En utrikesfarare (Sehlstedt 1862)
| ← Hemvandringen |
|
Sångens tröst → |
En utrikesfarare.
Stora Brittanien.”
Seglet är hissadt!
Rätt har du gissat:
Till Australiens guldkust jag far.
Uppå dess stränder,
Hvart man sig vänder
Rikaste guldsand i pytsar man tar.
Der öfver polen
Jemt skiner solen;
Gud vet om inte det skiner ett par.
Der kan man ligga
Raska och pigga
Året i ända på baraste mark.
Ingen man nekar
Hugga sig stekar,
Sparris och sallat i kålgård och park.
Drufvor der glöda
Illene röda,
Knäckebröd växer på träden som bark.
Aldrig hvarandra
Menskorna klandra:
Göra och låta är hvars och ens sak.
Ingen der undrar,
Fama ej dundrar,
Huru man lefver i skrubb och gemak.
Der kan man resa,
Gå och kinesa
Utan uppsigt hvarken fram eller bak.
Der fås bekanta
Högst intressanta,
Utan att knappast gå utom sin knut.
Har man en flamma,
Aldrig dess mamma
Hänger i hälarna hvarje minut.
Der kan man möta
Flickor så söta,
Genast begynna att leka titt-ut.
Prest och magistrar,
Knekt och ministrar
Toge man säkert derute för troll.
Glansen af titlar
Ingen der kittlar:
Der vill! man ha sitt förstånd 1 behåll.
Ingen bär stjerna,
Ingen sin hjerna
Bråkar med riksdags- och tings-protokoll.
Aldrig man fryser,
Huttrar och ryser,
Aldrig en Nordan kring knutarna far.
Ack! 1 de länder
Hackas ej tänder.
Evigt sig spegla i böljan så klar
Lummiga dar.
Aldrig det snöar,
Aldrig tulubber och lappskor man har.
Aldrig man törnar
Der emot björnar.
Prygel af skolfux, löjtnant och korpral
Aldrig man smakar.
Ingen skomakar
Ympar uppå oss liktornar och qval.
Aldrig man möter
Någon som nöter
Skjortveck och frack, krinoliner och: schal.
Hurra, kamrater!
Guld till dukater
Friskt skall jag vädra med spaden i hand.
Bygga mig stuga,
Drufvorna suga,
Kullra i solsken och gyllene sand.
Vill det ej smaka,
Far jag tillbaka
Hem till min gröt och mitt fädernesland.
