Hvad jag hörde och såg i Mormonernas Zion/Stora saltsjön och Tooele
| ← Folkets okunnighet |
|
En utflygt till södra Utah → |
Sedan jag en morgon tagit ett bad i en het »svafvelkälla», som springer fram ur berget i närheten af Saltsjöstaden, företog jag en färd mot sydvest efter »Utah och Nevada-banan», så långt den räckte. Efte 25 mils färd öfver ödsliga slätter och bergsryggar kommo vi till »Halfway House» (Halfvägshuset) nära Saltsjön, der jag stannade några timmar, tills nästa tåg kom. Luften är här så tunn och klar, att Saltsjöstaden ej syntes vara på längre afstånd än 5 mil. Hus och träd urskildes tydligt på 25 mil. Landets bildning — platta dalar af 25 mils längd, omgifna af höga från norr till söder löpande bergsryggar — bidrager ock att höja effekten af synvillan. Saltsjön med sina ödsliga och pittoreska stränder och små öar, bestående af kala uppstickande klippor med starka konturer, sträckande sig mot horisonten i nordvest, erbjuder en ståtlig anblick. Det är ej svårt att inbilla sig, att man här står vid ett haf, ty intet land skönjes, så långt ögat når. För några år sedan bygdes en ångbåt af 300 tons drägtighet för gods- och passageraretrafiken på Saltsjön; men företaget ruinerades genom byggandet af »Utah-Central-banan»; och nu användes båten endast för lustturer.
Uppkomisten af denna väldiga massa saltvatten midt i Nord-Amierkas fastland har länge varit föremål för vetenskapsmäns funderingar. Den snabba kvalitativa och kvantitativa förändring, som den stora Saltsjön för närvarande undergår, iakttages med stort intresse. Denna sjö upptäcktes af et sällskap jägare, långt förr än mormonerna upptäckte den. Då de smakade dess salta vatten, trodde de den vara en arm af Kalifornia-viken; men då de försökte segla denna väg till Stilla hafvet, stötte de snart på svårigheter. Jägarne borde ha lagt märke till, att vattnet var för salt för stå i samband med Stilla hafvet.
Saltproduktion har bedrifvits i stor skala efter Saltsjöns stränder, altsedan mormonerns slogo sig ned i territoriet. Vattnet innehåller så mycket salt, att det är omöjligt för en människas eller ett djurs kropp att sjunka deri. Jag badade der, men behöfde ej röra en lem för att flyta. Om man för tjugo år sedan lät tre tunnor af dess vatten afdunsta, lemnade de en tunna salt i behåll; men dess salthalt har under de senaste 20 åren så försvagats, att det nu fordras fyra tunnor vatten för att producera en tunna salt. Det har altså årligen förlorat öfver en procent salt. Häraf följer, att Saltsjön om ej fullt hundra år bör få ett nytt namn, ty vid denna tid skall den vara befriad från alt innehåll af salt.
Tydliga vattenlinier, kallade »bänkar», märkas på alla bergkedjor, som omgifva dessa dalar, hvilka tydligen visa, att de fordom omslöto stora insjöar. Den starka alkalibildningen i dalarne och på slätterna mellan Klippbergen och Sierra Nevada har ledt till det antagandet, att dessa insjöar bestodo af salt vatten, som under tidsåldrarne afdunstat, och att Saltsjön ensamt fortlefvat, men blott för att aftyna och slutligen helt och hållet uttorka. Mot den sista delen af denna åsigt protesterar Saltsjön sjelf genom att altjemt tillväxa i volym och blifva »sötare» till sitt innehåll. Under de senaste trettio åren har den slagit under sig en remsa af det omgifvande landet till en bredd af ända till 1 mil och ökat sitt djup med 5 fot. Många fordom präktiga »farmar» äro nu ständigt under vatten. Klimatet undergår äfven stor förändring: det blir för hvart år mildare, oaktadt det ännu är utomordentligt torrt; och regnmängden ökas betydligt. Den har fyrdubblats under de senaste tolf åren.
Sjön näres af Bear- och Weber-folderna i norr och Jordan i söder, utom ett antal smärre floder. Dessas volym ökas hvart år; men detta är ej tillräckligt att förklara sjöns tillväxt, emedan dessa floders vattenmängd är ytterst liten. Det troligaste är, att källor med sött vatten hafva uppstått på sjöbotten. En dylik företeelse skapade för några år sedan en liten sjö nära Stockton, helt nära Saltsjön. Om dessa förändringar fortgå, som de börjat, komma de att dränka hela Brighams Zion med all dess härlighet. Hans fiender skola säga, att en ny syndaflod utkommenderats för att öfversvämma landet för dess onaturliga synders skull. Men dessa straffdomar äro ännu långt borta. Brigham lärde, att när Utah förstöres, skall hela jorden förgås, utom en liten fläck, Jackson-häradet i Missouri. Der bygde han på gudomlig befallning ett tempel, som skall återuppstå ur askan af det tempel, som förstördes i Nauvoo, Illinois. Alla omgifvande lågland skola samtidgt höja sig, och den utkorade kvarlefvan af människolägtet skall sälla sig till denna upphöjda platå, hvarifrån de, likt Noah i arken, skola betrakta de drunknande hedningarne kämpa i böljorna, under det mormonerna i torra, fotsida hvita kläder och med harpor i sina händer skola, likt Nero, röra på strängarne och jubla af hån öfver verldens undergång. Då skall sjelfva Jackson-häradet upptagas i skyn och dess förhärligade helgon få intaga nya boningsplatset bland stjernorna.
Men det är tid att lemna det ruskiga »Half-vägshuset» och mormonteologien för att fortsätta färden vidare. Tåget ilar öfver utskjutande bergarmar från Oquirr-bergen, och snart få vi den lilla täcka staden Tooele i sigte. Den liknar icke de enformiga amerikanska städerna med de stereotypa raka gatorna och kvadraterna, utan består af oregelbundna och pittoreska grupper hus och trädgårdsplanteringar. Jag vågar ej tänka på dess fruktträd och vinträd, lastade med äplen, päron, persikor och drufvor, ty då betages jag af längtan till Zion! Jag undrar ej på, att mången blir mormon för att få »sitta under sitt eget vinträd och fikonträd» och njuta af så läckra persikor och vindrufvor som dessa! Jag bjöds på frukt och mat, så mycket jag förmådde förtära, och jag skulle vara otacksam och orättvis, om jag skulle säga annat än godt om de gästvänliga, fridsamma och lyckliga mormonerna i det lilla förtjusande Tooele.