Ljuft är att om våren gå och drömma,
Då naturn är så oändligt söt:
Att se fjäriln leka kurragömma
Och sig stufva in i blommans sköt.
Mygg och bromsar kan jag ej berömma,
Dertill sympati mig alltid tröt.
Mycken aktning för naturn jag känner,
Men jag skyr den, när den sticks och bränner.
Skogen doftar och af fetma dryper,
Solen speglar sig i daggkristall'n.
Hvem kan räkna allt som går och kryper,
Mullens kräk, herrskaperna i tall'n!
Sitter nu ej der en trast och nyper
Toner, så man kan bli yr i skall'n.
För han sjunger har han mat och hyra:
Kunde jag, så böt jag bort min lyra.
Här, just här jag sitta vill och njuta
Af naturens sällskapslif en stnd;
Se hur ankorna från stranden skjuta
Sina skrof i sjön af hjertans grund.
Hur naivt de sig i vassen luta
Med sin lilla gump mot solens rund!
Hvad på botten de så ifrigt leta,
Det må gud och professorer veta.
Aldrig jag uti naturen fuskar,
Naturforskare jag aldrig var;
Vet ej hur de växa trän och buskar,
Elelr blomman, hvar hon purpurn tar.
Och hvad rör mig huru stören kuskar,
Blott han smakar bra min kaviar.
Resten sedan, ack! derpå må gerna
Verldens visa släppa till sin hjerna.
De må grubbla,lukta, borra, bråka,
Blinda kika sig på solens ring,
Vända ut och in på korp och kråka,
Spänna tanken universum kring.
Unter uns! om vi uppriktigt språka,
Veta de ändå just ingenting.
Sjelfva Sokrat, som så mycket visste,
När han hustru tog, så tog han miste.
Kom! vi ingen tid ha att förlora,
Snart jag måste in till stadens larm.
Solen afsked sagt till Aurora,
Dagen blommar strålande och varm.
Hvilken brådska ha ej Maj och Flora!
Hur ungdomligt slår ej Herthas barm!
Skön hon är ännu på gamla dagar,
Fast «grönlockig» — som en kopparslagar.
Gökar, sparfvar, lärkor, er förenen,
Vind och bäckar i galopp och språng,
Helsen våren! Slut är vinter-scenen,
Böljan fri från tyranni och tvång.
Klang, I skalder! klang för merg i benen,
«Mandom, morske män» och sol och sång!
Klang för frihet först och sist vid bålen!
Frid åt verlden! Frihet först åt Polen!
