Drabanten/Del 1/Kapitel 08
| ← Paketet. |
|
Blomman. Vincents toilett. Förvandlingen. → |
ÅTTONDE KAPITLET.
Fortsättning från föregående.
— Som herr baron redan märkt, yttrade Vincent vidare, innehåller denna skrifvelse en egenhändigt uppsatt, kort biografi af Ehk.
— Läs, jag hör!
Vincent läste.
— Mina dagar skrida till sitt slut. Fattigdom och samvetsqval förtära mina krafter. Behofvet att bikta har gripit mig med en oemotståndlig magt. Mitt hjerta lemnar mig ingen ro. Det vill uttömma sig i ord, ord, ord, och sedan brista. Jag är född i Nyland, nära Surilla, en betydande egendom, som tillhört riksrådet Reuterholm. Vid den tid min lefnad egentligen fick någon betydelse, uppehöll sig hans yngste son, Gustaf Adolf, jemte en hans vän och lärare, en äldre officer vid arméens flotta, vid namn Döring, hemma på Surilla. Riksrådets son var omkring sexton år. Döring deremot mellan trettio och fyrtio. Sjelf var jag tjugofem år. Jag var icke vän med någon af dem. Jag var fattig. I min själ lekte redan ärelystna drömmar. Jag ville ut, ville blifva något, men jag saknade alla medel dertill. På ett litet arrendehemman i grannskapet fans en ung flicka, Malwa.
Vid detta namn spred sig en stråle af hjertlig mildhet öfver Reuterholms ansigte. Denna förändring undgick ej Vincent.
— Ni kände henne, anmärkte han.
— Mycket väl. Vi voro lekkamrater som barn. Det var en lycklig tid, det. Hon var skön och ljuf som den finska flickan oftast är; men vidare!
Vincent fortfor:
— Outsläcklig var min förtrytelse öfver att ej kunna täfla hvarken med den unge Reuterholm eller med Döring; förtrytelsen öfvergick småningom till bitterhet. Då beslöt jag att åtminstone söka slå dem ur brädet hos Malwa, till hvilken jag märkte att de närmade sig. Men äfven det misslyckades, och min bitterhet blef hat. I mitt af förvillelser förvridna hufvud funderade jag endast på planer att hämnas. Händelsen hade ett par år tidigare sammanfört mig med en ung fänrik Cosswa. Det var en ung, ädel, ståtlig yngling. Af blotta hans yttre kunde man ana, att han väntades af en lysande framtid. Under det han verkstälde åtskilliga rekognosceringar i finska skärgården 1770—71, blef jag i tillfälle att göra honom några tjenster. Jag anförtrodde honom min böjelse för krigstjensten. Så kom året 1772. Jag hade nyss fått ett afslag af Malwa och brann af vrede och förtrytelse. En afton, då jag minst anade det, inträdde Cosswa till mig.
— Vill ni förtjena er en officers-fullmagt? tillsporde han mig.
Med ett utrop af hänryckning hoppade jag upp ur sängen.
— Ni är nu i tillfälle att göra er konung en stor tjenst.
— Befall!
— Stora händelser vänta oss, men klokheten bjuder försigtighet. För ögonblicket gäller det att fängsla riksrådet Reuterholm.
Jag störtade till hans fötter. Jag fick hämnas och belönas i min hämd. Lika ursinnig som jag förut varit i min förtviflan, var jag nu i min glädje.
Snart var planen uppgjord. Bekant på slottet, lemnade jag alla nödvändiga upplysningar, och inom några få timmar var riksrådet i vårt våld. Hvad mitt vilda, af häftiga lidelser sönderslitna hjerta njöt, då jag fick hviska i de tvänne vännernas öron: detta är mitt verk!
