←  Tragedien på herrgården
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

Marco
Dowleys förödmjukelse  →


[ 222 ]

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Marco.

Tämligen lojt vandrade vi framåt, samtalande med varandra. Vi måste använda så pass mycket tid som behövs för att gå till den lilla köpingen Abblascure, föra rättvisan på de där mördarnas spår och åter vända om hem. Delvis upptogs jag även nu av ett intresse som aldrig förbleknat, aldrig mist sin nyhet för mig alltsedan jag kom till Arturs rike. Jag menar det av den stränga kastskillnaden framkallade olikartade uppförande som iakttogs av personer som mötte varandra ute. Mot den rakade munken, som traskade fram med tillbakakastad huva, var kolaren djupt vördnadsfull; mot gentlemannen var han underdånig; mötte han en oansenlig jordbrukare eller en fri hantverkare så var han hjärtlig och meddelsam, men om en slav kom gående med aktningsfullt böjt huvud, satte kolaren näsan i vädret och såg inte åt honom. Det gives tillfällen då man kunde ha lust att hänga hela människosläktet och göra slut på farsen.

Bäst det var råkade vi ut för ett äventyr. En liten skara halvnakna gossar och flickor kom skrämd och skrikande ut från en skog. De äldsta av dem kunde ej vara mer än tolv till fjorton år gamla. De anropade oss om hjälp men voro alldeles utom sig och kunde inte redogöra för vad som hänt. Vi skyndade emellertid in i skogen med dem i spetsen och snart upptäckte vi olyckan: de hade hängt en liten pojke i ett rep av bast och han stretade och sparkade, ty han höll på att bli kvävd. Vi befriade honom och han kom sig snart. Även här röjde [ 223 ]sig människonaturen. De beundrande barnen taga efter vad de stora göra. De spelade mobb med en framgång, som tycktes bli allvarsammare än de ämnat eller väntat sig.

Utflykten var ingalunda tråkig för mig, tvärtom lyckades jag använda tiden ganska väl. Jag gjorde åtskilliga bekantskaper och kunde som varande främling göra så många frågor jag behagade. En sak som naturligtvis intresserade mig som statsman var lönefrågan. I avseende på den samlade jag den eftermiddagen så mycket material jag kunde. Den, som inte har mycket erfarenhet och som inte tänker, kan falla på den idén att mäta en nations välstånd eller brist på välstånd efter de gällande avlöningarnas storlek. Äro lönerna höga, så råder välstånd i landet; äro de låga tvärtom. Men det är ett misstag. Det är inte den summa man får, det är hur mycket som kan köpas för den, som är det väsentliga och det är det som säger en, om lönerna äro höga i verkligheten, ej blott till skenet. Jag mindes mycket väl hur det var under det stora inbördeskriget hos oss i det nittonde århundradet. I Nordstaterna fick en timmerman tre dollars om dagen, som kunde växlas i guld; i Sydstaterna fick han femtio — betalbara i Sydförbundets banksedlar, värda en dollar bunten. I Nordstaterna kostade en syrtut tre dollars — en dagslön; i Sydstaterna kostade den sjuttiofem — nära två dagars lön. Allt annat i samma proportion. Följaktligen voro lönerna dubbelt så höga i Nord- som i Sydstaterna, emedan den ena lönen hade större köpstyrka än den andra.

Ja, jag gjorde åtskilliga bekantskaper i köpingen och vad som gladde mig mycket var att se våra nya mynt i omlopp — massor av milreis, massor av mills, massor av cents — mycket koppar och något silver och nästan allt detta bland hantverkarna och det lägre folket. Ja, och litet guld fanns det också, men det var på banken, det vill säga hos guldsmeden. Jag slank in dit under det att Marco, son av Marco, prutade med en handlande på ett fjärdedels skålpund salt. Jag begärde få växla ett guldmynt om tjugu dollars. De växlade det — det vill säga sedan de bitit i myntet, låtit det klinga mot disken och prövat det med en syra. De frågade mig varifrån jag fått det, vem jag var, varifrån jag kom och vart jag skulle, när [ 224 ]jag trodde jag skulle komma fram och väl hundra andra saker. När de till sist slutat att fråga, fortsatte jag och gav dem åtskilliga underrättelser frivilligt, berättade att jag rådde om en hund som hette »Vak upp», att min första hustru var baptist och hennes farfar prohibitionist samt att jag känt en man som hade två tummar på var hand och en vårta på överläppens insida och som dog i hopp om en salig uppståndelse, och så vidare, tills äntligen även den nyfiknaste av dem alla fått nog och började se litet stött ut. Han måste dock visa vördnad mot en man av min finansiella betydenhet och snäste icke av mig, men jag märkte, att han tog igen skadan på sina underordnade, vilket ju var ganska naturligt. De växlade emellertid mitt tjugudollarsmynt, men jag trodde mig finna, att det något ansträngde banken, som man kunnat vänta, ty det var ungefär som att i nittonde århundradet gå in i en lanthandel och helt plötsligt be handelsmannen att få växla en tvåtusendollarssedel. Han kunde möjligen göra det, men han skulle nog undra över att en oansenlig jordbrukare hade så mycket pengar på fickan. Och detsamma tänkte förmodligen denne guldsmed, ty han följde mig till dörren och stod och såg efter mig med vördnadsfull beundran.

