←  Torneringen
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

Civilisationen tar sin början
En yankee på spaning efter äventyr  →


[ 58 ]

TIONDE KAPITLET.
Civilisationen tar sin början.

Runda bordet fick snart höra talas om utmaningen och naturligtvis blev den ganska mycket avhandlad, ty sådant intresserade gossarna. Kungen ansåg, att jag nu borde ge mig ut att söka äventyr, på det att jag måtte vinna rykte och bli mera värdig att möta sir Sagramor, när några år rullat bort. Jag ursäktade mig tills vidare. Jag sade att det ytterligare skulle taga mig tre till fyra år att få allt i ordning och gott skick. Sedan skulle jag vara färdig att begiva mig av. Efter all sannolikhet skulle sir Sagramor vid den tiden forfarande vara ute i Gralärenden och ingen värderik tid ginge förlorad genom uppskjutandet. Jag skulle då ha beklätt mitt ämbete sex eller sju år och jag trodde, att mitt system och maskineri då skulle vara så utvecklat att jag kunde taga mig ledigt utan att det vållade någon skada.

Jag var tämligen nöjd med det jag redan åstadkommit. I åtskilliga fredliga vinklar och vrår hade jag begynnelsen till alla slags industrier i görningen — grundstommarna till blivande faktorier, min blivande civilisations järn- och stålmissionärer. I dessa hade jag samlat de bästa unga huvuden jag kunnat komma över och jag hade agenter ute som gallrade landet för att taga reda på flera. Jag tränade en massa okunniga varelser till experter — experter i alla slags hantverk och vetenskapliga värv. Dessa mina plantskolor fortgingo lugnt och ostört i obemärkta landsorten, ty ingen fick träda inom deras områden som inte var försedd med särskild tillåtelse — jag var nämligen rädd för kyrkan.

Jag hade genast startat ett lärareseminarium och en massa söndagsskolor; till följd härav hade jag nu ett beundransvärt system av fackskolor i fullt flor på dessa ställen, jämte en fullständig provkarta på protestantiska församlingar — blomstrande och stadda i tillväxt. Var och en kunde få bli det slags kristen han eller hon ville, i det avseendet rådde full frihet. Men den offentliga religionsundervisningen begränsade jag till kyrkorna och [ 59 ]söndagsskolorna och tillät den icke i mina övriga undervisningsanstalter. Jag kunde ha givit min egen sekt företräde och utan svårighet gjort alla till presbyterianer, men det hade varit att kränka en i den mänskliga naturen inneboende lag; de andliga behoven och instinkterna äro lika mångfaldiga i den mänskliga familjen som de fysiska böjelserna, temperamenten och egenheterna och människan är, moraliskt sett, mest till sin fördel, när hon är iförd den religiösa dräkt vars färg, form och storlek bäst lämpa sig för den individs andliga art, egenheter och gestalt som bär den. Dessutom var jag rädd för ett helgjutet kyrkosamfund. Det bildar en stormakt av största tänkbara slag och när det, som det med tiden alltid gör, kommer i själviska händer, betyder det död för den mänskliga friheten och förlamning av den mänskliga tanken.

Alla gruvor voro kunglig egendom och det fanns gott om gruvor. De hade förr blivit skötta så som vildar alltid sköta gruvor — hål hade blivit grävda i jorden och malmen uppburen i skinnsäckar till kvantitet av en ton pr dag. Men så fort jag kunnat, hade jag börjat att ställa gruvarbetet på vetenskaplig grund.

Ja, jag hade gjort ganska vackra framsteg då sir Sagramors utmaning träffade mig som ett slag.

Fyra år skulle rulla förbi — och sedan! Och nu tror ni mig väl inte, men obegränsad makt är verkligen det mest idealiska av allt, när den är i goda händer. Himmelrikets despotism är den absolut fullkomliga styrelseformen. En jordisk despotism skulle vara den absolut fullkomliga jordiska styrelseformen, om förutsättningarna vore desamma, nämligen om despoten vore den fullkomligaste individen i människosläktet och hans liv ständigt fortgående. Men som en förgänglig människa måste dö, även om hon är fullkomlig, är den jordiska despotismen ej allenast en dålig styrelseform utan den sämsta av alla möjliga.

Min verksamhet ådagalade vad en despot skulle kunna göra, om han hade ett konungarikes resurser till sitt förfogande. Utan att detta mörka land anade det, hade jag det nittonde seklets civilisation brusande under näsan [ 60 ]på det. Den var genom ett stängsel dold för allmänhetens blickar, men den fanns där som ett gigantiskt, oförgripligt faktum och den skulle nog låta höra av sig om jag fick leva och hade tur. Den var ett lika säkert och påtagligt faktum som någon vulkan i vila, som står där så oskyldig med den rökfria toppen i himmelns blå, utan att låta ana det sjudande helvetet i dess inre. Mina skolor och kyrkor voro barn för fyra år sedan; nu voro de fullvuxna; mina verkstäder från den tiden voro nu stora fabriker; där jag då hade tolv tränade män, hade jag nu tusen; där jag då hade en enda briljant expert, hade jag nu femtio. Jag stod så till sägandes med handen på skruven, färdig att vrida på den och när som helst översvämma den nattsvarta världen med ljus. Men så där plötsligt ämnade jag visst inte göra det. Sådan var icke min politik. Folket hade icke kunnat bära det och dessutom skulle jag genast fått hela den romersk-katolska statskyrkan på ryggen på mig.

