[ 76 ]

Ett minne.

1.

Sjung hopp, tralala! Det är bal i dag,
Och glädjen är himlens lån;
Det är barnbal hos klockarn, och dit skall jag,
Herr prostens tolfårige son,
Och i sammetsblus och i sidenväst
Till klockarn jag reser med prostens häst.

Så träder jag in, så bockar jag mig,
Helt stolt och lätt i mitt sinn,
Och församlingen helsar så gladelig,
När den unge sprätten går in:
“Ty munter som sju den pojken är“,
Och för prostens skull var han alla kär.

Mitt thé jag druckit. — “Nu, vänner, i ring!“
Jag ropar, när artigt jag tar
En dotter af värden och svänger omkring
Med henne, som seden var;
Men när jag tyckte hon dansat nog,
Då neg hon för mig, som förbindligast log.

[ 77 ]

Nu vals med en annan och åter med en,
Och hej, hvad den dansen han gick!
Der rördes små tioåriga ben,
Der mystes med barnslig blick,
Och, sjelfva små hvita, små skuttande lam,
De väna herdinnorna svingade fram.

Vi dansade så som blommorna blott
Kunna dansa vid midnattsstund,
När af elfvornas drottning löfte de fått
Att lemna sin torfvas rund;
Nej, vi dansade så som lärkornas par,
När solen går opp och himlen är klar.

Hopp hej! Det är muntert på klockarns bal;
Sjelf spelar han raskt sin fiol.
Men håll! Hvem är hon, som ej lemnat sin schal,
Hvem är hon, som är qvar på sin stol?
Hvem kommer till löjenas fest så der
Och tårar i ögat och sorgdrägt bär?

Men hvem hon var, hon var fager och fin,
Om någon varit det än,
När med tårade ögon, men leende min
Hon följde sin okände vän,

[ 78 ]

Som skyndat till henne ur dansens larm,
Att bjuda den sorgsna flickan sin arm.

Hon var späd, hon var söt, hon var elfva år,
Hon var klädd i den svartaste drägt,
Ty nyss hon stått vid sin faders bår,
Som liljan, af stormen bräckt.
Hon var från den stad, som låg närmast vår.
Hon var späd, hon var söt, hon var elfva år!

Till vänner och slägt hon skickades hit,
Att glömma sin unga sorg,
För öfrigt att lära sig ordning och flit
I skolan vid stadens torg,
Densamma der klockardöttrarna gå,
Och derför var hon på balen också.

Allt detta hon sade mig, när hon stod
Vid min sida i nästa dans.
Jag tog hennes hand, och jag fattade mod
Af de milda ögonens glans.
“Jag hade ej tänkt att dansa i qväll,“
Hon sade, “men du — var så vänlig och snäll.“

[ 79 ]

Och tonerna ljuda, och dansen går
Med lust kring det dammande golf;
Hon var späd, hon var söt, hon var elfva år,
Och jag — ja, jag var tolf.
Men som stjernan gnistrar på nattens char,
Hennes blick göt glans kring den sorgdrägt hon bar.

Det var lust, det var lif, det var ljuft att se,
Hur den tårade kinden brann,
När små läpparne hviskande började le,
När de slötos och kysste hvarann.
Och dans efter dans så höllo vi ut;
Våra händer, de ville ej skiljas till slut.

Men snart var dansen, var glädjen förbi,
Ja, snart — ack, allt för snart!
Snart vagnen var framme, snart satt jag deri
Och kuskades hem med fart.
Det var dumt ändå att så fort det gick,
Ty till granne i vagnen — henne jag fick.

Hennes hem låg i vägen der fram jag for;
Hon annars tänkt vandra hem.
Nu satt hon hos mig, och det täta flor
För ögonen skylde ej dem.

[ 80 ]

Det var natt, det var skumt, men jag såg dem ändå;
Och vi sutto allena i vagnen, vi två.

