk sabel klufvit har hans hjessa,
Och hennes hjerta blödde än dervid.
Nu under eken, der de skildes sist,
— Ett troget vittne förr till deras eder,
Som hviska än i löfvens stilla sus, —
Hon ensam satt, med ögat dränkt i tårar.
En åldrig man, en vis, gick vägen fram.
"Rätt så, mitt barn, — han sade — gråt, ja gråt!
Vet, tårar lena smärtan i vårt bröst,
Hon löses opp uti de varma droppar
Och smälter hän, som för ett majregn isen
På Octas berg, — och Lethe heter floden,
Hvars safter så till hjertas kamrar strömma;
Ty den, som gråter glömmer småningom
Allt hvad han ägt och älskat och förlorad."
"Hvad — ropar flickan ängslig och förfärad —
Man glömmer hvad man älskat, om man gråter?
Alltså jag honom skulle glömma, jag!"
Och genast torkar hon den våta kinden,
Det våta ögat: — spår af rosor skönjas
På kinden än, men inga mer af tårar;
Och lugn och nöjd hon ser mot himlen op,
Som hade intet henne händt, allsintet. —
Så satt hon, mången dag och mången natt,

[ 277 ]

Med ögat stirrande mot vestra randen,
Ty uti vester Missolonghi låg,
Der hennes älskling fallen var i striden.
En qväll hon satt, som vanligt, ensam, tyst,
Inunder ekens gröna hvalf, och solen
I guld och purpur sönk så herrlig ner
Bakom de tusen öarna i hafvet;
Men sista strålen af dess aftonljus
Föll slocknande på Hellas' bleka dotter.
Af daggen, som i klara perlor låg,
Hvar blommas ögonlock till sömn nu täcktes,
Men tårlöst hennes brustna öga såg
Mot Missolonghi och den sol, som släcktes.