←  Också en sammansvärjning.
Drabanten
av Carl Fredrik Ridderstad

Trollkarlen och Spåmannen.
Enleveringen.  →


[ 139 ]

TOLFTE KAPITLET.
Trollkarlen och Spåmannen.

— Vill ni parera, herr kammarjunkare, på baron Armfeldts kort? Jag håller på hertigens.

— Hvarför icke? Baron Armfelt brukar alltid ha god tur.

[ 140 ]— Jag har gjort den anmärkningen, att hans tur är mindre god, då han spelar med hertigen.

— Lyckan leker ibland med sina gunstlingar, men icke desto mindre, jag parerar.

— Partiet?

— Efter behag.

Prinsessan älskade små aftoncirklar, der man vid ett litet parti ecarté eller under en behaglig och lätt konversation fördref några timmar. Äfven nu hade några af hofstatens medlemmar samlat sig i hennes förmak, och deribland syntes också Armfelt. Det var vanligt, att der han infann sig, spred sig glädje och munterhet. Man skulle trott, att han alltid följdes liksom af ett solsken af trefnad och behag. Men denna afton var han allvarsammare än vanligt. Efter en stund samlades ännu flere, och kort derpå anlände helt oförmodadt äfven hertigen.

Då han inträdde, flögo hans blickar omkring i rummet, liksom sökte han någon viss person. Om det nu var en slump eller hvad orsaken kunde vara, nog af, då hertigens öga stannade på fröken Rudensköld, märkte han sig vara observerad af Armfelt, och han erfor dervid en känsla af både bryderi och grämelse.

— Skall det vara ett parti? yttrade han utmanande till Armfelt.

— Som ers kunglig höghet befaller.

Spelbordet ordnades genast. Förhanden tillföll Armfelt. Under det han utdelade korten, stannade minister-residenten från hertigdömet Altenburg, baron Weisenburg, jemte en af prinsessans kammarjunkare, grefve Adlerstjerna, på sidan om bordet. Det var emellan dem, som det samtal egde rum, hvilket börjar detta kapitel. Hertigen erhöll mindre goda kort.

— Jag proponerar, yttrade han.

— Omöjligt, ers kunglig höghet. Jag är alltid nöjd med mina kort, äfven om de äro mindre goda. Det beror så mycket på, huru man spelar dem.

Weisenburg och Adlerstjerna sågo på hvarandra. Armfelt egde ingen enda målare på sin hand. Hertigen såg missnöjd ut öfver anmärkningen. Spelet började emellertid.

— Jag markerar en point för konungen i trumf, yttrade hertigen.

— För sent, ers kunglig höghet, ni har redan spelat på mitt kort. I stället är det nu jag, som får markera en point… på er kung.

Anmärkningen öfverensstämde med spelets regler, men icke desto mindre sårade den hertigen. Förhållandet mellan honom och Armfelt hade alltid varit spändt, och var det nu mera än någonsin. Orsaker dertill saknades ej heller. Armfelt var aldrig hvad man menar med en krypande hofman, hvarken i sin ställning till Gustaf III eller någon annan, kanske allra minst emot hertigen, hvilken inför hans öfvertygelse var en man utan sant furstliga, högre och ädlare egenskaper och tänkesätt. Såsom ett upplysande exempel, huru öppet och oförfäradt Arm[ 141 ]felt var van att tala ut sina tankar, torde en liten anekdot från 1790 här kunna anföras. På en lever hos konungen, då hertigen befann sig i ett yttre rum, omgifven af en grupp åhörare, förklenade han på ett hånligt sätt en Printzensköld, som vägrat duellera med en Lundstedt. Armfelt, som var inne hos konungen, åhörde ganska länge stillatigande de högt uttalade hårda orden, i tanke att hertigen af sig sjelf skulle sluta dermed; men då han fortfor med ämnet i samma ton, trädde Armfelt honom slutligen under ögonen och yttrade i allas närvaro: »Min nådige herre, jag vet icke hvad som ger er rättighet att taga heder och ära af folk, hvilka äro lika hederliga som ni och jag, om icke det, att ni är konungens bror och de privata personer.» Dessa och dylika enskilda yttringar, föranledda af hvarjehanda ämnen till split, som de offentliga ärendena ofta inneburo, glömde icke hertigen; och det saknades honom endast ett inför hela landet mera allmänt framstående skäl för att göra brytningen fullkomlig. Hertigens försmådda och Armfelts gynnade tillgifvenhet för fröken Rudensköld ökade dessutom förbittringen i den förres själ.

— Ni har ej gjort tre spel, min baron.

— Blott två.

— Och ni afslog likväl min propos. Jag markerar således två point… på edra hackor.

— Ers höghet har tur, ehuru också edra kort äro dåliga.

— Ni glömmer skälet, baron.

— Och det är…

— Att edra äro sämre.

