←  Hvem är Hon?
Fyrbåken. Poetisk Kalender för år 1855
av Elias Sehlstedt

Till en Sjökapten
Skalden  →


[ 57 ]

Till en Sjökapten.

På dess Silfver-bröllop Nyårsdagen.


Ett fjerndels sekel har redan nu gått till ända,
Sen Gubben gjorde på tidens våg klart att vända.
Han for som ungkarl på lifvets rankiga skuta,
Men tråkigt blef det till slut uti hans kajuta.
 
Och ungkarls-lifvet det blef för honom en pina:
Han for till Norrland och fria till Albertina;
Och se'n stod brölloppet, om jag ej är bedragen,
Fantskog, jemt tjugufem år se'n, Nyårsdagen.

[ 58 ]


Se'n har han farit kring alla verldenes riken,
De största haf har han hoppat öfver som diken.
Han sett markattor och svarta vildar som grina,
Med stora ringar igenom nosen som svina.
 
Nu på en tid har han seglat mest på Basiljen:
På tio Jular han aldrig träffat familjen.
Men hvarje vår kom han hem till Sverge med solen
Och sockerkistor, så fullt det gick i ”Nordpolen.”

Nu har han slutat och slagit sjön utur hågen,
Och skutan gaf han som testamente till mågen.
Sjelf blef han hemma att spela Boston och Vira,
Men framför allt, för att silfverbrölloppet fira.

Och derför är nu en hvar utaf oss hitbjuden,
Och fröjd och lycka vi önska brudgum och bruden:
Så låt oss derföre nu på fulla alfvaret
I botten tömma en hjertlig skål för brudparet.