←  Bön
Höstklagan
av Karl Fredrik Forsman
Aftonstunden  →
Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893.


Solbrändt, frostbitet, torrt
faller löfvet från kvist;
höstvinden förer det bort,
jorden gömmer det sist.

Sakta hviskar en röst
djupt i mitt inre, klart:
»Kommen är ock din höst,
vissnad faller du snart». —
Santiago 27/7 91.