←  XIX.
Erik Grane
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

XX.
XXI.  →


[ 326 ]

XX.


 Du gamla hederliga vän.

Den här gången ska du få ett långt bref ifrån mig, och något som väl gör dig ändå mera förvånad — du ska få ett gladt bref. Mitt första bref innehöll visst bara de orden; »Jag har blifvit bokhållare hos far min. Vill du vara snäll och packa ihop mina böcker i en lår och ställa den på någon gammal vind så länge.» Och mitt andra lydde så här: »jag har blifvit förvaltare på Staby [ 327 ]bruk i Värmland. Är frisk och kry och mår som en gud.» Jag tyckte, det var dugtigt och intressant att vara så där knapp och fåordig. Men nu ska du få höra på en annan dans. För nu är jag gift och stark till kropp och själ. Och jag kunde aldrig tro, att lifvet kunde vara så verkligen trefligt. Men tysta ner den där saken nu så länge och låt oss börja från början.

Är det bara tre år, sedan vi sågo hvarandra? Mig förefaller det, som om det hade varit tio. Så länge tycker jag det var. Herre Gud, gamla Upsala, men nu ska du få höra.

Ser du, jag dög inte i Upsala. Jag gick bara och vojade mig för alla slags krämpor och hade ondt både här och där och gnälde och jämrade mig, för att jag inte kunde tro på gud, och för att jag inte blef förstådd af mina föräldrar, och för att jag inte hade något mål i lifvet, och för att hela verlden inte var mig i lag. Men det var märkvärdigt, hur snart det gick öfver här på bondlandet. Ja, nu må du inte tro, att jag glömt mina gamla tankar och blifvit slö och konservativ och fått mage här nere på landsbygden. Nej, i mina tankar är jag nog densamma som förut. Men, ser du, man kan tänka sina tankar på fan så olika sätt. Och jag behöfde bara att lära mig tänka mina så, att de inte gjorde mig galen och håglös och arg på mig själf och hela verlden. Ty det gäller att tänka sig själf frisk och sund och inte gå och [ 328 ]gräfva ner sig i alt möjligt elände, som det aldrig blir något slut på.

Jag ville bort ifrån Upsala, och så kom min far en dag att säga, att han hade en bokhållareplats ledig.

— Kan jag få den? sade jag.

Du skulle ha sett far min. Han stirrade på mig, som om han trott, att jag tappat vettet.

— Är jag inte kompetent kanske? sa’ jag.

— Jo, visst är du kompetent, sa’ han. Litet vana behöfver du förstås, men den får man snart. Ja, men det är nu alldeles för galet, for han ut. Du har ju varit student i sex år.

— Pappa, sa’ jag. Jag tar aldrig examen. Om det nu kommer af ärftliga anlag, eller det är med mig, som bond’ sa’ om sin pojke: »Jan har varit en tjufstryker altifrån ägget», sa’ han. Jag vet inte, hvad det kommer sig af. Men examen tar jag aldrig.

Far min gick och murrade öfver det där i en veckas tid, men jag såg, att gubben var glad. En vacker dag kommer han till mig efter frukosten och säger:

— Erik, sa’ han, var det älvar det där du sa’ om bokhållarplatsen?

— Mitt fulla älvar, sa’ jag. Tycker inte pappa det kan vara på tiden, att jag börjar göra litet skäl för mig här i verlden?

[ 329 ]— Ja, jag vill inte lägga mig emot dina önskningar, sa’ gubben.

Han vill altid vara så där litet faderlig, äfven när det inte behöfs. Innerst var han glad som en spelman, fast han tyckte det var bäst, att jag fick det jag fick af gunst och nåd.

Och så var det afgjordt, och jag gick hemma på bruket ett hälft års tid. Far min tyckte, att jag var dugtig, och jag vet, att han i hemlighet gick och skröt med mig för presten och inspektorn. Det var bara en gång vi blef osams. Och det var en gång, när jag kom och sa’, att jag tänkte ställa till med en söndagsskola på bruket, där bruksarbetarna skulle få lära sig räkna och skrifva, om de ville.