Kort derefter blef jag anstäld vid arméens flotta. Efter den gård, Ringsta, der jag var uppfödd, kallade jag mig »af Ringstaholm». Djerf och dristig, brinnande af begär att göra en snabb lycka, utmärkte jag mig till mina förmäns nöje. Min hemort återsåg jag aldrig mera. Jag glömde den på samma gång jag glömde Malwa. Tiden och händelsernas gång dödade det personliga hat, som brann i mitt hjerta; men, ehuru i andra gestalter, rasade samma lidelser ännu der. Jag ville framåt och uppåt; och jag trodde att man ej erkände mina tjenster och förtjenster så, som man borde. Aderton långa år försvunno. Under denna tid återsåg jag hvarken Reuterholm eller Döring. Under den för flottan olyckliga dagen i Wiborgska viken var jag kommenderad på den jakt, hvarpå konung Gustaf följde skärgårdsflottans rörelser. I den förtviflade ställning, hvari snart allt befann sig, föreslog jag konungen en manöver, som jag efter kloka beräkningar ansåg nyttig; men mitt förslag blef afvisadt med förakt. Kamraterna logo. Jag kände förolämpningen djupt i min själ. Jag svarade häftigt, och man arresterade mig. En timme senare blef jag fri, men hade redan svurit att hämnas.
Ombord på fartyget var äfven Döring. Då jag träffades af konungens onåd, föll hans blick på mig. Jag tyckte att han log, och jag kände, huru min själ dervid åter genomkorsades af alla ljungeldar från min ungdomstid.
Konungens djerfhet förde honom in, der striden var häftigast. Jakten tog läck, och konungen tvingades att gå ombord på ett mindre fartyg. Bland de officerare, som följde honom, voro Döring och jag. Manligt kämpande mot faran, bringad till det yttersta, färdig att hvarje ögonblick falla i fiendens våld, förtrodde konungen några vigtiga papper till en officer ombord. Jag kände ej honom… tillfälligheten hade fört oss tillhopa på samma däck… men efter en stund såg jag dem i Dörings hand.
En tanke glimmade till i min själ.
Papperen voro naturligtvis af den största vigt, och var det väl omöjligt att på något sitt bemägtiga mig dem. Tanken blef handling. Det förvirrade tillstånd, hvari allt befann sig, gynnade mig. Snart tillhörde mig äfven dessa papper, eller åtminstone en del af dem.
Jag njöt redan en satanisk glädje vid föreställningen af konungens vrede och Dörings förtviflan, när han upptäckte hvad han förlorat.
Men jag fick aldrig se det, ty i samma stund blef jag kommenderad att taga befälet på ett fartyg, hvars chef stupat.
Svenska flottans nederlag var fullständigt, och det var med plats en del räddade sig till Sveaborg.
Men vi hämnades vårt nederlag.
Bataljen vid Svensksund den 9 Juli eger få motbilder i krigshistorien; Sverige eger intet mera lysande blad i sina häfder, och Ryssland intet mera mörkt.
Bland våra troféer prunkade den stora kejserliga flaggan, hvars fläkta örn höll fyra haf i sina klor.
Våra krigares glädje och jubel ville då också aldrig taga slut. Men under det alla andades fröjd och segerglädje, marterades jag af en läkares dissektionsknif. Jag hade blifvit sårad… illa sårad… i min venstra sida.
Mitt lif räddades, men jag måste taga afsked.
Man hängde en tapperhetsmedalj på mitt bröst och glömde mig.
Kriget uppfostrar starka och våldsamma passioner, framkallar råhet och vildhet i sederna, väcker och underhåller de gröfre djuriska begären inom oss. Van vid ett äfventyrligt lif, fortsatte jag det äfven, och jag sökte slå mig fram, ehuru jag egde intet. Det gick också derefter.
Af brist på ett verkligt hem beslöt jag att resa, till fots förstås. Sistlidne höst befann jag mig i mellersta Sverige.
Man berättade mig att en gammal tapper sjöofficer bodde i grannskapet.
De tappre känna alltid hvarandra, och utan att vidare spörja hvem han var, begaf jag mig till stället; men huru förvånad blef jag ej, då jag inträdde i salen och fann Döring och Malwa framför mig.