Hertigens blick flög emellanåt på sidan om Armfelts axel till den plats, der fröken Rudensköld satt; och ehuru dessa förstulna blickar uttryckte en slags ständigt lurendrejad bevågenhet, syntes hon ej lemna dem någon uppmärksamhet.

— Hon är försigtig, nå, det skadar ej, tänkte hertigen.

I sina tankar återfördes han nämligen oupphörligt till det bref, som han dagen förut på ett så oförklarligt sätt mottagit af sin kammartjenare. Öfvertygelsen att snart ha besegrat den hårdas motstånd samt röfvat den skönaste troféen ifrån Armfelts på amouretter så rika lefnad smickrade hans egenkärlek. Blicken fortfor också att irra kring denna rosengård af behag under vällustiga fantasier. Fröken Rudensköld bar en sjal, svept kring sina axlar, tätt tilldragen kring hals och barm. Hertigen skulle i detta ögonblick gerna hafva uppoffrat ganska mycket, hade han kunnat blicka derunder och se, om hon äfven bar det utlofvade tecknet, en brosch af guld med ett brinnande hjerta. Sjalen hvilade dock orubbligt qvar öfver de täcka formerna.

— Hon koketterar med mig, tänkte hertigen; men jag älskar ett fint koketteri, det förhöjer hennes älskvärdhet.

Spelet fortgick emelertid, och Armfelt tappade parti på parti. Framgången fröjdade hertigen utan att framkalla något spår af missnöje i Armfelts ansigte. Han tog motgången lika lätt som medgången. [ 142 ]Adlerstjerna, som fortfor att parera, tappade äfven med samma obesvärade likgiltighet parti efter parti till Weisenburg.

Prinsessan, som i en annan del af salongen varit upptagen utaf några af sin omgifning, kallade nu Weisenburg till sig.

— Baron, yttrade hon, ni tyckes i afton ha' fallit ur er roll; ni är ej mera underhållande som vanligt. Hvar äro edra infall, edra anekdoter, edra berättelser, upptåg och trollkonster? Fram med dem, min herre, eljest anmäla vi klagomål hos ert hof.

— Ni förskräcker mig, ers höghet; ett klagomål från er mun skulle störta mig i en evig onåd hos min suverän, och jag skulle dö af sorg deröfver. Ni torde ej känna, ers höghet, att jag har just mina upptåg att tacka för min hertigs bevågenhet. Så mycket känbarare skulle slaget också vara, som det drabbade min egenkärleks allra ömtåligaste punkt. Befall öfver mig, ers höghet, jag står nu helt och hållet till er tjenst.

— Huru befinna sig i närvarande stund t. ex. Europas affärer, min herre?

— Illa, ers höghet, mycket illa.

— Min gud, ni antager ett så dystert utseende, som om ni talade allvarsamt.

— Tillåt mig, så skall jag snart också ha' äran visa det. Drottningen af Portugal är för det första sjuk, och det till den grad, att man, ehuru en undergörande Mariabild nyligen fördes i högtidlig procession till kungliga palatset, der den af h. h. regenten och de förnämsta embetsmännen mottogs och beledsagades till drottningens rum, icke förmärkt någon förbättring. Det är ju illa nog, det? Enkekejsarinnan af Österrike befinner sig ej heller bättre; hon fortfar att sörja sin gemål. För några få dagar sedan måste man åderlåta henne trenne gånger. En flussfeber, som tillkommit, har gifvit hennes helsotillständ ett farligt utseende. Jag vill ej tala om England, Frankrike, Spanien, Preussen och Ryssland, men öfver allt må fruntimren efter omständigheterna. Det värsta af allt är dock, att den nye kejsaren, Frans I, vidtagit en ganska ovanlig och sträng åtgärd mot damerna i allmänhet.

— En sträng åtgärd? Då spår jag honom en orolig regering. Qvinnan är svag, det är sant; men behandlar man henne strängt, ger hon sig ingen ro, förrän hon besegrat och bestraffat den stränge.

— Han har icke dess mindre tillkännagifvit, att han icke ämnar lemna audiens åt någon af dem. Med ett ord, han har förbjudit dem sitt palats.

— Skola vi taga det för allvar eller skämt? Tänker kejsar Frans bli munk?

— Han tänker förmodligen bli en rättvis monark.

— Hvad, min herre? Skulle rättvisan fly det palats, der man lemnar företräde åt fruntimmer?

— Kanske känner han sin svaghet. Det är ej lätt att vara opartisk, då man betraktas af två vackra fruntimmersögon.

[ 143 ]— Men jag frågade er om Europas affärer, och ni har endast talat om fruntimrens.

— Det är också alldeles i sin ordning. Europa är ett fruntimmer och dess affärer följaktligen endast fruntimmersaffärer. Hade jag ej rätt att det stod ganska illa till med dem?

— Ni är en försigtig diplomat.

Hertigen reste sig nu upp från spelbordet och närmade sig det öfriga sällskapet.

