←  Tjugonde kapitlet
Fjärran från vimlets yra
av Thomas Hardy
Översättare: Nino Runeberg

Tjuguförsta kapitlet
Tjuguandra kapitlet  →


[ 229 ]

TJUGUFÖRSTA KAPITLET

Oro i fårfållan — Ett budskap

Gabriel Oak hade sedan ungefär tjugufyra timmar upphört att föda Weatherbury Övergårds får, då på söndagseftermiddagen de äldre gentlemännen Joseph Poorgrass, Matthew Moon, Fray och ett halvt dussin andra kommo rusande upp till värdinnans på Övergård hus.

»Vad i alla dar står på, karlar?» sade hon, då hon mötte dem vid dörren just då hon trädde ut ur den på sin väg till kyrkan, och ögonblickligen upphörde att pressa ihop sina två röda läppar, varmed hon hade understrukit pådragningen av en trång vante.

»Sexti!» sade Joseph Poorgrass.

»Sjutti!» sade Moon.

»Femtinie!» sade Susan Talls man.

»— Får har brutit genom gärdesgården,» sade Fray.

»— Och kommit in i den unga klöveråkern,» sade Tall.

»— Unga klövern!» sade Moon.

»— Klöver! sade Joseph Poorgrass.

[ 230 ]»Och nu håller de på att få trumsjukan,» sade Henery Fray.

»Det gör de ja,» sade Joseph.

»Och kolar av allihop, om ingen föser ut dem och botar dem snart!» sade Tall.

Josephs anlete var idel skrynklor och rynkor av bekymmer. Frays panna var fårad både vågrätt och lodrätt, såsom ett fönstergaller, vilket uttryckte en dubbel förtvivlan. Laban Talls läppar voro sammanpressade och hans ansikte orörligt. Matthews käke hade sjunkit ned mot bröstet, och hans ögon vände sig varthelst den starkaste ögonmuskeln för ögonblicket råkade vrida dem.

»Ja,» sade Joseph, »och jag satt just hemma och sökte efter Efesierna, och så sade jag för mig själv, ’finns här då bara Korinthier och Thessaloniker i det här sablars Testamentet’, och vem kommer då in om inte Henery där, och så säger han: ’Joseph, fåren håller på att få trumsjukan’ —»

För Bathseba fanns det stunder då att tänka var detsamma som att tala, och då att tala var detsamma som att ropa till. För övrigt hade hon knappast återvunnit jämvikten ännu sedan hon blivit så upprörd av Oaks anmärkningar.

»Nog — nog nu redan! — era nöt!» ropade hon, i det hon kastade parasoll och bönbok ifrån sig i gången, och rusade ut i den angivna riktningen. »Att komma till mig, och inte gå och köra [ 231 ]ut dem genast! Åh de oförbätterliga dumskallarna!»

Hennes ögon voro för ögonblicket som mörkast och vackrast. Emedan Bathsebas skönhet snarare tillhörde det demoniska än det änglalika slaget, var hon aldrig så vacker som då hon var ond — och i synnerhet då verkan förhöjdes av en rätt prydlig sammetsdräkt, som omsorgsfullt påtagits inför spegeln.

Alla de äldre männen sprungo i oordnad flock efter henne till klöverfältet; Joseph sjönk till marken mitt under loppet på halva vägen, med utseendet av en människa som vissnar hän i en värld som blir allt outhärdligare. Då de en gång mottagit den stimulans som hennes närvaro alltid utgjorde för dem, sprungo de enhälligt omkring bland fåren. Flertalet av de insjuknade djuren lågo på marken och kunde inte förmås att stiga upp. Dessa lyftes upp och buros bort, och de övriga drevos in på det angränsande fältet. Där föllo flera till marken efter några minuters väntan, och lågo hjälplösa och eländiga såsom de övriga.

Med sorgset, bristande hjärta betraktade Bathseba dessa de präktigaste exemplaren av hennes präktiga hjord där de rullade på marken —

svällande upp av vindar och osunt giftiga dunster.

