Hvad suckar ur mitt bröst!
Hvad vemod i mitt öga!
Det mulnar i det höga,
Och stormen höjt sin röst.
Han kommer nordanfjälls,
Och mer och mer han friskar,
Och böljorna han piskar,
Och sjön på ända ställs.
Ja, hösten är
Oss redan när
Kring ö och skär:
Hvad vill han här?
Jo! skrämma våra fiskar
Och göra oss besvär.
Hör vinden hur han kör!
Hvart skall man nu sig vända:
Buteljen är kanhända
Den som kan ge humör.
Jag säger er för sann:
När vädret sig förbistrar
Om blott pokalen gnistrar,
Så gör det hvad det kan.
Men vill ändå
Det ej förslå,
Hvad gör man då?
Jo, jag gör så:
Jag mina fönster klistrar
Och tar ullstrumpor på.
Hvad himlaskoj och gny!
Hvad brak i tak och knutar,
Och hafvet skyhögt sprutar
På måsarna i sky.
Allt lif har svårt att stå
På två ben eller fyra,
Och snö och hagel yra
Och på min ruta slå.
Fan och hans mor,
Förlåt, jag svor,
Är lös jag tror
Med horn och klor.
Att spela nu på lyra
Är ej så lätt, min bror!
Man stängs nu inom hus
Att kinka och att pjunka,
Och dubbla-fönster prunka
Med grönt glasmästar-ljus.
Det blir ett stök och ställ:
Sitt visthus skall man öka
Och skinkor undersöka
Och vara mån om spjäll.
Man torkar dill,
Och inlagd sill
Man lagar till
Allt som man vill;
Och stångkorf skall man röka
Och rensa kamomill.
Nu ha vi Riksdag, ja!
Nu blir att ha sin näsa
I tidningar och läsa
Och redan på sig ha.
Då få vi se, hvartut
De »fjärdingsmänner» syfta:
Om glädjas eller snyfta
Skall bli vår lott till slut.
Opinion
Är, att nation
Vill ha räson
I sina don.
Det blir en sten att lyfta:
Representation.
Allt har sin tid, min vän!
Och tiden hastigt slinter,
Och efter höst och vinter
Blir dagen ljus igen.
Jag lyss och tiger still,
Jag låter tiden basa,
Jag låter Påfven rasa
Och bullor stökatill.
Är hösten vrång
Och qvällen lång,
Jag slår: pling-plong!
På min basong,
Och tänder på min brasa
Och kastar in min sång.
E. S—dt.