— Är det sant, baron, yttrade han till Weisenburg, att ni är en ordentlig hexmästare? Ni skall kunna göra svart till hvitt och hvitt till svart, allt efter godtfinnande.

— I politiken, ja! Det utgör också första vilkoret för att vara en god diplomat. Hvad kameleonten är bland djuren, är han bland meniskorna, och med en lätt syftning på sig sjelf tillade han, till och med puckeln bör ej saknas.

Man skrattade åt hans hänsyftning, allra helst som han med ett leende sjelf gaf uppslaget dertill.

— Låt oss då få se några af edra konster, bad hertigen. Det skulle säkert roa oss allesamman.

Weisenburg log. Han tycktes öfvertänka något litet spratt. Efter en stund tog han ett papper och bad hertigen skrifva ett namn derpå, likväl borde det vara något, som låg honom nära om hjertat och som under det senaste dygnet lifligast sysselsatt hans tankar.

— Kommer någon annan att få se hvad jag skrifver? frågade hertigen.

— Det skall få bero på ers kunglig höghet sjelf.

Hertigen skref derpå fröken Rudenskölds namn och sammanvek genast papperet utan att visa det för någon.

— Mitt herrskap, började Weisenburg, ni ser att jag håller detta papper i min högra hand.

— Ja, ja, svarade man.

— Jag ber om ursäkt, fortfor han, vänd till fröken Rudensköld, tillit mig att få låna den der lilla hvita näsduken, som ni har i ert knä.

— Med mycket nöje.

— Nåväl, återtog han. Varen goda och gifven akt, att jag ej håller något mer i mina händer än dessa två saker, breflappen och näsduken.

— Det se vi.

— Nu lindar jag in breflappen i näsduken. Det är gjordt, som hvar och en ser. För att vidare lyckas i min konst måste jag anropa synliga magter, och på det att de må höra min frammanande stämma, lär jag bedja damerna ha den godheten och lägga händerna på sina hjärtan, och i fall herrarne äfven ega några sådana, vågar jag bedja dem göra detsamma. Allt är således färdigt. Ögonblicket är inne. Gåtan måste lösas. Ännu håller jag den lilla duken med breflappen i min hand, men gifven akt… hokus pokus… hysch!

[ 144 ]Vid detta ord försvann duken ur hans hand, utan att någon kunde upptäcka, hvarthän den tog vägen.

— Det var en vacker volt, anmärkte prinsessan.

— Trolleri, ers höghet, endast trolleri.

— Nå-å? påminte hertigen. Är konsten slut nu?

— Endast första afdelningen. Nu återstår det att skaffa reda på det förlorade. Mina nådiga damer, det må ursäktas mig, att jag ej kan veta, hvart en liten lapp, buren af trolldomens osynliga magter, kunnat taga vägen. Viljen I hafva godheten och sjelfva se efter. Den skall finnas hos någon af er.

De närvarande damerna efterkommo hans begäran, men alla deras bemödanden voro utan framgång, och man började redan att småskratta åt den misslyckade trollkarlen.

— Ah, men se! utropade fröken Rudensköld i detsamma icke utan förlägenhet. Den lilla breflappen sitter ju här.

Hon hade skjutit sin sjal tillbaka och fann lappen fäst likt en brosch i den hvita spetskrage, som hon bar på halsen. Hertigen, som ej ett enda ögonblick lemnat henne ur sigte, märkte också genast breflappen, men saknade den brosch, som han hade väntat sig finna der. I tysthet tackade han emellertid Weisenburg, hvars konst gifvit anledning till sjalens öppnande, för den upptäckt, som han väl icke önskat sig sådan han nu fann den, men som det oaktadt utgjorde ett svar på den fråga, hvarför han infunnit sig på stället.

— Men hvad står då skrifvit på papperet? frågade prinsessan.

— Får jag bryta biljetten och läsa den? frågade fröken.

— Med nöje, svarade hertigen, och han log dervid, belåten att den fallit i hennes händer.

Då fröken Rudensköld läste sitt namn, rodnade hon, förtretad öfver en artighet, som var helt och hållet opåkallad.

— Låt oss höra, hvad det står skrifvet, bad prinsessan. Jag är säker om att lappen ej innehåller några hemligheter.

— Skall jag visa prinsessan, hvad ers kunglig höghet skrifvit?

— Nej, min fröken. Det var aldrig min mening att någon skulle få se det.

Fröken Rudensköld sönderref lappen i detsamma och kastade bitarne på golfvet. Hertigen följde med beundran hvarje hennes rörelse. Det låg någonting både stolt och mildt deruti, som föreföll honom förtjusande.

— Men hvar är min brosch? frågade hon omedelbart derefter. Den satt nyss här. Jag måste ha tappat den?

— Hon hade således en brosch, tänkte hertigen; ah, hon kommer då.

— Och min näsduk sedan, herr trollkarl; ni får visst skaffa mig rätt på båda delarne.

— Jag åtager mig det, min fröken. Kanske alla herrarne, äfven ni, ers kunglig höghet, ville hafva godheten undersöka edra bröstfickor.

