[ 70 ]

Höstbäckens visa.

          Husch, så hett det var
          Under sommarns dar,
     Och hur den solen brände
     På min lilla våg!
          Men hvad hände?
          Allt har ände:
Åter jag börjar mitt glada tåg.

          Sjung, min bölja, sjung!
          Jag är fri och ung,
     Fruktar ej solen mera;
     Länge nog hon fått
          Mig martera:
          Sten och lera
Visade vandrarn, — hvar bäcken gått.

          Nu du nödgas fly
          För den mörka sky.

[ 71 ]

     Lagom åt dig, du höga!
     Blomman brände du. —
          Göm ditt öga!
          Låt mig löga
Grönskande stränder en gång ännu!

          Upp till raska språng!
          Dagen är ej lång;
     Dock — mina rosor svalkas
     I hans milda sken.
          Jag vill nalkas,
          Med dem skalkas. —
Jämmer och sorg! De ha vissnat re’n.

          Vakna, bleka ros!
          Solen flytt sin kos.
     Se, hur min bölja häfves
     För att kyssa dig! —
          Allt förgäfves!
          Sucken qväfves:
Bleknade vännen förstår ej mig.

          Ljuft dock lifvet är. —
          Stackars blomman der,

[ 72 ]

     Snart fick hon ögat sluta
     På dess graf vill jag
          Tårar gjuta, —
          Sedan njuta
Än af mitt leende lifs behag.

          Derför, bölja blå,
          Klaga icke så!
     Nej, jag vill muntert sjunga,
     Tills jag glömt mitt qval,
          Ej betunga
          Sinnet unga:
Frisk är ju luften och vinden sval.

          Ja, jag lefver än. —
          Känn hur ljufligt, känn!
     Svalkande droppar falla
     Rikt från himmelen,
          Högre svalla
          Bäckar alla. —
Lustigt! Jag tror, det är vår igen.

          Moln, du himlens skänk,
          Dina perlor stänk!

[ 73 ]

     Bäcken, din vän, begär det:
      han slipper dö. — —
          Men hvad är det?
          Nedåt bär det.
Hjelpe mig himlen! — Det faller snö.

          Sol, hvar är du? — Ve,
          Hon har slocknat! — Se,
     Klarare stjernan lyser:
     Köldens förebud!
          O, jag ryser. —
          Böljan fryser
Snart skall jag svepas i dödens skrud.

          Klara sol, vänd om!
          O, jag dåre, som
     Glömde att tacksam blifva! —
     Ångrens suck dock hör:
          Smält min drifva,
          Åter lifva
Stelnade vågorna! — — — Sol, jag dör.

1861.