←  VII.
Spinoza
av O. H. Dumrath
IX.  →


[ 45 ]

VIII.


Leibnitz och Spinoza voro icke skapade att förstå hvarandra. Därtill voro deras karaktärer hvarandra alltför olika och lika motsatta som deras system. Leibnitz var hofman och rörde sig i de högsta samhällskretsar. Spinoza ägnade sig helt åt filosofien och valde, för att hålla sin lefnad fri från bestyr och icke störas af världen, oberoendet och ensamheten till rättesnöre för sin tillvaro, en frihet som han skattade högre än alla yttre förmåner. Girighet och njutningslystnad som dock äro de förhärskande driffjädrarna i människors lif, hade intet välde i Spinozas själ. Vän och fiende öfverensstämma i att vitsorda hans fullständiga oegennytta och frihet från behof. Hvad som i hans lif ter sig som försakelse var för honom intet umbärande, endast den naturliga följden af osjälfvisk och öfver allt begär efter denna världens goda upphöjd karaktär, “Jag undviker det onda därför att det strider mot min natur och skulle draga mig ifrån kunskapen om och kärleken till gud.“

Och denne man, hvars lif var så stillsamt och sinne så lidelsefritt, har likväl skildrat just lidelserna på ett sätt, som än i dag står oöfverträffadt genom framställningens objektivitet, den djupa insikten i människohjärtat och skärpan i analysen af dess beskaffenhet. I tredje delen af sin Etik gifver Spinoza detta sitt mästerverk, som gaf ett naturforskaresnille sådant som Johannes Müller anledning att i sin banbrytande handbok i människans fysiologi meddela omfattande utdrag ur detsamma till belysning af det psykiska [ 46 ]lifvets dunklaste sidor. Det upphöjda vetenskapliga lugn, med hvilket Spinoza behandlade de mänskliga passionerna, förstods icke af hans samtid, som tog hans opartiskhet för kallsinnig hårdhet och förebrådde honom för hjärtlöshet. Med rysning läste den också det företal, med hvilket han inleder Etikens tredje bok och som så förträffligt kännetecknar hans egen forskning. Han säger däri:

“De flesta, som skrifvit om människornas lidelser och lefnadssätt, tyckas mig tala icke om naturliga, de allmänna lagarna underkastade företeelser, utom om utomnaturliga ting. Ja det ser ut som om de betraktade människan i naturen såsom ett rike i riket. Ty de tro, att människan mera rubbar än följer naturen, att hon med hänsyn till sina handlingar äger en fullständig maktfullkomlighet och endast och allenast bestämmes genom sig själf. Orsaken till den mänskliga vanmakten och obeständigheten tillskrifves icke den allmänna naturens lagar, utan jag vet icke hvilka fel hos den mänskliga naturen, hvilken man just fördenskull beklagar, utskrattar, ringaktar eller, hvilket gemenligen sker, förbannar. Den, som vältaligast och skarpsinnigast förstår att håna människosjälens vanmakt, hålles liksom för ett gudomligt väsen. Det har likväl funnits flera utmärkta män (hvilkas arbete och flit jag har att tacka för mycket), som skrifvit mycket förträffligt om rätta sättet att lefva och gifvit de dödliga många kloka råd, men ingen har, så vidt jag vet, fastställt något om affekternas natur och krafter och hvad själen förmår göra för att behärska dem. Jag vet visserligen, att den berömde Descartes, trots sin åsikt, att själen [ 47 ]skulle ha en obetingad makt öfver sina handlingar, bemödat sig att förklara de mänskliga affekterna genom deras första orsaker och på samma gång visa vägen, huru själen kan ernå ett obetingadt herravälde öfver affekterna; enligt min åsikt har han emellertid endast visat sin stora förståndsskärpa, såsom jag på annat ställe skall ådagalägga. Jag återvänder fördenskull till dem, som hellre förbanna och bele människornas affekter och handlingar än vilja begripa dem. För dem skall det sannolikt synas sällsamt, att jag vill försöka behandla människornas fel och dårskaper på geometriskt sätt och i bestämd ordning ådagalägga hvad de beklaga såsom motsägande det mänskliga förnuftet och såsom fåfängt, förvändt och rysligt. Mitt skäl härtill är följande: intet sker i naturen, som skulle kunna hänföras till ett fel hos henne. Ty naturen är alltid och öfverallt en och densamma, och hennes kraft och förmåga att handla äro desamma; d. v. s. naturens lagar och regler, i enlighet med hvilka allting sker och en gestalt öfvergår i en annan, äro öfverallt och alltid desamma. Därför kan det finnas blott ett sätt att känna en saks natur, nämligen genom naturens allmänna lagar och regler. Fördenskull följa hatets, vredens, afundens o. s. v. affekter, sedda i och för sig, af samma naturens nödvändighet och kraft som allt annat. De ha sålunda sina bestämda orsaker, genom hvilka man kan känna dem, och de ha bestämda egenskaper, hvilka äro lika värdiga vår kunskap som egenskaperna hos någon annan sak, åt hvars blotta betraktelse vi förnöja oss. Jag skall fördenskull anställa undersökningen angående affekternas natur och [ 48 ]kraft och själens makt öfver dem på samma sätt som jag här gjort med undersökningen angående gud och själen, och jag skall betrakta de mänskliga handlingarna och begären på samma sätt som om det gällde linjer, ytor eller kroppar.“ I inledningen till sin politiska traktat förklarar Spinoza på samma sätt, att han skall behandla dessa frågor med samma andliga frihet, som vi medföra till matematiska undersökningar. “Jag har allvarligt beflitat mig om att icke håna, begråta eller förbanna människornas handlingar, utan att förstå dem, och fördenskull har jag betraktat de mänskliga lidelserna, kärlek, hat, vrede, afund, äregirighet medlidande och öfriga sinnesrörelser, icke såsom fel hos den mänskliga naturen, utan såsom egenskaper, hvilka tillhöra densamma, liksom till luftens natur höra värme, köld, storm, åska och dylikt mera, hvilket visserligen medför olägenheter och obehag, men likväl är nödvändigt och har bestämda orsaker, genom hvilka vi söka förstå dess väsen, en insikt som förskaffar tanken lika mycken glädje som kunskapen om de ting, hvilka ha behagliga följder för oss.“

Kuno Fischer har på sitt mästerliga sätt visat, att Spinoza i sin lära om de mänskliga lidelserna för filosofien gjort detsamma som Shakespeare före honom redan gjort för poesien. “Hvarje verklig karaktär“, säger han, “har sina lidelser, och hvarje lidelse har sin nödvändiga utvecklingsgång, som är dramatisk därför att den består i vissa handlingar; hvarje sundt drama är icke annat än de mänskliga lidelsernas naturhistoria … I filosofien har Spinoza varit den förste, som insett och med grunder bevisat denna sanning; [ 49 ]men den världshistoriska förtjänsten att först i allmänhet ha uppdagat det dramatiska människolifvet i denna betydelse tillkommer en tidigare ande. Bortom filosofien reser sig på gränsen mellan två tidsåldrar Shakespeares jättegestalt, och för hans skaldeåskådning blef det först klart, att människovärldens händelser framgå ur handlingarna, handlingarna ur lidelserna, lidelserna ur karaktärerna och karaktärerna ur tingens naturliga historiska sammanhang … Människan handlar i Shakespeares fantasi och i Spinozas filosofi som en natur, hvilken uppfyller sin lag, och lidelsen, som sätter den mänskliga kraften i rörelse och drifver den framåt, känner blott en väg, strömmens väg till fallet.“