Många av dem hade fradga kring munnen, de andades kort och häftigt, medan allas kroppar voro fruktansvärt utspända.

[ 232 ]»Åh, vad skall jag ta mig till, vad skall jag ta mig till?» sade Bathseba hjälplöst. »Får är sådana svårskötta djur! — alltid är det något krångel med deml!»

»Det finns bara ett sätt att rädda dem,»sade Tall.

»Vilket sätt? Säg fort!»

»De måste stickas opp i sidan med en maskin som är enkom gjord för det.»

»Kan ni göra det? Eller kan jag?»

»Nej, fröken. Vi kan det inte, och inte ni heller. Det måste göras på ett särskilt ställe. Om man gör det bara en tum till höger eller vänster så sticker man ihjäl fåret så att det dör. Inte ens en fårherde brukar förstå sig på det.»

»Då måste de väl dö då,» sade hon i undergiven ton.

»Det finns bara en karl i grannskapet som kan göra det,» sade Joseph, som just nu hade kommit fram till henne. »Han skulle nog kunna bota dem alla, om han bara vore här.»

»Vem är det? Låt oss skaffa hit honom.»

»Det är fårherden Oak,» sade Matthew. »Åh det är en skicklig karl med begåvning.»

»Ja det är han visst, det!» sade Joseph Poorgrass.

»Det är nog sant — han är rätter man att göra det,» sade Laban Tall.

»Hur understår ni er att nämna den karlen i min närvaro!» sade hon hetsigt. »Jag sade er ju att ni aldrig fick tala om honom, och det skall ni inte heller göra, om ni vill stanna här på går[ 233 ]den. Åh!» sade hon och ljusnade, »herr Boldwood förstår sig på det!»

»Åh nej, fröken,» sade Matthew. »Två av hans bästa tackor råkade in bland vickern härom da'n, och var just som de här nu. Han skickade en karl till häst huvudstupa efter Gabriel, och Gabriel for dit och räddade dem. Herr Boldwood har nog trokaren som de gör det med. Det är en ihålig pipa med en spetsig kniv inuti. Är det inte, Joseph?»

»Jo — en ihålig pipa,» svarade Joseph. »Det är det nog.»

»Ja visst ja — sådan är den maskinen,» instämde Henery Fray betänksamt, med en österlännings likgiltighet gentemot tidens flykt.

»Nå men stå då inte här med ert jo! och ja!» utbrast Bathseba, »och prata inte längre med mig, utan skaffa fort hit någon som kan bota fåren och det på stund!»

Då stövlade alla av i förtvivlan, för att fort skaffa dit någon, enligt befallning, men utan en aning om vem denne någon skulle bli. Inom en minut hade de alla gett sig i väg ut genom grinden, och där stod hon ensam med sin döende hjord.

»Aldrig skickar jag efter honom — aldrig!» sade hon beslutsamt.

Nu drog en av tackorna ihop sina muskler på det förskräckligaste sätt, sträckte ut sig och gjorde att högt språng i luften. Det var ett häpnadsväckande språng. Tackan föll tungt, till marken och låg orörlig.

[ 234 ]Bathseba gick fram till henne. Hon var död.

»Åh, vad skall jag ta mig till — vad skall jag ta mig till?» utropade hon igen, vridande händerna. »Jag vill inte skicka efter honom. Nej, jag vill inte!»

Det kraftigaste uttrycket för ett beslut sammanfaller inte alltid med den kraftigaste handling i utförandet av beslutet. Det fastslås ofta såsom ett slags stötta för att upprätthålla en sönderfallande övertygelse, som medan den var stark inte behövde uttalas för att ådagalägga sin orubblighet. När Bathseba sade: »Nej, jag vill inte!» betydde det egentligen: »Jag tror jag blir tvungen.»

Hon följde efter sina biträden ut genom grinden och lyfte sin hand inför en av dem. Laban besvarade signalen.