Till sin förundran uppdrog hertigen ur sin ficka den lilla näsduken.

[ 145 ]— Men broschen, broschen!

— Var god och lös upp näsduken.

Hertigen verkstälde uppmaningen och fann broschen inlindad, der han nyss förut såg sin breflapp.

— Bra, herr hexmästare, ganska bra, ropade prinsessan, öfverraskad af den skicklighet, hvarmed konsten blifvit utförd.

— Förträffligt, mästerligt! instämde de öfriga.

Endast hertigen stod tyst och tankfull. I det förhållande, hvar han trodde sig stå till fröken Rudensköld, föreföll denna konst honom mera än förunderlig. Han fruktade till och med att Weisenburg egde förmåga att inblicka i hans hemligaste tankar. Huru skulle likväl det kunna vara möjligt, sporde han sig, men besvarade också genast sin tysta fråga med en annan, med den nämligen: om det på jorden väl gafs något omöjligt?

— Spår ni också, min baron? frågade han, ännu upptagen af dessa tankar.

— Något.

— Spå då mig, på det att jag må kunna få pröfva er konst.

— Fältet är för vidsträckt, ers kunglig höghet. Jag vet hvarken, hvar jag skall börja eller sluta.

— Ni söker undflykter; men för att ge er ett gifvet föremål, säg mig då till exempel, hvarpå jag tänker i detta ögonblick.

Weisenburg stod tyst en stund och betraktade hertigen. Alla hade med nytt och stegradt intresse samlat sig omkring dem, nyfikna att se, hvad slut hertigens utmaning skulle få.

— Tillåt mig att se i er hand.

Hertigen räckte honom den.

— Hvad som i afton lifligast sysselsatt edra tankar, ers kunglig höghet, yttrade slutligen Weisenburg betänkligt, är af den beskaffenhet, att jag ej offentligt bör yttra det.

Hertigen fann sig öfverraskad, men ville likväl ej tro, att Weisenburg verkligen kände, hvad som sysselsatt hans tankar. Han förestälde sig att tillfälligheten ledde hans ord och att han endast önskade undvika att yttra sig bestämdt.

— Tala ni, min baron. Hvad jag har tänkt på, behöfver ej förhemligas.

— Jag vågar ännu en gång bestrida det. Men om ers kunglig höghet nödvändigt vill höra sina egna tankar återgifvas af mig, så kan jag, i fall ni tillåter det, hviska dem i ert öra. Jag läser dem klart och tydligt i handens korsande linier. Det är, som hade jag en bok framför mig.

— Nåväl…

— Ers höghet vill ju veta hvad ni tänker på just i detta ögonblick.

— Alldeles det.

[ 146 ]— Weisenburg nalkades honom derefter och lade sim mun intill hans öra.

— Sedan ni sett här, hvad ni önskade se, hviskade han, ämnar ni nu återvända till slottet, för att om en eller en och en half timme hemligt mottaga en person som ni älskar.

De framhviskade orden gjorde hertigens kinder bleka. Det var honom omöjligt att dölja sin häpnad och öfverraskning. Han förvånades mer öfver att finna sig genomskådad, än han kände sig nedslagen deraf.

— Nåväl, ers kunglig höghet, bröt Armfelt tystnaden, vi vänta alla med otålighet att få höra af er, hvad vi skola tänka om vår undergörande hexmästare.

Armfelt hade å fröken Rudenskölds vägnar funnit sig sårad af förvexlingen med brefvet och broschen. Tonen och sättet, hvarmed han uttryckte sig, inneburo derför också någonting bitande. Hertigen gaf likväl ej akt derpå, upptagen som han nu var af det oförklarliga, som han nyss hört. Under det Weisenburgs blick i detsamma stannade på Armfelt, glänste deremot till i hans öga något, som tillkännagaf en inneboende, fiendtlig ovilja, nära nog gränsande till hat.

— Förundransvärdt nog, mina herrar, yttrade slutligen hertigen. Baron Weisenburgs ord hafva träffat mig.

Allvarsammare, än han anlände, lemnade hertigen prinsessan.

Oaktadt ej någon kände hvad Weisenburg hviskat i hertigens öra, hade dock den blekhet, som spridt sig öfver hans anletsdrag, den öfverraskning, som uttryckt sig i hela hans väsende, samt hans omedelbara aflägsnande strax derefter, gjort ett ganska djupt intryck på alla. Så fördomsfri Armfelt än var, kände han sig likväl gripen af en oförklarlig känsla. Han erinrade sig ett besök med konung Gustaf hos den på sin tid ryktbara sierskan mamsell Arwedsson. Det var något af samma dunkla, men lockande och förföriska begär att blicka bakom händelsernas förlåt, hvilket då ledde hans steg, som nu åter infann sig.

Weisenburg såg hvad som föregick inom Armfelt. Hastigt trädde han emot honom.

