←  D'Épernon får sin jacka sönderrifven, och Schomberg blir färgad blå
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

Chicot uppträder återigen som kung af Frankrike
Chicot på besök hos Bussy och hvad däraf följde  →


[ 29 ]

IV.
CHICOT UPPTRÄDER ÅTERIGEN SOM KUNG AF FRANKRIKE.

Klockan slog tolf på natten, och detta var den timme då Louvrens portar vanligen brukade stängas. Men kung Henri hade med klokhet beräknat, att hertigen af Anjou med all säkerhet icke skulle underlåta att sofva i Louvren denna natt, emedan han därigenom skulle skingra de misstankar, som under det festliga tumultet på stadens gator kunde ha väckts i kungens sinne.

Och därför hade kung Henri befallt, att slottets portar skulle stå öppna ända till klockan ett.

En kvart öfver tolf kom Quélus tillbaka upp till kungen.

— Nu är hertigen återkommen, sire, sade han.

— Hvad gör Maugiron?

— Han står på post därnere, för att se efter, om hertigen går ut igen.

— Det har ingen fara.

— Och således… sade Quélus med en gest som betydde, att det nu endast återstod att skrida till handling.

— Således — skola vi ge honom tid att helt lugnt gå och lägga sig, sade Henri. Hvem är hos honom?

[ 30 ]— Herr de Monsoreau och hertigens vanliga uppvaktning.

— Äfven herr de Bussy?

— Nej, han var inte med.

— Godt! sade kungen. Han kände en viss förnöjelse öfver att hans bror var beröfvad sin bäste försvarare.

— Hvad befaller ers majestät? frågade Quélus.

— Att d'Épernon och Schomberg bli tillsagda att skynda sig, och att herr de Monsoreau blir underrättad om att jag vill tala med honom.

Quélus bugade sig och gick att uträtta uppdraget med all den skyndsamhet, som hat och hämdtörst betingade.

Fem minuter därefter inträdde d'Épernon och Schomberg i kungens rum, den förre i nya kläder och den senare med sin ursprungliga kulör. En blåaktig skugga syntes likväl här och där i hans ansikte, och badaren hade förklarat, att det behöfdes en hel serie ångbad för att fördrifva den.

Herr de Monsoreau inträdde strax efter de båda gunstlingarna.

— Anföraren för ers majestäts lifvakt har nyss underrättat mig om, att ers majestät har gjort mig den äran att kalla mig hit, sade öfverhofjägmästaren bugande.

— Ja! svarade kungen. Under min promenad i kväll i det vackra månskenet kom jag att tänka på, att vi skulle kunna få en charmant jakt i morgon i detta härliga väder. Klockan är nyss tolf, herr grefve. Res genast till Vincennes och gör nödiga förberedelser för i morgon.

— Men jag tror mig ha hört, att ers majestät har lofvat att i morgon ta emot hertigarna af Anjou och Guise, för att utnämna chef för Ligan, invände herr de Monsoreau.

— Än sedan, herr öfverhofjägmästare? sade kungen med den högdragna ton, som oftast förstummade den han tilltalade.

— Jag trodde att — att tiden ej skulle räcka till.

— Tid fattas aldrig för den som förstår att använda den, herr öfverhofjägmästare. Och därför säger jag er: ni har tid att resa nu i natt, men då skall det ske genast. Ni har tid att vidtaga alla förberedelser och ha allt färdigt för vår räkning klockan tio i morgon förmiddag. Res genast! Quélus och Schomberg! Låt genast öppna slottsporten för herr de Monsoreau i kungens namn, och laga att den stänges på samma sätt så snart han har gått.

Herr de Monsoreau aflägsnade sig högst förvånad.

— Ett egendomligt infall af hans majestät! sade han till de båda unga adelsmännen, medan de tillsammans gingo genom förmaket.

— Ja! svarade dessa lakoniskt.

Herr de Monsoreau insåg, att af dem skulle han ingenting få veta. Han teg.

— Det anar mig, att detta ingalunda bådar godt för hans kunglig [ 31 ]höghet hertigen, tänkte han, då de gingo förbi ingången till hertigens våning.

Men det fanns ingen möjlighet för honom att ge hertigen en vink att vara på sin vakt. Quélus och Schomberg höllo sig så ihärdigt på hvar sin sida om öfverhofjägmästaren, att han trodde, att de båda adelsmännen hade hemliga order att hålla honom fången. Först då han befann sig utanför slottsporten och hörde den stängas bakom sig, insåg han, att dessa misstankar voro ogrundade.