»Var bor Oak?»

»På andra sidan dalen i Nest-gården.»

»Hoppa opp på den bruna märren och rid dit bort och säg att han skall komma tillbaka strax — att jag säger det.»

Tall lunkade av till fältet, och inom två minuter satt han på Poll, den bruna märren, barbacka och med blott en grimma till tygel. Han blev allt mindre då han red nerför backen.

Bathseba väntade. Så gjorde alla de andra med. Tall skumpade längs ridstigen genom de Sexton Tunnlanden, Fårbetet, Mittelåkern, Slätängarna, Cappels Täppa, krympte ihop nästan till en punkt, red över bron och upp ur dalsänkan genom Vårängen och Vita gruvorna på andra sidan. Den stuga, till vilken Gabriel dragit sig tillbaka [ 235 ]förrän han tog slutgiltigt avsked från nejden, var synlig som en vit fläck på den motsatta sluttningen, mot en bakgrund av blånande tallar. Bathseba vandrade fram och tillbaka. Karlarna gingo in på fältet och försökte lindra de stumma kreaturens lidande genom att gnida dem. Ingenting hjälpte.

Bathseba vandrade fortfarande fram och åter. Hästen sågs komma nedför backen, och den tröttsamma raden måste upprepas i motsatt ordningsföljd: Vita gruvorna, Vårängen, Cappels Täppa, Slätängarna, Mittelåkern, Fårbetet, de Sexton Tunnlanden. Hon hoppades att Tall hade haft förstånd nog att överlämna märren åt Gabriel och själv återvända till fots. Ryttaren nalkades dem. Det var Tall.

»Åh så dumt!» sade Bathseba.

Gabriel syntes inte till någonstans.

»Kanske han redan har farit!» sade hon.

Tall kom inom inhägnaden och hoppade till marken med ett ansikte lika tragiskt som Mortons efter slaget vid Shrewsbury.

»Nå?» sade Bathseba, ovillig att tro att hennes muntliga lettre de cachet på något sätt kunde ha misslyckats.

»Han säger att fröken skall be vackert först,» svarade Laban.

»Vad!» sade den unga farmaren, uppspärrande ögonen och dragande in andan före ett utbrott. Joseph Poorgrass retirerade några steg bakom en häck.

[ 236 ]»Han säger att han inte kommer, om ni inte bjuder honom hövligt och på ett passligt sätt, såsom det passar sig för ett fruntimmer när hon ber om en tjänst.»

»Åhå, svarar han så? Hur har han blivit så viktig? Vem tror han då jag är, efter han behandlar mig så där? Skall jag be en karl som har bett mig först?»

Ännu ett får gjorde ett högt luftsprång och föll dött ner.

Karlarna sågo allvarliga ut, som om de avhölle sig från att hysa en åsikt.

Bathseba vände sig bort med tårar i ögonen. Det bekymmer hon hade råkat i genom stolthet och snarstuckenhet kunde inte längre bemantlas: hon började bittert gråta; de alla sågo det; och hon brydde sig inte om att dölja det längre.

»Inte skulle jag gråta för det där, fröken,» sade William Smallbury medlidsamt. »Varför kan ni inte be honom riktigt snällt? Jag är säker på att då kommer han nog. Gabriel är nog en karl att lita på i den vägen.»

Bathseba behärskade sin sorg och torkade sina ögon. »Usch vad han är grymt elak mot mig — det är han just — det är han!» mumlade hon. »Och han tvingar mig att göra vad jag inte vill — ja det gör han! — Tall, kom hit med mig.»

Efter denna katastrof, som inte just var mycket ärofull för ledarinnan av ett företag, gick hon in i boningshuset, tätt följd av Tall. Här satte hon sig och rafsade hastigt en biljett under [ 237 ]mellanskoven mellan de små konvulsiviska konvalescens-snyftningar, vilka följa på ett utbrott av gråt såsom dyningen efter stormen. Biljetten var icke dess mindre artig, fastän den nedskrevs i hast. Hon höll den på armslängd — ämnade lägga ihop den — så tillade hon dessa ord nederst i kanten:

»Lämna mig inte, Gabriel!»