Ingendera af oss var nu mera ung. Döring var redan ålderstigen.
Vid deras åsyn kände jag, huru jag blygdes, och var nära att aflägsna mig, då Döring vänligt och gästfritt utsträckte sina armar emot mig. Och jag… jag var nog förhärdad att störta i hans famn. Hvarken Malwa eller han hade genomskådat mig; inför den förra var jag blott en försmådd älskare, inför den senare en tapper krigare. Mycket var äfven glömdt.
Riksrådet Reuterholms arrestering ansågs såsom ett pligtskyldigt offer åt konung Gustaf.
I detta hus uppehöll jag mig i fjorton dagar. De voro de lyckligaste i mitt lif.
Döring och Malwa hade en son, Sten Mauritz, en ståtlig, präktig pojke, med tänkesätt, värdiga en ädel yngling, och snart utgjorde han hela min fröjd.
I våra tankar kämpade vi tillhopa med alla hjeltar, som Sveriges och Finlands historia tillsammans eger. Hvilka sköna stunder!
Hans föräldrar kunde ej undgå att se den kärlek, som ynglingen ingaf mig, och såsom en gammal stridskamrat, till hvilken han trodde sig kunna sätta hela sitt förtroende, lemnade han mig, då jag begaf mig derifrån, ett bref med uppdrag att personligen öfverlemna det till Gustaf III.
Efter min återkomst till Stockholm indrogs jag i den Ankarströmska sammansvärjningen. Jag hoppades att under nya förhållanden blifva mera bemärkt och fann först för sent, att de sammansvurne endast begagnade mig såsom femte hjulet under vagnen.
Den vigt Döring lade på brefvet, då han lemnade mig det, ingaf mig den tro, att innehållet var af större politisk betydelse, och för att höja mina aktier hos de sammansvurne, bröt jag det; men jag hade bedragit mig. Brefvet innehöll endast upplysningar rörande en familjehemlighet, egentligen ej vigtig för någon annan än Sten Mauritz. Det brutna brefvet kunde ej numera framlemnas.
Den 16 Mars detta år föll Gustaf. Jag såg honom falla.
De förnämsta sammansvurne blefvo upptäckta. Jag var för obetydlig att blifva det. Plågad af oro och qval, drog jag mig tillbaka i det armodets hem, der jag haft mitt hufvudqvarter de senaste åren. Allt, hvad jag nu egde, bestod i de på ett mindre hederligt sätt bekomna papperen.
Jag beslöt också nu att granska dem med den största uppmärksamhet och fann lätt att de egde ett större värde, framför allt för vissa högt uppsatta personer, än jag förut under loppet af mitt ostadiga lefvnadssätt förmodat. Klokt och rigtigt använda, utgjorde de ett kapital, som kunde skänka mig en oberoende ställning.
Jag tänkte först vända mig med dem till hertigen, numera regenten, men förkastade det såsom allt för vågsamt; men i stället begaf jag mig till ryske ministern, grefve Stackelberg. Jag blef emottagen och framstälde för honom min militäriska bana och mitt armod. För att uppgifva ett rimligt åtkomstsätt till papperen sade jag, att konung Gustaf sjelf lemnat mig dem, men glömt att återtaga dem. Grefven lyssnade vänligt till mina ord, och jag framstälde mig i en så lysande dager som möjligt. Han bjöd mig äfven en icke obetydlig summa för handlingarna, men han ville först se dem.
Min helsa var redan undergräfd, då jag instälde mig hos honom. Vacklande och matt lemnade jag det ryska ministerhotellet.
En enda föreställning beröfvade mig mina sista krafter: tanken att jag var nära att beträda en mot mitt fädernesland förrädisk bana. Jag hade ej skytt att deltaga i flere än en stämpling mot min öfverhet, icke skytt att inträda i det ryska ministerpalatset; men nu, då allt var nära uppgjordt, förkrossade mig verkligheten.