Efter tio minuters förlopp voro Schomberg och Quélus tillbaka hos kungen.

— Följ mig nu, ni fyra! sade Henri III, men var tysta!

— Hvart gå vi, sire? frågade d'Épernon, som alltid var försiktig.

— Den, som går med, får se hvart det bär, svarade kungen.

— Så framåt! sade alla fyra i korus.

De gjorde sig i ordning att följa sin kunglige herre, som gick före dem med lykta i hand genom den hemliga korridor, hvilken vi redan känna till.

En af hertigens kammartjänare vakade i korridoren, men innan han hann ge ett ljud ifrån sig för att varsko sin herre, hade Henri fattat honom i armen och befallt honom vara tyst, hvarefter han öfverlämnade honom åt sina följeslagare, hvilka ofördröjligen stängde in honom i ett väggkontor.

Och nu öppnade kungen själf dörren till det rum, där hertigen af Anjou låg.

Hertigen hade nyss gått till sängs och låg ännu försänkt i vakna drömmar, som smekte hans fåfänga och hans ärelystnad och hade framkallats af aftonens tilldragelser. Han hade hört sitt namn nämnas med jubel och kungens med förakt. Ledsagad af hertigen af Guise, hade han sett stadens befolkning bringa honom sin varma hyllning, under det att kungens kavaljerer hade blifvit mötta med hån och förolämpningar. Aldrig under hela sin på hemliga komplotter och smygande intriger rika bana hade han stått så högt i folkets gunst som nu och aldrig förut hade hans förhoppningar varit så djärfva.

Han hade just lagt ifrån sig ett bref från hertigen af Guise, hvilket herr de Monsoreau hade lämnat honom och hvari han uppmanades att för all del icke underlåta att infinna sig vid kungens morgonkur följande dag.

Uppmaningen var egentligen öfverflödig. Hertigen af Anjou hade gifvit sig själf ett löfte att icke försumma att ta vara på sin triumf.

Men hans öfverraskning var stor, då han såg dörren till den hemliga gången öppnas, och denna känsla öfvergick till den största förskräckelse, då han såg hvem det var som hade öppnat den.

Henri gaf tecken åt sina följeslagare att stanna vid dörren och gick [ 32 ]sedan högrest och allvarlig, med rynkade ögonbryn och utan att säga ett ord fram till hertigens säng.

— Ers majestät, stammade hertig Francois, äran att få se ers majestät här var verkligen så oväntad, att …

— Att den rent af förskräcker er, eller hur? sade kungen. Det kan jag mycket väl förstå. Men stig för all del inte upp, min bror.

— Om ers majestät tillåter, stammade hertigen darrande och drog hastigt till sig brefvet, som han hade lagt ifrån sig på bordet.

— Ni låg och läste? sade kungen.

— Ja, sire.

— Någonting särdeles intressant, antar jag, eftersom det håller er vaken så sent.

— Å, det är ingenting alls af vikt, sire, svarade hertigen med ett framtvingadt leende, brefvet är från en dam.

— Aha! sade kung Henri, men sådana små biljetter bruka knappast vara förseglade med sigill af den där kolossala storleken.

Hertigen gömde undan brefvet.

— Broder Francois tycks vara grannlaga mot sina korrespondenter, sade kungen med ett skratt, som var alltför olycksbådande att ej öka hertigens förskräckelse.

Han gjorde likväl ett försök att visa sig oförfärad.

— Har ers majestät någonting särskildt att säga mig? frågade hertigen, som af de fyra adelsmännens miner kunde se, att de fröjdade sig öfver inledningen till samtalet.

— Det särskilda, som jag har att säga er, monsieur, sade kungen med tonvikt på denna titel, hvilken Frankrikes ceremoniallag hade tillerkänt konungens bröder, vill jag nu säga er inför vittnen. Hör noga på, mina vänner, tillade han vänd till de fyra adelsmännen, kungen tillåter det.

Hertigen höjde på hufvudet.

— Sire, sade han med den giftiga och hatfulla blick, som människan eljest tillskrifver ormen, innan ni förolämpar en man af min rang, borde ni ha vägrat mig gästfrihet i Louvren. I hôtel d'Anjou skulle jag åtminstone ha haft rättighet att svara.