Våra nya pengar hade inte bara kommit i omlopp, deras språk talades även allmänt. Jag menar, att man övergivit de gamla benämningarna på de forna myntslagen och talade om att saker voro värda så och så många dollars eller cents eller mills eller milreis. Det var i hög grad tillfredsställande. Det märktes tydligt, att vi vunno terräng.

Jag blev bekant med många hantverksmästare, men den mest intressanta av dem alla var smeden Dowley. Han var en livlig karl med gott målföre, höll två gesäller och tre lärgossar och skötte sig förträffligt. Han höll verkligen på att bli rik, och det med en hisklig fart, och han var mycket aktad. Marco var stolt över att ha en sådan man till vän. Han hade tagit mig med sig dit under förevändning att visa mig det storartade etablissemang, som köpte en så betydlig del av hans kol, men det egentliga skälet var att visa mig hur obesvärat och nästan förtroligt han umgicks med denna storhet. Dowley och jag [ 225 ]fraterniserade så gott som med detsamma. Sådana där dugliga, präktiga karlar hade jag haft under mig på vapenfabriken. Jag ville nödvändigt träffa honom mera och bjöd honom därför att komma ut till Marcos nästa söndag och äta middag med oss då. Marco blev bestört och drog andan åt sig. Då den store mannen antog inbjudningen, blev han så tacksam att han glömde att förvånas över hans nedlåtenhet.

Marcos glädje var översvallande — men blott för ett ögonblick. Sedan blev han tankfull och därefter sorgsen och då han hörde mig säga till Dowley att jag även tänkte bjuda murarmästaren Dickon och hjulmakaren Smug ditut, förvandlades koldammet i hans ansikte till krita och han hade svårt att behärska sig. Jag förstod genast skälet — han var rädd för utgiften. Han såg sig hotad av ruin, trodde att hans ekonomiskt betryggade dagar voro räknade. Då vi skulle gå och invitera de andra, sade jag emellertid till honom:

»Ni måste tillåta mig att bjuda dessa vänner och ni måste också tillåta mig att bestrida kostnaden.»

Hans ansikte ljusnade och han utbrast ivrigt:

»Inte hela kostnaden, inte hela! En sådan börda kan ni väl inte bära ensam.»

Jag avbröt honom och sade:

»Låt oss rätt förstå varandra, gamle vän. Jag är ju egentligen inte något annat än fogde på en lantgård, men fattig är jag inte för det. Jag har haft mycken tur i år — det skulle förvåna er att höra, hur mycket jag förtjänat. Jag kan försäkra er, att det är sant då jag säger, att jag kunde bestå ett helt dussin sådana fester som denna och inte bry mig ett dyft om utgiften», och jag knäppte med fingrarna. Jag såg hur jag fot för fot steg i Marcos aktning och när jag slutat hade jag nått ett imponerande kyrktorns höjd. »Ni förstår således, att ni måste låta mig få min vilja fram. Ni får inte med en enda slant bidraga till denna orgie, det är avgjord sak

»Ni är storslagen, ni är god —»

»Å nej, visst inte. Ni har på det mest gästfria sätt öppnat ert hus för Jones och mig. Jones talade om det i dag, strax innan ni kom hem från byn, ty fastän han nog [ 226 ]inte skulle ha sagt någonting sådant till er — Jones är nämligen inte mycket meddelsam utan ganska tillbakadragen i sällskap — så har han ett gott hjärta, är tacksam och vet att sätta värde på när han blir väl bemött. Ja, ni och er hustru ha visat oss mycken gästfrihet —»

»Å prat, det var väl ingenting — en sådan gästfrihet.»

»Den har minsann sitt värde. Det bästa man har, välvilligt givet, är alltid någonting gott och är likställt med en furstlig gåva, ty inte ens en furste kan ge mer än det bästa han har. Och nu ska vi gå i bodarna och göra uppköp, och oroa er inte för vad det kostar. Jag är mycket slösaktig av mig. Vet ni, att ibland kan jag på en enda vecka göra av med — men det är detsamma — ni skulle i alla fall inte tro mig.»

