Hjeltedikt (Sehlstedt 1861)
| ← Den glade sångaren |
|
Till de sörjande → |
Hjeltedikt.
Kung David var liten men naggande god,
Och hade ibland sina ljusa idéer.
På raljeri han sig ej förstod,
Och hade ett horn till de Philisteer.
Med Saul de lågo i kif och tvist,
Och voro mot Israels barn kavate:
De skickade ut en sex-alns gardist,
Ty Goliath var lång som en liten sate.
Kung Saul med löften omkring sig slog,
Att ho, som kunde mot jätten fakta
Och slå ihjäl honom, så han dog,
Han skulle få Merob, hans dotter till äkta.
Och David genast mot jätten sprang,
Och hötte och sigtade med sin slunga.
På Guds försyn dref han till, så det sang,
Och Goliath damp, så att jorden gunga!
Hur kungen han höll sina löften sen,
Det vet han bäst, der han ligger murad.
Jag vet blott, att se’n han slapp Philistéen,
Blef David af Saul konungsligt lurad.
Men David släppte sin vrede lös,
Och slog Philisteerna i en klunga.
Då fick han af Saul hans andra tös:
Hon hette Michal — fast hon ej kunde sjunga