Då blef far min arg och sa’, att det var inte värdt, att jag kom och försökte planta ut mina moderna fritänkerier här på landsbygden. För svenska folket var ett kristligt och konungsligt sinnadt folk, sa’ han. Och det gick inte lika lätt för de radikala att narra svenskarna som norrbaggarna.

Ja, alt det der gick jag naturligtvis in på och sa’, att det var en gammal sanning, sa’ jag, som ingen människa tviflade på. Det är svinaktigt att ljuga för far sin. Men hvad fan ska man göra vid vissa högtidliga tillfällen? Och så sa’ jag, att därför kunde det väl inte skada, att de lärde sig skrifva och räkna.

[ 330 ]Så gick far min och murrade öfver det där ett par da’r. Men då kom han och frågade, hvad jag tänkte använda för en sal, undrade, om inte folkskolan kunde gå an.

— Jo, jag tackar, sa’ jag.

Och så började vi, och det gick bra. Far min till och med berömde mig, när smederna kom och skref snygga kvitton i sparbanksböckerna, som gubben själf lärt dem att hålla sig. Nå, de som hade någon sparbanksbok, voro då i parantes sagdt inte många.

Så talte jag en dag alvarsamt med far min, att om jag skulle komma någon väg på den här banan, så skulle jag ut och lära mig något på ett år och så komma igen.

Och så for jag till England, och där arbetade jag i ett hälft år på en mekanisk verkstad och i tre månader vid ett valsverk. Och det, ska jag säga dig, det kan alt ta fan ur kroppen på en gammal akademisk medborgare, som trodde, att han ansträngde sig, när han låg på en soffa och läste Ahnfelts Literaturhistoria. Nå. Se’n var jag två månader i London. Och på en månad kvistade jag öfver till Paris för att roa mig. Och det ska du se, att jag gjorde efter noter.

När jag sen kom hem — det är nu något öfver ett år se’n — fick jag höra, att egaren till det här Staby, där jag nu bor, behöfde en förvaltare. Jag fick far min att skrifva till honom [ 331 ]och rekommendera mig. Och hur det nu var, men jag fick platsen. 2,000 kronor om året, gosse, och husrum och vedbrand och fri skjuts med brukets hästar och fria bad i sjön och vackert läge med utsigt öfver älfven och med barrskogen två minuters väg ifrån bygningen. Jag tror, det duger för en fattig, syndig människa, som i all sin dar har ätit sig hungrig af kunskapens träd på godt och ondt. Du har varit så hygglig och i ett bref smickrat mig med, att jag skulle vara för begåfvad för att gräfva ner mig på landet. Hvad är det för prat? Tror du, att man behöfver vara ett nöt, för att man bor på landet? Hvasa? Jag tycker min själ inte, att kvickheten växer på träd i städerna häller. Tro du mig. Det är det bästa, som kunnat hända mig. Nu behöfver jag inte ljuga för bröd hvarken i statens tjenst eller i tidningarna.

Onyttig behöfver jag inte bli häller, och det skulle jag för öfrigt aldrig stå ut med.

Här träffade jag emellertid en landtbrukare, som hade en dotter. Ja, han har visst ett par till för resten. Men om den här säger jag »hade», för nu är hon min hustru.

Hon var inte als literär och inte vetenskaplig häller. Spencer hade hon visst aldrig hört talas om, och Brändes visste hon inte, hvad det var. Sådan som hon var, hade jag inte drömt mig min tillkommande brud. Men hon hade ett så[ 332 ]dant klingande skratt och var så full med skoj och spektakel och hade ett par ögon, som lyste som lysmaskar under hennes tofviga lugg, och gult hängande hår hade hon och en midja, som vek sig som ett spö, bara hon sprang. Jag tror, att vi slogs först. Och så träffades vi en dag i skogen och började tala alvarsamt. Och det vai- märkvärdigt, hvad hon kunde tala alvarsamt, fast hon hvarken var vetenskaplig eller literär, och fast hon inte kände till Spencer och Brändes. Och hvad hon talade bra, och sådana roliga tankar hon hade. Det trodde hon inte på och inte på det och inte på det. Det var bara dumheter, som gammalt folk satte i oss som barn för att narra oss lyda. Och där var litet underligt varmt, ska jag säga dig, i den svala skogen, där granarna stodo så höga och alvarsamma och läto mossan växa i skydd på stenarna under dem. Men bast vi gingo där och talade, så började hon storskratta igen, och så tog hon en stor grankotte och kastade midt i hufvudet på mig och tog till bens och sprang hem. Och jag var inte människa att hinna ifatt henne.