Sedan jag hemkommit, föll min blick i spegeln. Jag kände ej mera igen mig. Ur det kalla glaset tyckte jag att ett verop ljöd från spegelbilden af mina egna läppar emot mig. Dödsfasa intog mig. Jag sjönk ned på mina knän, anklagad af mitt samvete såsom en förrädare.
Man bar mig i min säng… jag känner att jag ej mera skall uppstiga ur den… mitt timglas är utrunnet… nattlampan i min själ är nära att slockna…
Reuterholm följde läsningen af dessa blad med uppmärksamhet, och utan att afbryta den. Af Ehks bekännelse fann han, att han ej misstagit sig om hans karaktär, och berättelsen om de stulna papperen styrkte sannolikheten att skriftvexlingen med hertigen ännu kunde finnas till. Upptäckten oroade honom framför allt derför, att papperen kunde ligga i hans fienders händer. Han medgaf nu nödvändigheten att följa Vincents råd och gå försigtigt till väga.
— Och denne Döring, började Vincent, er gamle vän och lärare, är…
Ett leende spelade på Reuterholms läppar, i det han frågade:
— Ni känner kanske äfven denne?
Vincent lyfte upp sitt hufvud och såg forskande på honom.
— Kanske, svarade han derefter, under det hans hufvud åter nedsjönk i sin förra ställning.
— Lika mycket, fortsatte han nästan för sig sjelf, den dag är nära, då förlåten äfven i det innersta rummet af det gamla Salomos tempel skall remna.
Leendet försvann från Reuterholms ansigte, under det Vincent så talade. Han såg förundrad på honom.
— Åter gåtor, anmärkte han.
— Klappa, och eder skall upplåtas.
— För mig är det upplåtet.
— Beder, och eder skall varda gifvet.
— Mig är det gifvet.
— Söker, och I skolen finna.
— Jag har funnit.
— Ljuset har ni sett, men det ljus ni sett, är natt mot det högsta ljuset.
Reuterholm visste ej, hvad han skulle tänka; Vincent föreföll honom oförklarlig.
— Lyst af de tre stora ljusen, går er väg från öster till vester, men dessa tre ljus äro ändock skuggan af ett enda.
— Af hvilket?
— En gång skall ni införas dit.
Vincent hade börjat ett ämne, som mer än allt annat anslog. Gripen i djupet af sin själ liksom af en underbar magt, lät Reuterholm hänföra sig.
— Fortsätt, fortsätt! bad han.
— Erinrar ni er de underbara synerna i Neapel?
— Ni kännner äfven dem? Ah! Ni är ej en vanlig man. Hvem är ni? Svara, svara! Vid de sex eviga smyckena, de tre rörliga och de tre orörliga, vid vinkeln, vattenpasset och lodet, besvärjer jag er, tala, tala!
— Ritningen är ännu ej färdig på mästarens tafla, men den skall blifva det. Förbundets första synliga hufvud skall snart upplysa dig. Han är snart kommande, för att fullkomna. Och de döde skola i Josafats dal uppstå och vittna för honom.
— Han har återfunnit, fortfor Vincent, den i skapelsens början förlorade lansen af fyra amalgamerade metaller, och i striden för menskligheten skall han veta att använda den.
Reuterholms ansigte strålade af hänförelse.
— Fyra stora under hafva skett, det femte stundar.
— Dölj ingenting. Upplys mig!
— Den osynliga skapelsen, Aziloth, skapelsen utom tiden, var det första undret.
— Jag förstår dig.
— Den första allmänna synliga skapelsen, Beria, var det andra undret.
— Vidare!
— Andeskapelsen, Zezira, var det tredje.
— Och det fjerde?
— Asia, verldarnes skapelse. Ur detta har, förklarande de föregående, den femte, i de asiatiska bröderna, uppstått, hvars blomkrona är den sjubladiga liljan. Tror ni nu, min baron, att jag känner Döring?
