Geyser/Det kommer aldrig mer
| ← Stålskodans |
|
Studentmössan → |
Det kommer aldrig mer...
Jag byggde fästningar af papp,
och jag på käpphäst red.
I skogarna, då allt var grönt,
som indian jag stred.
Och knektar trädde hvarje jul
ur askarnas kvarter...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Hvar gång, jag fyllde mina år,
på bordet kakan stod.
Jag bad om bjudning — Mor gaf lof,
och Far var alltid god.
O, ljufva bal! Hur hjärtat slog
på liten kavaljer...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Och så jag hinner femton år
och går i kyrkan fram.
Allt blir så underligt och nytt,
och slut tar gosseglam.
I himlen ser jag Herren Gud,
och änglar sväfva ner...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Och nästa vår så ljust det blir;
ty, ack, nu svärmar jag.
I läxan ser jag »flammans» bild
och minns den natt och dag.
Och på föräldrars bröllopspall
jag drömmer vid Tegnér...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Så mötas vi en sommarkväll
uti vår älsklingslund.
Och rodnad flyger öfver kind
och darrning öfver mund,
tills jag den första kyssen tar,
och hon den första ger...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Se'n randas ungdomsyrans tid,
och yran tager år.
Och älskade föräldrars bröst
jag bringar sår på sår.
Att lämna villans väg en dag
mig Mor med tårar ber...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Och Mor går bort. Och det blir mörkt.
Men hemmet är dock kvar.
Och ännu är vår syskonring
ej bruten omkring Far.
Och Far, fast stämman nu är matt,
än sjunger till klavér...
Det kommer aldrig, aldrig mer —
det kommer aldrig mer.
Nu nästan hvarje dag är grå,
om våren ock står grön.
Så lång och bitter var min kamp,
så ringa blef min lön.
Hvad hjärtat känner djupt och ljuft,
när lifvet ännu ler,
det kommer en gång aldrig mer —
det kommer aldrig mer...