— Säger ni det? sade kung Henri med skräckinjagande ironi. Ni glömmer således att ni, hvar ni än befinner er, är min undersåte, — och att mina undersåtar öfverallt äro under mitt tak. Ty Gud vare tack — jag är kungen, herre öfver Frankrikes jord!

— Jag befinner mig visserligen i Louvren, sire, utbrast hertigen, men jag är här — hos min mor.

— Och er mor är här hos mig, svarade Henri. Ge mig brefvet!

— Hvilket bref?

[ 33 ]— Det som ni nyss läste, för böfveln! Det som låg här på ert nattduksbord och som ni gömde när jag kom.

— Betänk, sire, att ni nu snarare handlar som en polisman än som en god ädling!

Kungen blef blåblek af vrede.

— Brefvet, Monsieur! sade han.

“Brefvet, Monsieur!” skrek kungen och stampade i golvet.

— Jag har ju sagt er att brefvet är skrifvet af en kvinna!

— Det finns farliga kvinnobref också! Tänk på vår mors!

— Min bror! utbrast hertig Francois.

— Brefvet, Monsieur! skrek kungen och stampade i golfvet. Skall jag låta vakten ta det ifrån er?

Hertigen sprang ur sängen med brefvet hopskrynkladt i ena handen. Han hade tydligen för afsikt att närma sig eldstaden, för att kasta det i dess glöd.

[ 34 ]— Sire skulle ni kunna handla så mot er bror?

Men Henri förstod hans tanke och ställde sig i vägen för honom.

— Inte mot min bror, svarade han, men mot min värste fiende! Inte mot min bror, men mot hertigen af Anjou, som hela kvällen har sprungit omkring gatorna som svans åt hertigen af Guise! Mot hertig Francois, som försöker att dölja för sin kung ett bref från en eller annan af sina medbrottslingar — herrarna af Guise.

— Den gången är ers majestät illa underrättad!

— Jag säger er, att jag såg och igenkände Guisernas sigill — de tre famösa lothringska trastarna, som så gärna vilja åt de franska liljorna. Ge mig brefvet, eller …

Henri tog ett steg mot hertigen och lade sin hand tungt på hans skuldra.

Så snart hertigen kände kungens hand på sin axel och på samma gång lade märke till de fyra gunstlingarnas hotande miner, föll han på knä och skrek:

— Hjälp! Hjälp! Min bror vill mörda mig!

Dessa ord uttalades med den djupaste förskräckelse, och de släckte plötsligt kung Henris vrede, just därför att de bevisade, att hertigen ansåg denna större än den verkligen var. Henri III betänkte, att Francois verkligen hade skäl att frukta att bli mördad, och att ett sådant mord vore ett brodermord. Han genomilades af en rysning vid tanken på att brodermord nästan hade blifvit en tradition inom hans ätt, öfver hvilken en förbannelse tycktes hvila och som synbarligen var bestämd att dö ut.

— Nej, ni bedrar er, förklarade Henri. Kungen vill er ingenting ondt af den art ni förmodar! Men erkänn att ni är besegrad! Ni bör veta, att det är kungen som har makten och om ni förut har varit okunnig därom, så vet ni det nu. Nå väl! Erkänn det nu med hög röst inför dessa vittnen!

— Ja, jag erkänner det inför er och hela världen! utropade hertigen.

— Godt! Ge nu hit brefvet … Ty kungen befaller er att lämna det.

Hertigen af Anjou lät brefvet falla till golfvet.

Kungen tog upp det, vek ihop det och stoppade det på sig utan att läsa det.

— Var det allt, sire? frågade hertigen med en lömsk blick.

— Nej, Monsieur, sade Henri. Till straff för er upproriskhet, som lyckligtvis inte har haft några ledsamma följder, måste ni stanna här inom fyra väggar ända tills alla mina misstankar gent emot er ha blifvit fullständigt skingrade. Här har ni allt som behöfs för er komfort, detta rum liknar ju ej något fängelse, men ni stannar här! Ni blir ej utan sällskap, åtminstone på afstånd, ty för i natt skola dessa fyra herrar hålla vakt utanför er dörr. I morgon få de aflösas af schweizare.

[ 35 ]— Får jag inte ta emot mina vänner?

— Hvem kallar ni så?