Hon hade litet högre färg då hon vek ihop brevet, och slöt munnen, liksom för att därigenom uppskjuta samvetets undersökning om en sådan strategi vore tillåtlig, tills det bleve för sent. Biljetten avsändes på samma sätt som det muntliga budet hade avsänts, och Bathseba avvaktade inomhus dess resultat.

En ångestfull fjärdedelstimme följde mellan sändebudets avfärd och förnyelsen av ljudet av hästtramp därutanför. Denna gång kunde hon inte vänta.

Omständigheterna föreföllo emellertid lovande. Gabriel var inte ond: han var blott och bart neutral, fastän hennes första befallning hade varit så högdragen. En sådan högfärd som hennes hade kunnat fördärva spelet för en, som varit litet mindre vacker; alltså skulle en sådan skönhet som hennes hava medfört förlåtelse för en något mindre högfärd.

Hon gick ut då hästtrampet hördes, och såg upp. En ryttare passerade mellan henne och himlen, och fortsatte sin väg till fältet, där fåren voro, i det han vände sig om mot henne medan [ 238 ]han avlägsnade sig. Gabriel såg på henne. Det var ett av de ögonblick då en kvinnas ögon och mun yttra rakt motsatta saker. Bathsebas uppsyn var full av tacksamhet, och hon sade:

»Åh Gabriel, hur kunde ni vara så ovänlig mot mig!»

En sådan ömsint förebråelse för hans föregående dröjsmål var det enda yttrande språkets tillgångar erbjödo, som han kunde förlåta fast det inte var en tacksägelse för hans redobogenhet nu.

Gabriel mumlade ett förvirrat svar och skyndade vidare. Hon hade läst i hans blick vilken del av hennes brev som hade gjort honom medgörlig. Bathseba följde honom till fältet.

Gabriel stod allaredan bland de uppsvällda, sjukliga djurkropparna. Han hade avkastat rocken, rullat upp skjortärmarna, och ur fickan framtagit räddningens Verktyg. Det var ett litet rör eller trokare, med en kniv som gled fram och tillbaka inuti det; och Gabriel började begagna det med en skicklighet i handalaget, som kunde ha anstått en kirurg på ett sjukhus. Han palperade med handen fårets vänstra sida, utvalde den rätta punkten, och punkterade skinnet och vommen med kniven medan denna inrymdes i röret; sedan drog han hastigt kniven tillbaka i det han lät röret kvardröja på samma ställe. En luftström rusade ut genom röret, kraftig nog att utsläcka ett ljus, om man hållit det vid mynningen.

[ 239 ]Det har yttrats att blotta lättnaden efter ett lidande utgör en njutning; och denna njutning uttrycktes nu i de stackars djurens uppsyn. Fyrtionio operationer fullbordades med framgång. På grund av den brådska som nödvändiggjordes av det långt lidna stadiet hos några av hjorden, förfelade Gabriel riktningen i ett fall, men endast i ett — han stötte miste, och träffade det sjuka fåret så att det ljöt en ögonblicklig död. Fyra andra hade redan dött; tre återhämtade sig utan operation. Totala antalet av de får som sålunda råkat på avvägar och skadat sig så farligt, var femtiosju.

När den kärlekssjuke mannen hade fullgjort sitt värv, kom Bathseba fram till honom och såg honom rätt i ansiktet.

»Gabriel, vill ni stanna hos mig?» sade hon med ett tjusande leende, och besvärade sig inte med att låta läpparna sjunka riktigt ned tillbaka igen då det var slut, emedan ett nytt leende snart skulle följa.

»Ja, det vill jag,» sade Gabriel.

Och då smålog hon mot honom en gång till.