Jag blef som tokig efter den där promenaden, och hvar jag gick, tänkte jag på den där flickan med sitt vackra skratt och sitt mjuka lif. Äktenskapet är en alvarsam sak, och man ska noga öfvertänka, om man passar för hvarandra, innan man tar ett så vigtigt steg i lifvet. Det hade jag [ 333 ]sagt mig själf hundra gånger förut. Men när jag nu skulle försöka att tillämpa metoden, då var det inte fritt för, att jag skämdes för mig själf. Skulle jag gå här och liksom värdera flickan, innan jag kände mig säker på, om hon var god nog åt mig! Jag såg hennes ögon och hennes leende och hennes vackra axlar och hörde henne tala både lustigt och alvarligt. Och då skulle jag stå där med glasögon på näsan som en annan matematisk professor och räkna och dividera. Vet hut, Grane, sa’ jag åt mig själf. Dessutom visste jag, sanningen att säga, att flickan höll af mig. Altihop det där tillsammantaget blef mig för starkt, och en vacker dag rusade jag blindt på och var nära att skrämma slag på henne bara genom att fria.

Men ser du, när man kommer till att älska på älvar, då går man och skäms som en hund, för att man ska vara så där förbannadt erfaren. Och då glömmer man, hur man hade det på den tiden. Och man tycker, att man har varit en stor fähund. Och det har man nog också varit för resten.

Och jag kom till henne och darrade på målet och sa’, att mitt lif nog inte hade varit i alla stycken — hm! — rent, och att det var min största sorg, nu när jag älskade henne.

Sanningen att säga, så var det en missräkning för mig, att hon inte blef arg eller sårad. Hon hvarken grät eller stälde till spektakel, utan hon [ 334 ]sa’ bara, att det var lika när med alla karlar. Och mig kunde hon tro om litet af hvarje, sa’ hon. Jag frågade henne, om det inte pinade henne.

— Nej, sa’ hon. Jag känner ingen svartsjuka mot det förgångna.

Ja, det var inte häller det jag mente. Svartsjuka. Inte kan man vara svartsjuk på sån’t. Nej, men indignation, förtrytelse.

Då slog hon armarna om halsen på mig och sade:

— Hvad vill du, att jag ska göra? Skall jag skilja mig ifrån dig som i romaner och pjeser, därför att du har fel? Eller skall jag spela komedi med dig och ställa mig oförsonlig, fast jag vet, att jag aldrig kan lefva utan dig? Jag håller ju af dig, vet jag.

Sedan den stunden har jag aldrig försökt väcka hennes indignation mot mig.

Men jag gifte mig, så fort jag kunde, och far min var med på bröllopet, och var litet på nocken i förtjusningen, fast han först gick och murrade emot och tyckte, att vi gärna kunde ha väntat ett par månader till och känt oss för.

Du kan inte tro, hur annorlunda alt har blifvit för mig nu. Inte tror jag, att man hittat »die blaue Blume», för att man är gift. Inte tror jag, att min hustru är en ängel, och jag är lugn för, att inte hon kan tro det om mig. Men jag tror [ 335 ]en sak — att vi kunna hjälpa hvarandra att bära hvardagslifvet utan att förkrympas. Och det är det, som det kommer an på. Jag drömmer inte, jag längtar inte, och all min gamla irritation är som bortblåst. Hvarje dag, som kommer, är en present, som jag är glad åt och riktigt sträcker ut händerna efter. Ty öfver hela verlden kan lifvet lefvas och lefvas lyckligt. Det fins saker, som göra lifvet odrägligt och omöjligt. Det vet jag också. Men det få vi tala om en annan gång. Hvad jag vet är, att jag ej längre behöfver gå och trefva i mörkret för att få rätt på min »personlighet», eller hvad det heter.

