En liten riksdags-titt (Sehlstedt 1861)
| ← Fem trappor opp |
|
Lefnadsöden eller Den enda sällheten → |
En liten riksdags-titt.
(1860.)
Jag är en liten fogel jag,
Som flyger hvart jag vill,
Och samlar efter mitt behag
Små ämnen för min drill.
Utöfver diktens ocean
Jag tumlar utan tvång,
Likgodt om påfven eller fan
Blir ämne för min sång.
Hvad skall jag sjunga om? Gud vet?
Det blir väl någon råd.
Och blir det ej, så får det det;
Och jag får be om nåd.
All poesi är blott försök
Att allt i luften ta;
Men det förstås, att någon rök
Får man väl ändå ha.
Bland dygderna jag mig beger
På riddarhusets tak,
Och lyssnar genom skorsten ner
Bland sköld- och vapenbrak
I grefvens tid jag rigtigt kom
Att dela ståndets skratt:
Man var ej rigtigt ense om
Motion om <ki>hund och katt.
Det låter godt kring land och sjö,
Att verlden vill bli vis:
Vår långkatkes skall bort — adjö,
Du gamla plågoris!
Men kaffe, nej, låt bli det der
För alla gummors skull:
Låt bönan vara som hon är:
Kom ej med högre tull!
Jag flyger nu från glans och ståt
Till Rikets Ständers hus.
Här ser jag Borgarn gå framåt,
Här hör jag tidens brus.
Och här står pelarn för vår stat,
Och här kan man ha hopp,
Att hvarje pojke blir soldat,
Och Stäket muddras opp.
Till hedervärda Ståndets sal
Jag ställer mitt besök.
Der må ni tro, der höll man tal
Mot prygel, så det rök.
Hos presterna jag såg mig om,
Och lade örat till;
Men det var tyst derinne, som
Om tidens flod stått still.
Till riddarhuset vände jag,
Fick plats, just jemt och rätt.
Der hånades vårt brödralag<Yi>
På mindre hyggligt sätt.
Jag tänkte: här står illa till,
På tok är verldens lopp:
Italien man frälsa vill,
Men Norge äta opp.
