←  Ärlorna
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Göken
Trasten  →


[ 86 ]

När, drypande af sommarregn,
Jag genom våta skogen flög,
Till Junos sköte jag mig smög,
Hon tog mig i sitt hägn.

Var det en fint att nå mitt mål?
Jag vet ej, möjligt är det nog.
Var det en Gud Gudinnan tog?
Blef friarn så gemål?[1]

Det vet jag, att i Argos se’n,
Till minne af mitt ungdomsspratt,
Jag på Gudinnans spira satt
Och sitter kanske än.

Men här i nordanskogen mörk
Jag sitter, sommardagen lång,
På spetsen af en naken stång,
I toppen af en björk.

Dock — sällan någon sett mig har:
Jag är en enslig siar-röst,
Som ropar sorg, som ropar tröst,
Som har för alla svar.

[ 87 ]

Ty kom och räkna mina slag,
Om du vill veta dina år;
Och tärna du, som ensam går!
Hur länge? det vet jag.

Men lägg blott märke till, härnäst,
Ifrån hvad håll du hör min röst;
Ty vet: från östan kommer tröst,
Från vestan är det bäst.

Och gal jag ifrån norr en gång,
Då kommer sorg, då kommer nöd,
Men ifrån söder kommer död. —
Förstår du nu min sång?

Så gack då ut från hem och kök
Till skogens dunge! Spörj mig fri!
Och jag vill bjuda till att bli
För dig en östangök.

När ängen är af majregn ljum,
Då vill jag svara på ditt snack;
Men hinner höet i sin stack,
Då är jag redan stum.

Det är mitt straff för otack, rönt
Af dem mig fostrat i sitt bo,
Dem jag för ömhet, vård och tro
Så grymt, så illa lönt.

[ 88 ]

Förskjuten sjelf, förskjuter jag:
Jag aldrig ägt en egen qvist,
Och skogens skygga egoist
Jag blir till domedag.

Från vår till vår jag spår och spår;
Och blir af regn jag genomblöt,
Jag flyr till min Gudinnas sköt,
Och Gud är den, som rår.



  1. I form af en Gök kom — säger mythen — Zevs första gången till den Gudinna, som sedan blef hans gemål.