Om du visste, hvad jag känner, när jag vaknar om mornarna och ser min lilla tös sofva ett stycke ifrån mig. Jag smyger min väg, tyst, för att inte väcka henne och går ner på kontoret. Och när jag se’n träffar henne vid frukosten, och hon kommer och flyger emot mig och kysser mig, då skrattar hon och säger, att hon haft så roligt åt mig, medan hon sof. Ty hon hörde, hur jag försökt att gå tyst, och ändå smäller jag så förfärligt i dörrarna. Sedan äta vi frukost, och hela tiden vid mitt arbete tänker jag sedan på, att jag har någon att träffa vid middagen, antingen jag går omkring i smedjorna eller står och synar järn eller sitter på kontoret och skrifver. När humöret faller på oss, leka vi och skratta som barnungar, och jag har lofvat flickan att lägga in om akten[ 336 ]skapsskilnad, första gången hon kallar mig för sin lilla gubbe. »Gubbe!» Fy fan. Man är väl ingen dräng häller.

Aldrig ha vi tråkigt, och aldrig fundera vi öfver, hvad vi skola taga oss till. Om eftermiddagarna gå vi en tur utmed älfven, eller också sitta vi hemma och prata. Och det är märkvärdigt, hur lätt man kommer till rätta med sig själf, när man inte är ensam om det.

Det är höst nu, och bladen ha fallit af. Men granarna stå gröna som altid, och vi trifvas bäst i granskogen, därför att den blir sig altid lik. Och vi äro inte rädda för vintern.

Skrif litet till mig om våra bekanta i Upsala, och hvad det blifvit med dem. Jag har fått igen en del af min tro på det yngre slägtet i Sverige, på sista tiden. Fan vet hvarför! Professor Ranke i verlden hade rätt. Man måste lära att försona sig med människorna. Och det är sant, hvad teologerna sagt, att det hos hvarje människa finnes en längtan efter försoning. Men denna längtan är efter en försoning med hela verlden och alt hvad i verlden fins, en själf inbegripen. Man behöfver försonas med alla tankar, som äro sanna, fast de i början synas så bittra, så bittra. Man måste t. ex. försona sig med, att man ej får lefva evigt mer än andra naturföremål. Det är högmodsdjäfvulen, som måste drifvas ur kroppen på det tvåbenta djuret människan, innan [ 337 ]hon kan finna sig till rätta med verlden. Ty verlden är öfver hufvud taget icke god att tas med, och det är man icke själf häller för resten. Men man kan i alla fall komma till rätta med dem bägge två, om man anstränger sig. Och det är inte farligt att taga itu med den högmodsdjäfvul, som jag menar. Ty man har många stolta tankar ändå, och ingen fjäder skall plockas från de vingar, som spännas till ädel flygt. Vingarna böra blott ej få lof att bäras upp i de regioner, där människolungor ej längre kunna andas.

Ja, tro nu som sagdt inte, att jag har blifvit ett trögt fä, för att jag på mitt vis predikar försoning. Ty det som är dumt och elakt och rackaraktigt här i verlden, det ska man hata ändå och sparka emot, så länge pulsarna slå, och tungan ligger rätt i mun, och näsan sitter midt emellan ögonen.

Adjö med dig, gamle vän, och låt mig snart höra af dig.

Din 
E. G. 

Staby 5 Okt. 1885.

P. S. Hustru min står bredvid, och hon har läst, hvad jag har skrifvit, och hon skrattar och lefver galen och rycker mig i håret och säger, att jag ska hälsa från henne. Hon säger, att hon nyss har läst Strindbergs »Giftas», och att hon [ 338 ]tycker den är mycket bra, men att den bäst passar för ungt och gift folk, som tror, att de kan få barn.

D. S.