←  Utanför Café National
En magdalenastund
av Albert Ulrik Bååth
En jordafärd  →
Från diktsamlingen Vid allfarväg (1884).


Kaminens dallrande, starka sken
I dimblå skymningen purpur stänker.
Ett fras af siden: på kanapén
Hon smärt och smidig helt lätt sig sänker.

Den fina skon sticker violett
Fram i ett ljusnande brus af spetsar,
Och skenet tumlar sig så kokett
Därpå i smekande, yra kretsar.

På varma mattor och på trymår,
På bordets skifva slår vinrödt glimmer.
Å atenienne en Diana står,
Så skär i darrande aftonskimmer.

Där innerst skenet ej mäktar nå,
Alkovens veckiga förhäng tjockna.
Det är, som flammorna dit sig slå
Att i dess lockande dunkel slockna.

De låga starkt på den hvita hyn,
Men glans i ögon, som klara skina,
Den spelar ut från en inre syn,
Som pänslar löje på läppar fina.

Det är ett löje, som stannar kvar,
Ett varmt och stilla och sommarsoligt,
Ej slägt med det, som till hands hon har,
När ögonblicket är rätt förtroligt,

När af en skämtande kavaljer
Hon mjuka, smältande ord får höra,
Där han sig smilande lutar ner
Med fala fraser i hennes öra.

Nej, ur två ögon som barnets blott
Så klar och däjelig glans kan strömma,
När det julafton en gåfva fått,
Mer rik, än nånsin det kunnat drömma.

Hvad vållar glädjen? Hon glömmer blott
Nu hvad hon är, hvad de henne kalla:
Hon nyss på gatan en hälsning fått,
En höfvisk hälsning, som sågs af alla.