Och allt var så ljuft, och så tyst var allt:
Ej ett ord vi talades vid.
Det var som om hjertat vår stämma befallt
Att ej störa dess drömmande frid. —
Men ack, det är slut! Der är flickans port.
Besitta den kusken, som körde så fort!

“Farväl, farväl!“ Och hur gick det så lätt
Att omfamna hvarannan så fast?
“Farväl, farväl!“ Och jag vet ej rätt,
Hur det floret föll bort så i hast.
Men på ögats fråga kom svaret på stund,
Och — jag tryckte en kyss på den leende mund.

“Farväl, farväl!“ På trappan hon står
Och vinkar med snöhvit hand!
“Farväl, farväl!“ Och der blänkte en tår
Vid de klara ögonens rand. —
Farväl, lilla brud! Då visste ej vi,
Att dansen, att glädjen så snart är förbi.


[ 81 ]

2.


Nu var tid ett annat lif att börja:
Bort från mina lekars hem jag for,
Ty den unge efter ljus vill spörja,
Och den lille längtar blifva stor;
          Har dock minnet än
          Af sin barndomsvän,
Af den väna under sorgens flor.

Vett jag lärde under flitens stunder,
Fröjd i sprittande kamraters lag.
Nya vänner fick jag, men derunder
Ej min barndomsvän förglömde jag:
          Än i drömmens bild
          Kom hon ljuf och mild
Och blef hos mig intill ljusan dag.

Aldrig mera ren en låga brinner
Än den första eld på hjertats härd,
Aldrig mera skön en dag försvinner
Än i hoppets morgonfriska verld,

[ 82 ]

          Der den ljumma vind
          Smeker blommans kind
Och der plantan blir af vårregn närd.

Det var vinter, och för första gången
Såsom gäst till hemmets stad jag kom.
Endast domherrn qvittrade, men sången
Var mig kär, ty glädje sjöng han om;
          Och till julepsalm
          Öfver krubbans halm
Blef det enkla ljudet småningom.

Så med ljufva tankar i mitt sinne
Gled jag fram vid bjellrans friska ljud.
Till en småstad kom jag först. Derinne
Var hon hemma ju, min barndoms brud!
          Leende och glad
          Stod den lilla stad,
Klädd i vintrens hvita bröllopsskrud.

“Här,“ jag tänkte, “nog en stund jag dröjer,“
Och gick ut att skåda mig omkring.
Plötsligt — tempelklockans ljud sig höjer,
Höstvind likt bland dufna blommors ring.

[ 83 ]

          Folk jag strömma såg,
          Och med fiken håg
Tänkte jag: “Här vankas någonting.“

Och der vankades — en fest vid grafven,
Och der vankades — en hjertats tår.
Först en gubbe vandrar med prestaven,
Se’n en kista följer på sin bår,
          Och å snöig led
          Svarta tåget skred,
Som en sky på vintergatan går.

Porten springer opp till helgedomen,
Och till koret skrider tåget fram.
Dofva stämman: “Du af jord är kommen,
Och till jord du varder,“ jag förnam;
          “Men ur svartan jord
          Skall med herskarord
Lifvets Herre väcka Adams stam.“

Talet slöts. Och nu från späda munnar
Klang: “O, hoppets dag, som klarnar opp!“
Härlig är den sången, som förkunnar
Åt den dödlige odödligt hopp.

[ 84 ]

          Och af fröjd jag gret,
          Att odödlighet
Dock är målet för vårt vandringslopp.

Och med evighetens rena tankar
Såg jag sedan, hur i grafvens famn
Kistan sakta sänktes, lik ett ankar,
När det fälles i den lugna hamn;
          Och af fröjd jag gret,
          Att förgänglighet
Kan bli väg till fröjder utan namn.

Tyst jag vände om till sorgehuset,
Som om något varit än att se.
Mörkret fallit på, och öfver gruset
Alla vackra stjernor börjat le;
          Då — från fönstret ser
          Ock en stjerna ner,
Nej, två ögon, med osägligt ve!