Nej, jag hade gått försiktigt till väga hela tiden. Jag hade ibland haft mina förtroendemän spridda här och där i landet med uppdrag att omärkligt undergräva ridderskapet, gnaga litet varstädes på vidskepelsen och gradvis förbereda en bättre sakernas ordning. Jag vred på skruven med så småningom växande ljusstyrka och ämnade fortfara på samma sätt.

Jag hade i hemlighet spritt några fackskolor i riket och de arbetade med framgång. Det var ett knep som jag ämnade anlita mer och mer under tidens fortgång, såvida ingenting hände som skrämde mig att avstå från det. En av mina allra djupaste hemligheter var min West Point — min militärhögskola. Den skyddade jag noga för obehörigas blickar och detsamma var förhållandet med min sjökrigsskola, som jag förlagt till en avlägsen hamn. Båda utvecklade sig på ett tillfredsställande sätt.

Clarence var nu tjugutvå år gammal, den förnämsta verkställaren av mina uppdrag och min högra hand i allt. Han var alldeles förtjusande och dugde till allt. Det fanns ingenting han inte kunde sätta sig in i. På sista tiden hade jag tränat honom för journalistik, ty [ 61 ]tiden tycktes nu inne att starta något i tidningsväg — ej något storartat men ett litet veckoblad att experimentera med i mina civilisationsskolor. Och det visade sig, att han var som klippt och skuren för yrket. Hos honom dolde sig en redaktör. Redan hade han på sätt och vis fördubblat sig. Han talade sexhundratalets språk och skrev nittonhundratalets. Hans journalistiska stil höjde sig alltmer och mer. Den hade redan nått Alabamasettlementsmärket och kunde varken i fråga om ämne eller ton skiljas från redaktionsartiklarna i den trakten.

Vi hade ännu ett stort företag under arbete nämligen telegraf och telefon — vårt första försök i den vägen. Tills vidare voro trådarna avsedda blott för enskilt bruk och måste så förbliva tills tiden blivit mera mogen. Vi hade ett arbetslag vid verket, men det arbetade huvudsakligen nattetid. Det lade ned underjordiska trådar. Vi voro rädda att sätta upp stolpar, ty det skulle gett anledning till för mycket frågande. Underjordiska trådar voro i båda fallen goda nog, ty mina trådar skyddades av en oledare, som jag själv uppfunnit och som var fullkomlig. Mina män hade order att lägga ledningen tvärt över landet, undvika allmänna vägar och ställa anläggningen i förbindelse med alla de mera betydande städer, vilkas tillvaro förråddes av deras belysning samt lämna experter att bevaka arbetet. Ingen kunde säga en hur man skulle hitta till någon plats i riket, ty ingen gick avsiktligt till någon plats — träffade bara tillfälligtvis på den under sina vandringar och gick för det mesta därifrån utan att göra sig underrättad om namnet. Tid efter annan hade vi utsänt topografiska expeditioner att uppmäta och kartlägga riket, men de katolska prästerna hade alltid gripit in och ställt till ledsamheter. Vi hade alltså för tillfället avstått från saken. Det hade varit enfaldigt att opponera sig mot kyrkan.

Vad landets allmänna tillstånd beträffar var det i det stora hela sådant som då jag kom dit. Jag hade vidtagit förändringar, men de voro nödvändigtvis obetydliga och knappt märkbara. Dittills hade jag inte lagt mig i beskattningen — förutom den som avsåg de kungliga statsinkomsterna, Dessa hade jag satt i system och ställt [ 62 ]erläggandet på en effektiv och rättmätig grundval. Resultatet var, att dessa inkomster fyradubblats och ändå var skattebördan så mycket jämnare fördelad än tillförene, att hela konungariket erfor en känsla av lättnad, och berömmet över min administration var uppriktigt och allmänt.

Personligen drabbades jag nu av ett avbrott, men det gjorde mig ingenting, det kunde inte ha kommit vid en lämpligare tidpunkt. Om det kommit förr, hade det varit förargligt, men nu var allt i goda händer och gick sin jämna gång. Kungen hade sista tiden åtskilliga gånger påmint mig om det av mig för fyra år sedan begärda uppskovet, som nu var tilländalupet. Det var en vink att jag borde ge mig ut att söka äventyr och skaffa mig ett så pass stort rykte, att jag kunde anses värdig att bryta en lans med sir Sagramor, som fortfarande var ute och gralade men eftersattes av diverse undsättningsexpeditioner och nu kunde bli funnen vilket år som helst. Detta avbrott kom således inte oväntat och överraskade mig ingalunda.