Och så ströko vi omkring, tittade in litet varstädes, frågade på prisen, pratade med handelsmännen om upploppet och anträffade då och då ganska gripande påminnelser om detsamma i kringirrande unga varelser, som föraktade, gråtande och hemlösa blivit fråntagna allt det de ägde, sedan deras föräldrar blivit nedstuckna eller hängda. Marcos och hans hustrus kläder voro av grov blånvävnad och ett slags halvylletyg samt påminde om kartor av tillväxande kommuner, ty de bestodo nästan uteslutande av lappar, som skarvats i varandra under loppet av fem, sex år, tills knappt en handsbredd av det ursprungliga materialet fanns kvar. Nu ville jag med anledning av den förnäma tillställningen förse dessa båda makar med nya dräkter, men jag visste inte hur jag nog finkänsligt skulle kunna beröra detta ämne. Till sist föll det mig in att då jag varit så liberal i fråga om att hitta på tacksamma ord för kungens räkning, skulle det vara ganska lämpligt att bekräfta orden med bevis av mera påtagligt slag. Jag sade därför:

»Och så, Marco, är det ännu en sak, som ni måste tillåta av vänlighet mot Jones — ty ni vill ju inte stöta er med honom? Han ville mycket gärna på något sätt lägga sin tacksamhet i dagen, men han är så försagd, att han inte själv kommer sig för med det utan har bett mig köpa några småsaker och ge dem till er och fru Phyllis samt låta honom betala köpen. Ni får inte låtsa om att ni vet, [ 227 ]att gåvorna komma från honom, ty han är ju så fasligt finkänslig och ömtålig. Jag har nu lovat honom att ni ingenting skall säga. Vad han tänkt sig var nya kläder åt er båda —»

»O, vilket slöseri! Det går aldrig an, broder, det går aldrig an! Betänk vilken kostnad!»

»Strunt i kostnaden! Försök nu att vara tyst ett ögonblick och sätt er in i saken. Man får ju inte en syl i vädret, så pratar ni. Övervinn det där, Marco, det brukas inte, ser ni, och vanan blir er övermäktig om ni inte bekämpar den. Jaha, nu ska vi gå in här och komma överens om priset på tyget — och låt för all del inte Jones märka, att ni vet att han har med saken att skaffa. Ni kan inte tro så stolt och ömtålig han är. Han är farmare och en tämligen välbärgad farmare och jag är hans fogde eller rättare. Men vilken inbillning har han inte! När han ibland glömmer sig och kommer i farten skulle man tro, att han vore en riktig storkaxe. Och om man hörde honom tala i hundra år, skulle man aldrig ta honom för en farmare, allra minst om han talade om lantbruk. Och ändå tror han, att han är så styv. Oss emellan sagt, förstår han sig nästan mindre på lantbruk än på att styra ett rike. Men vad han än talar om, är det bäst att man sitter och gapar och hör på, som vore det den allra högsta visdom och som om man fruktade att dö innan man fått nog av den. Sådant tycker Jones om.»

Det intresserade Marco på det högsta att höra talas om en så underlig figur, men det beredde honom tillika på oförutsedda händelser och min erfarenhet är, att när man reser med en kung, som ger sig ut för att vara någonting annat men oupphörligt glömmer det, kan man inte vara nog försiktig.

Denna handelsbod var den bästa vi hittills besökt. Där fanns allt möjligt i små kvantiteter, från städ och manufakturvaror till fisk och pinsbackssmycken. Jag beslöt att göra alla uppköpen här och inte längre gå omkring och se mig om. Från Marco gjorde jag mig fri genom att skicka honom att bjuda muraren och hjulmakaren och nu kunde jag sköta mig som jag ville. Jag tycker inte om att gå till väga helt stillsamt och beskedligt — teatra[ 228 ]liskt skall det vara, annars är det inte något nöje. Jag tog fram så mycket pengar att det tillförsäkrade mig handelsmannens vördnad och så antecknade jag allt vad jag ville ha och räckte honom förteckningen för att se om han kunde läsa. Han kunde det och ådagalade med stolthet sin kunskap. Han berättade, att han blivit uppfostrad av en präst och kunde både läsa och skriva. Han ögnade igenom notan och anmärkte med tillfredsställelse, att den var ganska ansenlig. Och det var sant — för en sådan där liten affär. Jag anskaffade inte bara ingredienserna till en präktig middag, jag rekvirerade åtskilligt extra. Jag sade till om att sakerna skulle köras ut till Marcos bostad och avlämnas där på lördags afton samt att räkningen skulle bli mig tillsänd på söndagen vid tiden för middagsmålet. Han sade, att jag kunde lita på hans fermeté och noggrannhet, den var regel för huset. Han anmärkte också att han gratis skulle bifoga ett par sparbössor till Marcos — de begagnades numera allmänt. Han ansåg dem ytterst effektiva. Jag sade:

»Var snäll och fyll dem till hälften och sätt det på räkningen.»

Det skulle han med nöje göra. Han laddade sparbössorna och jag tog dem med mig. Jag vågade inte säga honom, att de voro min egen uppfinning och att jag utfärdat officiell befallning om att de till regeringens pris skulle säljas av alla handlande i riket. Priset var en obetydlighet, som tillföll handelsmannen, icke regeringen. Vi levererade dem för ingenting.

Kungen hade knappt märkt att vi varit borta då vi kommo tillbaka på aftonen. Han hade snart åter försjunkit i sin dröm om en storartad invasion i Gallien, med hela sitt rikes styrka bakom sig, och eftermiddagen hade förgått innan han vaknat igen.