— Ni önskar äfven, yttrade han, att bli spådd, min baron.

— Ja, spå mig, här är min hand.

I Armfelts hufvud hvälfde sig stora, vidtutseende planer. Från sitt redan vaknade missnöje med det närvarande spanade hans verksamma tankar efter uppränningen till nya förändringar. Kunde Weisenburg verkligen spå, så förutsåg Armfelt hvilken vigt hans ord egde.

— Er hand darrar, yttrade Weisenburg, då han fattade den.

— Ni misstager er, jag fruktar intet.

Weisenburg hade under tiden blifvit till sitt utseende en annan menniska. Hans lätta, glada hofmannafasoner hade försvunnit och lemnat rum för en säkerhet i rörelserna och en bestämdhet i uttrycken, som han eljest icke egde. Under den djupaste tystnad betraktade han Armfelts hand; men utan att yttra ett enda ord sköt han den efter [ 147 ]en stund åt sidan och fäste sin blick på Armfelts ansigte. Det föreföll Armfelt, som om blicken, lik en blixt, inträngde i hans hjerta.

— Ni yttrar ingenting, anmärkte Armfelt.

— Bed mig ej heller derom, herr baron. Jag har sett nog, för att ej vilja spå er.

Weisenburgs utseende var nästan demoniskt i denna stund, ehuru det var omöjligt att gissa, om det var välvilja eller hat som talade genom honom.

— Er konst sviker er.

— Min konst sviker mig ej, men jag vill ej onödigtvis förolämpa er här och nu. Jag tiger således. Önskar ni likväl veta ert öde, skall jag förtro åt någon annan, hvad jag sjelf ej vill säga er.

Var det grymhet eller skonsamhet, som förestafvade honom detta anbud?

— Förtro det då åt mig, bad fröken Rudensköld, dertill nästan uppmanad af Weisenburgs blick, ni har en gång förut i afton begagnat mig för edra experiment. Jag skall veta att bevara hemligheten; men det är sant, ni måste då också spå mig med.

Ett löje krökte dervid Weisenburgs bleka läppar.

— Ganska gerna, svarade han kallt.

Fröken Rudensköld hade rest sig upp för att mottaga Weisenburgs förtroende. Hvad han hviskade i hennes öra, var helt kort, det tycktes blott vara ett enda ord, men knappast hade han uttalat det, förrän fröken Rudensköld vacklade tillbaka till sin stol och dignade ned i den. Vänligt hastade Louise till hennes hjelp, men det behöfdes ej. Fröken Rudensköld hade redan hemtat sig och räckte nu sin hand åt Weisenburg för att äfven låta spå sig.

— Ni vill det? sporde Weisenburg. Ske er då äfven, som ni vill!

— Hvad ni har att säga må ni förtro åt Armfelt, Jag vill ej sjelf höra det.

Hans öga stirrade ned i hennes hand. Hans läppar rörde sig, hans blickar nästan gnistrade. Det såg ut, som om han ordentligt läste hennes öde i handen.

— Låt mig slippa att spå er, jag ber er derom, bad Weisenburg slutligen. Om jag hade något gladt och lyckligt att säga, skulle jag göra det med nöje; men…

Ett mörkt och hotande moln hvilade på hans panna.

— Uppfyll ni ert löfte, min herre, erinrade fröken.

— Efter ni befaller det, välan då, och han nalkades nu baron Armfelt, till hvilken han äfven hviskade endast nägra få ord, och ehuru Armfelt ej vacklade, då han förnam dem, såg man att de gjorde på honom ett mer än obehagligt, nästan gräsligt intryck.

Alla blickade tysta och förstämda på hvarandra. Man visste icke, hvilka öden han förutspått; men de närvarande voro till mods, som om en ond ande befunnit sig ibland dem.

Fröken Rudensköld hade med det mest spända intresse sökt ob[ 148 ]servera Armfelts sinnesrörelser, då Weisenburg förtrodde honom hennes öde. Då hon märkte Armfelts otvetydiga häpnad, var ett anskri af förskräckelse nära att springa öfver hennes läppar.

— Min gud, ni jagar bort all glädje ifrån oss, herr baron, inföll prinsessan. Jag bad er spå, och ni måtte ha spått förfärliga saker. Nu vågar jag aldrig mera bedja er derom, så gerna jag eljest sjelf skulle vilja hafva reda på mina öden.

Vid ljudet af prinsessans röst var Weisenburg åter samme artige, leende och uppmärksamme hofman som förut.

— Det är en annan sak med ers höghet, ni är en ibland de få lyckliga, hvilkas lif flyter rent och ogrumladt fram utan alla våldsamma brytningar. Er kan jag spå lycka, sällhet, frid, glädje. Dessa edra ungdomsvänner skola aldrig öfvergifva er.

— Nu börjar jag åter känna igen er, min baron. Min nyfikenhet skulle likväl finna sig mera tillfredsstäld, om ni sade mig något, som jag med säkerhet visste, att ni ej på vanliga vägar kunde känna. Men, för guds skull, ej något obehagligt, det ber jag.