— Herr de Monsoreau till exempel — herr de Ribeirac —herr Antraguet — herr de Bussy …

— Aha! sade kungen, ja, det var bra att ni påminde mig om honom!

— Har han möjligen haft den olyckan att misshaga ers majestät?

— Ja!

— När då?

— Alltid och i synnerhet i natt.

— I natt? Hvad har han då gjort?

— Han har låtit mig förolämpas på gatorna i min hufvudstad.

— Er, sire?

— Ja mig eller mina vänner, det är samma sak.

— Har Bussy låtit någon förolämpas i natt på stadens gator? Man har bedragit er, sire.

— Jag vet hvad jag säger, Monsieur.

— Sire! utbrast hertigen triumferande, herr de Bussy har inte varit utom dörren på ett par dagar! Han är sängliggande sjuk, har brinnande feber.

Kungen vände sig om och kastade en frågande blick på Schomberg.

— Om han har brinnande feber vet jag inte, sade denne, men hemma var han åtminstone inte då han passerade rue Coquillière.

— Hvem har sagt er att han var där? frågade hertigen.

— Jag såg honom med egna ögon.

— Har ni sett Bussy ute i afton?

— Bussy i egen person — frisk och glad och med den lyckligaste uppsyn i världen! För öfrigt hade han den där unge kirurgen i sällskap, som han alltid släpar med sig.

— Jag förstår ingenting alls af allt detta, förklarade hertigen häpen. Jag har gjort ett besök hos herr de Bussy i afton och då låg han till sängs. Han måste således ha bedragit mig.

— Han skall i alla händelser bli straffad med de öfriga så snart saken blir utredd, förklarade kungen bestämdt.

Hertigen af Anjou tänkte, att kungens vrede skulle afvändas från honom, om den i stället fick gå ut öfver Bussy, och därför försökte han icke vidare att försvara honom.

— Om herr de Bussy har gått ut ensam, efter att ha vägrat att åtfölja mig, sade hertig Francois långsamt, så har han utan tvifvel haft planer, hvilka han inte vågade omtala för mig, emedan han vet, hvilken hängifvenhet jag hyser för ers majestät.

— Ni hör hvad min bror säger, miną herrar, sade kung Henri. Han påstår, att herr de Bussy inte har handlat med hans bemyndigande.

[ 36 ]— Så mycket bättre! förklarade Schomberg.

— Hur så?

— Därför att ers majestät i så fall kanske låter oss sköta saken efter behag.

— Vi få se! sade kungen. Emellertid anförtror jag nu min bror åt er. Under denna natt, då ni ha den äran att stå på post utanför hans dörr, skall han bemötas med allt det undseende, som man är skyldig en prins af blodet den främste i mitt kungarike näst jag själf.

— Var lugn, ers majestät! sade Quélus med en blick, som kom hertigen att rysa, var fullkomligt lugn — vi veta mycket väl hvad vi äro hans höghet skyldiga.

— Godt! Farväl, mina herrar! sade Henri.

— Ers majestät! utbrast hertigen, mera uppskrämd af kungens aflägsnande än af hans därvaro, är det verkligen allvar att jag är fånge! Mina vänner få inte besöka mig? Och jag får inte gå ut?

Han tänkte på morgondagen, då han så nödvändigt måste träffa hertigen af Guise; och då han tyckte sig läsa villrådighet i kungens ansikte, fortfor han:

— Låt mig åtminstone vara hos ers majestät — där är ju min rätta plats, och jag är fånge där såväl som på annat håll, till och med bättre bevakad där än annorstädes. Bevilja mig denna ynnest! Låt mig få vara hos ers majestät!

Kung Henri var färdig att bevilja sin brors begäran, som han ansåg fullkomligt ofarlig, då hans uppmärksamhet plötsligt fästes vid en lång och smidig gestalt nere vid dörren, som genom de lifligaste gester och grimaser i världen uttryckte sitt ogillande.

Det var Chicot som tecknade åt honom, att han skulle säga nej.

— Nej! sade kung Henri med bestämd ton till sin bror. Ni har det mycket bra här, och det är min vilja att ni stannar där ni är.

— Sire, flämtade hertigen bönfallande.

— När jag säger er, att kungen af Frankrike vill det, så bör detta vara nog, sade Henri med en högdragenhet, som fullkomligt förkrossade hertigen.

— Var det inte det jag har sagt? mumlade Chicot. Det är jag som är den egentlige kungen i Frankrike!