Ack, den stjernan hade förr bebådat
Morgonrodnan till en dag af fröjd!
Ack, den blicken hade förr jag skådat,
Då så gnistrande, så ljuft förnöjd!

[ 85 ]

          Dessa ögon blå,
          Dessa läppar små
Kysste jag en gång, af ingen röjd.

Det var hon, det var min sorgsna flicka,
Som jag kände från de forna dar!
Så kan intet annat öga blicka,
Ingen kind så hvita liljor bar;
          Ack, ty hjertat frös:
          Ej blott faderlös,
Faderlös och moderlös hon var.

Och jag stod i hennes tysta kammar:
Hon var ljuf, var skön, var tretton år,
Skön, fast ögat genom tårar flammar.
Och fast sorgen härjat hennes vår;
          Men från fager knopp
          Blomman spirat opp:
Smärt, jungfrulig för min blick hon står.

Och jag såg, fast intet ord hon sade,
Att hon än ej glömt sin barndomsvän:
Lockigt hufvud i min famn hon lade,
Tog min hand och gret — och gret igen.

[ 86 ]

          Vackra ögon blå,
          Gråten icke så!
Kanske glädjens sol I skåden än.

Ej hon frågar, hur jag kom till henne,
Hur just nu jag henne återfann;
Drömma tycks hon, drömma, att vi tvenne
Aldrig varit skilda från hvarann.
          Bleka kinder små,
          Drömmarna förgå
Snabbt, som edra rosors vår försvann.

Dock du trettonåra, låt oss drömma,
Drömma så som sippan i April,
När hon morgnar sig i tufvans gömma
Och ej tror, att vinter funnits till!
          Ack, hon vet ej af,
          Att i drifvans graf
Hon så länge slumrat tyst och still!

Så din mor, i dödens dvala domnad,
Tror, att än hon är sin dotter när,
Tror dig än på sina armar somnad,
Tror, att än hon i sin famn dig bär.

[ 87 ]

          Förr’n du ana kan,
          Drömmen blifver sann,
Och — du återser den du har kär.

Men till dess — var frisk och glad, du unga.
Ja, var ljuf, var skön, var tretton år,
Och dig lär med englarna att sjunga
Om den julestjerna, som uppgår
          Och som sprider ljus
          Öfver sorgens hus,
Öfver nöd och natt och död och bår!

Och en kyss på flickans kind jag trycker,
Och bland liljorna en ros slår ut.
Än en liten stund — och ljuft sig lycker
Trötta ögat, som lått ro till slut.
          Hulda, sof i frid!
          Kort är hvilans tid:
Njut, ack, njut dess flyende minut!

Bort jag måste, och så sakta, sakta
Jag min arm kring somnad elfva slår,
Lägger henne ned så sakta, sakta
På den hvita bädden se’n och — går.

[ 88 ]

          Drömmens tid är kort;
          Ack, jag måste bort —
Hon var ljuf, var skön, var tretton år!




3.

Och tiden ilar fram med fart,
Och barnets dar försvinna,
Och oskuldselden mindre klart
På hjertats härd vill brinna:
Min första kärlek jag som fler
För flärd och dårskap öfverger.

Det blef så tomt, det blef så kallt
I själens tysta gömma,
Och glädje, oskuld, vänskap — allt
Det gick så lätt att glömma,
Det gick så lätt att glömma af
Hvarenda skänk, som himlen gaf.

Ej mer den fröjd, den sorg, som flytt,
För hjertat nu jag biktar;
Blott mot den framtidsdag, som grytt,
Sig lystna ögat riktar:

[ 89 ]

Så böljan hastar mot sitt skär
Och vet ej — att hon krossas der.