— Frukta ingenting. Himmelens åska sväfvar ej hotande öfver alla hufvuden, milda stjernor knyta sina kransar äfven öfver många. Ah, ers höghet, hvad ser jag? Ni har helt nyligen varit ute på ett litet äfventyr.

Louise såg förundrad upp vid dessa ord och märkte att prinsessan rodnade.

— Missförstå mig ej, er afsigt var att utöfva en ädel gerning, ehuru den ledde till några små obehagliga följder.

— Ni känner då allting, baron?

— Ni har mottagit, men kort derpå också förlorat några papper af stor vigt.

— Ni är oförklarlig; men hvar finnas då dessa papper, hvad innehöllo de?

— Det står ej skrifvet i er hand, ehuru jag eljest läser ganska mycket der.

— Hvad läser ni då?

— Att två okända personer hjelpte er ur en stor förlägenhet.

— Kan ni upplysa mig om, hvilka dessa voro?

— Den ene af dem igenkände er. Ah, jag är säker på att ej misstaga mig, han spådde er, han också.

— Än den andre då? Kan ni beskrifva honom?

— Nej.

— Med all er spådomskonst vet ni ändå ganska ringa.

— Tror ers höghet det? Men om jag genast skulle kunna framtrolla honom för er?

— Det är omöjligt.

— Men om jag nu toge ers höghet på orden?

— Det skulle roa mig oändligt.

[ 149 ]Louise reste sig omedvetet upp för att icke förlora något af samtalet. Det angick också henne lika mycket som prinsessan.

— Men jag måste be ers höghet om en sak först. Ni finner ju att mitt löfte icke är så lätt att uppfylla?

— Säg hvad ni önskar, baron.

— Jag önskar att ers höghet täcktes först omtala så mycket af mitt lilla äfventyr, som ers höghet anser lämpligt, på det att de närvarande må få något begrepp om den man, hvars vålnad jag skall uppkalla.

— Vålnad, säger ni.

— Naturligtvis. — Trolleriet blir så mycket märkvärdigare, om jag först framkallar hans vålnad, och sedan förvandlar vålnaden till honom sjelf.

Prinsessan hade önskat bevara sitt besök hos Ehk såsom en hemlighet; men då hon förlorade det erhållna paketet, nödgades hon vända sig till hertigen, för att genom hans befallning sätta polisen i rörelse för dess efterspanande. Det blef henne då omöjligt att helt och hållet fördölja besöket, och sedan det väl en gång kommit öfver hennes läppar, gagnade det föga att vidare fördölja det. Hon visste också, att ett oredigt rykte derom redan gick inom hofvet, och hon ansåg tillfället nu lägligt att sjelf berätta tilldragelsen och gifva den sin rigtiga färg. Det hon ej kunde förekomma, var bäst att öppet erkänna. Således förtäljde hon, huru hon, i afsigt att besöka en gammal och sjuk, fattig och döende krigare, begifvit sig ut en afton och dervid haft den oturen att Andersson, kusken, tagit något för mycket till bästa och ej handterat hästarne med den försigtighet han borde. Följden deraf blef, att, då hon återkom från sitt sjukbesök, var vagnen borta, emedan kusken dels icke förmått hålla de bångstyriga hästarne, dels också alldeles förglömt att han skulle vänta på henne. I denna hennes öfvergifna och ensamma ställning hade tvenne personer med artighet kommit henne till hjelp, af hvilka den ene försett henne med åkdon och med förekommande belefvenhet följt henne ända till porten utan att veta hvem han ledsagade. Prinsessan uteslöt helt och hållet Louise ur sin berättelse, äfvensom de flesta detaljer. I mörkret hade hon ej kunnat se den unge mannen, och Louise hade ej upplyst henne hvarken om hans namn eller något annat. Prinsessan, lifvad af sin egen berättelse, tillade den okände många vackra egenskaper, långt vackrare än hon egentligen visste om han egde eller ej, men som nu hennes eget goda hjerta ingaf henne, och hvarigenom han inför de närvarande framstod i den ädlaste dager.

— Ers höghet beskrifver honom som en Phoenix, inföll Adlerstjerna; han måste vara ett mönster för oss allesammans.

Berättelsen hade stegrat nyfikenheten på det högsta, och Weisenburgs löfte att genast framtrolla honom för deras ögon, ökade den ännu mera. Prinsessan erkände för sig sjelf, att han, allt sedan hon mottog hans hjelp, icke hade intresserat henne så lifligt som just nu. [ 150 ]Weisenburg hade förstått att gifva åt hans person något mystiskt, någonting oförklarligt, som med eller emot hvars och ens vilja intog till hans fördel. Fröken Louise var icke den, som deltog minst för honom. För henne låg det något mera underbart i Weisenburgs visade kännedom om deras äfventyr och i löftet att framkalla Dörings vålnad, än för de andra. Hon betraktade Weisenburg med fruktan och ändock med välvilja; med fruktan, emedan hon hvarje stund befarade, att han kände ännu mera än hvad han omtalat, och med välvilja, emedan hon med nöje hörde Dörings beröm.