— Ni återkommer till honom? Jag förstår er ej.
— Han är en af morgonrodnadens söner.
— Jag vill äfven blifva det. Ni måste inviga mig! Vincent, Vincent, min själ törstar efter upplysning, efter ljus.
— Förlåten remnar ej för min hand, blott för en endas. Ni känner honom?
— Skulle det vara?
— Boheman.
— Ah! Jag anade det.
Båda iakttogo ännu en djup tystnad, en följd af det intryck detta samtal gjort på Reuterholm, då dörren öppnades och en betjent anmälde en främmande, som önskade tala vid honom.
— Jag har ej tid att mottaga någon. Hvem är det?
— Han kallar sig Döring.
Vid detta namn syntes Reuterholm ej mindre öfverraskad än Vincent. Deras nyss slutade samtal gjorde denna öfverraskning också ganska naturlig.
— Min gamle vän. Det är en annan sak. Bed honom stiga in.
Det var icke den gamle Döring, utan Sten Mauritz, som inträdde. Reuterholm hade i det öfverspända tillstånd, hvari han befann sig, öppnat sina armar för alt sluta sin väntade ungdomsledare till sitt bröst, då han märkte misstaget.
— Jag har ett bref att aflemna från min far, förklarade Mauritz.
Under det Reuterholm bröt och läste det, fäste Vincent en granskande och genomträngande blick på den unge mannen. Än drogo sig hans ögonbryn tillhopa, än ljusnade åter hans panna; än framskymtade ovilja och hat, än mildhet, nästan vemod. På en botten af strängt allvar hafva sällan inom gränsen af några få ögonblick så många motsatta lidelser skiftat.
— Oaktadt sin framskridna ålder befinner sig er far väl, ser jag, talade Reuterholm. Det gläder mig mycket.
Mauritz bugade sig.
— Han beder mig att låta anställa er vid hofvet. Var förvissad om, att jag skall göra allt, som står i min magt, och betvifla ej att det skall lyckas. Ni vill bli drabant?
— Jag har velat det, herr baron.
— Huru? Ni far velat det?
— Naturligtvis kan man ej vilja bli det, som man redan är.
— Nå, det är sant, men…
Vincent tycktes med förundran lyssna till ljudet af Mauritz’ röst. Han trodde sig hafva hört den förut. Ju mera Mauritz talade, desto mera blef han derom öfvertygad.
— Sent på aftonen för tvenne dagar sedan anlände jag till staden.
— Omkring klockan half elfva eller elfva på aftonen, inföll Vincent.
— Det är sant min herre, men huru vet ni det?
Vincent vände sig bort. Det låg en förebråelse emot honom sjelf i denna nästan ofrivilliga rörelse. Han tycktes nästan säga sig, att han talat i ogjordt väder.
— Då jag i dag, fortfor Mauritz, begaf mig ut för att uppvakta herr baron, mötte jag en af konungens pager i portgången.
— En af konungens pager?
— Som jag säger, herr baron.
— Och denne?
— Öfverlemnade mig en af hans maj:t konungen egenhändigt undertecknad fullmagt att tjenstgöra vid hans drabant-kår.
Denna omständighet syntes framkalla en viss förtrytelse hos Reuterholm.
— Ni måste återsända denna fullmagt, anmärkte han.
Mauritz teg.
— Jag vill ej att någon af mina vänner, allra helst en så nära vän som er far, skall hafva att tacka någon annan än mig för uppfyllandet af sina önskningar.
— Förlåt mig, herr baron, men det är mig omöjligt att efterkomma er önskan.
— Hvem har ni då att tacka för denna fullmagt?
— Det är mig helt och hållet obekant. En stund trodde jag, att den kunde vara från er; men jag fann att det var omöjligt, då jag icke ännu en gång framlemnat min fars bref.
— Har ni eljest några bekantskaper här?