Så vänder jag med sinnet sjukt
Till barndomshemmet åter.
Ack, hjertats olja är förbrukt,
Och hjertats ängel gråter,
Med vingen — stackars himlabarn!
Omsnärjd af verldens granna garn.

Han kände ingen verklig ro
Och ingen verklig oro;
Om hoppets frön än börjat gro,
Af snö de höljda voro,
Ja, höljda under samma snö,
Som låtit minnets blommor dö.

Derute dock är sol och vår,
Der spela ljumma vindar
Kring hyddan, som i dalen står
Alltunder gröna lindar.
Från stadens qvalm ditut jag flytt
Att söka frid och kraft på nytt.

Ur kammarn lockas jag en qväll
Till skogs af skogens trastar;

[ 90 ]

Från lund till lund, från häll till häll,
Af ingen följd, jag hastar.
Från stranden dallra böljans slag,
Hon sjöng och trasten sjöng och jag.

Vid skogens bryn rann månen opp;
Då sjöng ock jag — hvad mera?
Jag sjöng om kärlek, sjöng om hopp,
Och egde intetdera;
Min tanke flög kring jordens ring
Och tänkte dock — just ingenting.

Gif akt! Månn’ ej en klockton sam
På sommarluftens vågor?
Hvad blänker der vid fjellet fram
I månens silfverlågor?
Åt sidan stigen svängde om,
Och till en kyrka fram jag kom.

Jag aldrig förr det templet såg,
Jag vägen dit ej kände;
Dock värmdes underbart min håg,
Just så som förr det hände;
Mitt bröst, som nyss med känslor lekt,
Blef nu så öppet och så vekt.

[ 91 ]

Och här, der Gud och döden bo,
Jag måste sitta neder
Och tänka på min barndoms tro,
Min oskulds brutna eder.
På vården vid hvarenda grift
Min dom jag såg i gyllne skrift.

Hvem tolkar hvad jag här förnam?
Hvem löser dödens frågor?
Hvad blixtrar der på vården fram
I månens silfverlågor?
Ett namn, ett litet namn jag ser,
Men sedan, sedan — intet mer!

Kanhända kände jag igen
De kära, rena dragen
Utaf en vän, en bortglömd vän
Från flydda barndomsdagen;
Kanhända var det hon, som nyss
Mig lifvet gaf med dödens kyss.

Kanhända här till ro hon lagt
Sitt förr så öppna öga
Och drog mig nu med kärleksmakt
Till hemmet i det höga,

[ 92 ]

Och bad en bön till Gud för den,
Som irrar kring i öknen än.

Kanhända här i månens sken
Alltunder gröna lindar
Jag träffat på en minnessten,
Der vårens blomma lindar
Sin späda, oskuldsfulla famn
Omkring ett fordom älskadt namn.

Kanhända — — Hjerta, det har händt
Du är ej mer detsamma:
Vid grafvens fackla har du tändt
Din nya, klara flamma,
Vid enkla stenen, der det står,
Att hon var ung, var sjutton år.
— — — — — — — — — —

“Se’n fader dog, se’n moder dog,“
En gråhårsman mig sade,
“Min dotters barn, tills Gud det tog,
Hos mig sitt hemvist hade;
Och derför blef hon jordad här,
Och nu — jag mycket ensam är.“

[ 93 ]

Ja, mycket ensam är ock jag,
Som här mig nu bereder,
Min vän, att möta dig en dag,
Der solen ej går neder.
Dock — sorgen görs mig ej så tung:
Nu är du evigt, evigt ung.

En sjuttonårig ros, du står
I himlens gårdar inne
Och är ännu dock tretton år
I vännens trogna minne,
Der än jag ser mig hand i hand
Med elfvaårig brud ibland.

Du blomma fin, du himlens brud!
Med barnslig fröjd och gamman
På barnens stora bal hos Gud
Vi vilja träffa samman.
Till dess, till dess försmår ej du,
Hvad på din grift jag ristat nu.

1863.