Weisenburg hade fattat en liten ringklocka och höjde upp den.

— Befaller ers höghet, att den okände skall inträda?

— Ja, min herre!

Han ringde derpå en gång med klockan. Det klara metalljudet återljöd genom de yttre rummen.

— Ännu kan ers höghet ändra sitt beslut.

Detta ceremoniella dröjsmål retade ännu mera intresset.

— Ifrån hvilket håll tänker ni framkalla honom?

— Genom dörren.

Allas ögon vände sig nu åt det hållet. Weisenburg ringde i detsamma med klockan för andra gången.

— Ni är orubblig i ert beslut, ers höghet?

— Fortfar!

Då Weisenburg nu ringde för tredje gången, öppnades dubbeldörrarne af en kammarpage, och Döring inträdde.

Då Döring i sällskap med Weisenburg och i dennes ekipage lemnade Regeringsgatan, begåfvo de sig först till postkontoret, der den senare aflemnade några depescher till sitt hof, och deribland äfven det bref, som han nedskref, innan han gjorde sin toilette. Weisenburg kände att fröken Rudensköld alla förmiddagar brukade mottaga mycket folk och hoppades att äfven få tillträde. Olyckligtvis ville likväl händelsen att hans besök inträffade vid samma tid, som fröken Rudensköld hade sin bror, Bengt, hos sig, hvarför hon ej kunde taga emot honom. Icke desto mindre föresatte Weisenburg sig att uppfylla sitt löfte till Döring, äfven om han skulle nödgas tillgripa ovanliga medel. Han hade på aftonen således tagit honom med sig till prinsessan, och bedt honom dröja i ett af de yttre rummen, till dess han förberedt hans inträde. Någon svårighet att framtrolla honom, när ögonblicket var inne, förefans alltså icke, allra helst som han tillsagt betjeningen att införa Döring vid tecknet med klockan. Döring, som i den mörka fönsternisch, der han väntade, hade sett hertigen äfvensom flere andra både komma och aflägsna sig, motsåg visserligen sitt tillträde till prinsessan med den största otålighet, icke endast för nöjet att återse de fruntimmer, som så lifligt anslagit hans ynglingasinne, utan äfven i hopp att möjligtvis blifva upplyst om, af hvilken han fått emottaga den erhållna fullmagten; men han kände sig icke desto mindre öfverraskad, nästan blyg, då han såg [ 151 ]framför sig den lysande hofcirkeln. Ovilkorligt stannade han på tröskeln till rummet, under det hans blick flög osäker omkring föremålen.

I denna stund och ställning framstod han mer än vanligt till sin fördel. Den resliga och smärta, ännu ej fullkomligt utbildade gestalten, klädd i en af den tidens praktfulla drägter, visade sig så ungdomlig och ändock så frisk och stark. Den bleka ansigtsfärgen, de mörka, djupt liggande ögonen, den breda, af svarta, ringlande lockar omgifna pannan, i förening med hans vårdade och blygsamma hållning, ökade behaget af det intryck, som hans uppträdande gjorde. I första öfverraskningen visste man knappast, om han var en andesyn eller en verklighet… Ett lätt utrop från prinsessans sida tillkännagaf hennes öfverraskning.

Weisenburg begagnade sig af det första intrycket och framförde Döring till prinsessan.

— Ni är en ordentlig trollkarl, baron, och ändock är det här ej trolleri, utan ett fyndigt skämt, för hvilket jag tackar er.

Sofia Albertina presenterade derefter Döring såsom sin riddare.

Armfelt igenkände honom genast och nalkades honom vänligt.

— Jag förmodar, att ni bekommit ett papper med hans maj:t konungens underskrift?

— En fullmagt, menar ni, herr baron? Det är då er jag har att tacka för den? Med min ungdoms hela upprigtighet kan jag försäkra, att jag ej känner någon, hos hvilken mitt hjerta hellre skulle vilja stå i förbindelse för min utnämning än hos er, herr baron.

— Uppasserskan, der vi senast sammanträffade, fann, sedan vi lemnat stället, ett qvarglömdt memorial, stäldt till konungen, och som hon trodde, att det tillhörde mig, aflemnade hon det på slottet. Hvad mindre kunde jag göra, än skaffa konungens bifall till er önskan?

Läsaren torde erinra sig, att Mauritz på Liljeholmen upptog ur sitt reseschatull ett papper, som han tankspridd kastade på bordet.

I följd af de öfverraskande händelser, som sedan inträffade, qvarglömde han papperet der.

Såsom vi nu erfara, kom det sedan i Armfelts händer.

Äfven fröken Rudensköld vinkade honom till sig.