— Jag är så nyligen anländ till staden, att jag ej hunnit förskaffa mig några.
Mauritz hjerta klappade likväl oroligt vid detta svar. Han hade, som läsaren redan vet, verkligen gjort några bekantskaper, men han insåg dels att det vore oklokt att nämna baron Armfelt, i det förhållande, som Reuterholm och han stodo till hvarandra, dels ock att det skulle gjort honom löjlig att tala om den lilla pagen, hvars namn han ej kände, och hvars kön till och med endast antagligtvis var honom bekant. Hvarifrån fullmakten kommit, hade förefallit honom sjelf ganska underligt; men ovissheten gjorde den så mycket dyrbarare för honom, och han skulle icke för någonting i verlden velat lemna den ifrån sig. Han insåg, att den endast kunde komma frän två håll; men från hvilketdera af dem den än kom, fäste sig ej endast kära minnen dervid, utan han trodde sig äfven till en del hafva förtjenat den.
— Ni har hört min vilja, erinrade Reuterholm.
— Herr baron…
— Gif hit den der fullmagten; och ni skall få en annan i utbyte, men som är af mig.
— Denna är af konungen.
— Af en omyndig konung.
— I alla fall alltid min konung, så väl som…
Reuterholm kastade en stadig blick på Mauritz.
— Hvad ämnade ni säga, min herre?
— Så väl som er, herr baron.
Svaret framkallade endast köld från Reuterholms sida. Liksom en solstråle glider öfver en isyta, gled ett leende öfver hans anletsdrag. Mauritz aktade högt sin fars vänner, men han kunde ej handla annat än efter sin egen känslas ingifvelser, och der stod hans tillgifvenhet för Sveriges konung på en orubblig grund. Denna känsla förmådde han icke dölja. Reuterholm gaf honom ett tecken att aflägsna sig, under det han vände sig ifrån honom.
Vincent hade med trogen uppmärksamhet följt Mauritz och hvad som passerade. Då han såg honom färdig att lemna rummet, bad han honom dröja.
— Ett ord, herr baron, tillade han till Reuterholm.
Mauritz såg dem aflägsna sig till en af fönsterfördjupningarna, samt att Vincent yttrade sig med mycken liflighet och att Reuterholm tycktes gifva akt derpå.
— Han är en invigd broders son, hördes han slutligen säga… kom i håg…
Något mera nådde ej Mauritz’ öron.
Då de återkommo från sin plats i fönsterfördjupningen, räckte Reuterholm sin hand vänligt åt Mauritz.
— Farväl, min vän, yttrade han, kanske äfven jag framdeles kan göra något för er. Skrifver ni till er gamle far, så helsa honom hjertligt ifrån mig.
Bugande aflägsnade sig Mauritz. Vincent dröjde ännu qvar ett ögonblick.
— Följer ni således mitt råd beträffande baron Armfelt?
— Ja.
— Och rörande Alm?
— Äfven det skall jag följa.
— Ni skall ej ångra det. Alm har alltid åtminstone en stor förtjenst.
— Och hvar består den?
— Han är böjlig som en vidjeqvist, och har en ovanlig skicklighet uti…
— Hvaruti?
— Att förfalska andras stilar.
Så snart Reuterholm blifvit ensam, började han sin vanliga gång fram och åter kring rummet. Länge fortsatte han denna promenad. Under det han var försjunken i sina tankar, hvilade ett dystert moln på hans panna. Hjertat klappade häftigt i hans bröst, liksom hade det velat angifva takten för hans steg. Ändtligen stannade han framför sitt porträtt. Stillatigande betraktade han det en stund.
— De skola falla, dina fiender, sade han slutligen, störtas och förgås. Det står skrifvet på din panna, det står att läsa i dina ögon.
— Ödets bok har en gång, fortsatte han, legat uppslagen framför mig, och ödets bud skola fullkomnas. Min väg har hitintills gått från vester till öster; men hädanefter skall den gå frän öster till vester.