— Ni är en äkta medeltids-riddare, min herre, som icke tvekar att försvara den värnlöse, hvarhelst han finnes.

Den bevågenhet, hvarmed prinsessan mottog honom, och som mu äfven visades honom af hofvets mest tongifvande medlemmar, innebar en så ovanlig och smickrande framgång, att han icke vågat hoppas nägot sådant.

Alla visade honom också förekommande välvilja, utom en enda, hvilken tycktes följa honom med ett ironiskt smålöje. Denne ende, som stod i en vårdslös ställning bakom Louise Posses stol, var ingen annan än den unge grefve Adlerstjerna. Den första, som Döring observerade, då han inträdde, var fröken Louise, men han visste icke, om han vågade närma sig intill henne, allra helst som hon redan var [ 152 ]upptagen. Adlerstjernas spetsiga blick och hånande min, de skämtande anmärkningar, som han — efter alla anledningar på Dörings bekostnad — emellanåt hviskade till Louise, förtröto dock Döring. Han tog derför slutligen sitt parti och vände sig direkte till henne.

— Jag vet ej, om jag har den äran att vara igenkänd?

Osäker om huru hans fråga skulle blifva upptagen, kände han hjertat häftigt klappa. Skulle hon förneka eller erkänna bekantskapen? Louise, som å sin sida ej hade väntat att blifva tilltalad af honom, erfor en känsla af förlägenhet; också visste hon ej genast, huru hon skulle lägga sina ord för att besvara honom.

— Fröken svarar er intet, min herre, anmärkte Adlerstjerna. Man säger, att tystnaden äfven brukar vara ett svar.

Förtrytelsen kom Dörings blod att sjuda häftigare än vanligt vid denna anmärkning, men han undertryckte sin häftighet och såg Adlerstjerna lugnt och oförskräckt i ansigtet.

— Jag vet ej hvilken mening frökens tystnad innebär, men hvad jag vet är, att jag ej känner er, min herre, och ej heller tillfrågat er om någonting.

Äfven Adlerstjerna erfor nu, huru mycket eld ett enda litet ord någon gång kan inkasta i en menniskas själ.

— Oaktadt jag för närvarande nödgas bli er skyldig svaret, yttrade Adlerstjerna, som, van vid hofvets seder, ej kunde glömma hvar han befann sig, hoppas jag att en annan gång på ett lämpligare ställe få afbörda mig det.

Döring förstod hans mening och gaf det till känna med en kall och kort böjning på hufvudet.

— Det kan väl vara möjligt, fortfor han derefter, att fröken ej kan erinra sig min person, emedan… emedan… han stammade något här.

Louise slog upp sina ögon emot honom.

— Herr Döring, yttrade hon, huru kan ni väl sätta i fråga, att jag redan skulle ha' bortglömt er?

Svaret var så oskuldsfullt och okonstladt, att Döring kände sig lycklig. Adlerstjerna vände sig deremot hastigt om på klacken och aflägsnade sig. Döring trädde henne nu ett steg närmare.

— Jag har något att återlemna till er, min fröken.

— Till mig? Jag vet ej hvad det skulle vara.

— En näsduk. Den der lilla duken, som ni band för mina ögon.

— Tala icke derom, herr Döring, ni gör mig blott förlägen.

— Då behåller jag duken såsom ett minne.

— Af den der aftonen? Ja, ja, gerna! Men tala blott ej vidare om den, emedan den utgör min förtviflan.

— Och mitt skönaste minne.

— Tyst, min herre, kom ihåg att jag ej längre är en liten page. Vill ni vara barmhertig emot mig, så glömmer ni att jag någonsin varit det.

[ 153 ]— Jag svär att aldrig tala derom, men också att aldrig glömma det. Är ni nöjd dermed?

— Ni måste glömma det.

— Ett sådant löfte är mig omöjligt att gifva. Minnet kan glömma, aldrig hjertat.

Utan att fortsätta samtalet, reste Louise sig upp och sväfvade öfver golfvet. Döring kunde ej skilja sina ögon ifrån henne.

Weisenburgs spådom stod ännu mörk och dyster för fröken Rudenskölds upprörda sinne. Då hon tilltalade Döring, antog hon väl ett yttre gladt sken, men inom henne satt smärtan qvar. Glädjen har vingar, sorgen har klor. Mången glädje kan jaga genom vårt bröst utan att likväl förmå jaga bort derifrån en enda sorg. Ensamheten är de lidandes enda och bästa tröstarinna. Det var också den, som fröken Rudensköld sökte, då hon obemärkt aflägsnade sig till sina rum.

Ännu fortgick det allmänna samtalet, ännu hade Weisenburg nya spådomar att bjuda på, ännu syntes prinsessan lifvad af sin omgifning, men snart förändrade det sig, och den ena efter den andra lemnade salongen.

— Följ mig, yttrade Armfelt till Döring, under det han passerade förbi honom, jag önskar tala nägra ord med er.

Döring följde.