←  XI.
Jakob
av Alexander Kielland
Översättare: okänd

XII.
XIII.  →


[ 122 ]

XII.

De år, under hvilka Törres Wold arbetade sig upp i staden, utmärkte sig genom den allmänna slapphet, som låg öfver landet. Likasom en tung, osund luft inandades människorna ännu de gamla tankarna, medan de nya höllos bundna eller förkättrade i tystnad och hyckleri.

Det var länge sedan prästerskapet hade haft en sådan makt. Öfveralt var prästen med, icke blott, såsom förut i skolan och familjen, utan öfveralt i det offentliga lifvet; midt i politiken hade hvarje parti sin präst, och skenheligheten genomträngde hela lifvet, höjde det låga och förkrympte det sunda.

Vetenskapen kröp fegt fram med små reserverade yttranden; alt högre andligt lif ansågs misstänkligt; literaturen och konsten hånades, därför att de voro nya, och alt jämnades ut för allmogen.

Därför blef lefnadslusten kväfd, då den ville bryta fram, och det friska folkliga i lif och tänkesätt förtrampadt. Ty då tankens och andens yppersta arbete icke var vårdt så mycket som ett senapskorn i jämförelse med den flacka „bekännelsen“, så var det icke skäl att genera sig, och de lägst stående och obildade angåfvo tonen för hela landet.

Det var den gamla så kallade intelligensen, som hade framkallat detta. Genom prästerna och prässen hade de utspridt förakt för modern kultur och intellektuelt lif, och det vakte genklang hos det vulgära träldomssinnet nerifrån. Gemensam [ 123 ]blef endast den officiela religiositeten, om hvilken alla måste vara med för att icke bli utgallrade.

Sålunda låg samhället öppet för den lägsta kraft. Alt andligt lif, som icke öfverensstämde med „bekännelsen“, blef af noll och intet värde; då återstod ju ingenting annat än penningarne. Och mot detta mål: pengar i fickan och „bekännelsen“ på tungan riktades rodret uppifrån och strömmen nerifrån. —

Sedan den stora Brandtska julbalen med ty åtföljande skandal hade blifvit tillbörligen utdiskuterad, antog den offentliga moralens dom en form, som ingen i början skulle ha anat.

Alla de, som hade förifrat sig mot bodpojken samt beklagat fröken Kröger, som „hade blifvit utsatt för någonting dylikt,“ och hvilka icke nog hade kunnat prisa Gustaf Kröger för hans beslutsamma uppträdande, alla dessa röster förstummades nu. Och tre månader senare gjorde sig den åsikten gällande att det var rent af löjligt att de där Krögers voro så högfärdiga. Hvad skulle väl hindra en handelsmans dotter att gifta sig med en handelsbokhållare? Det skulle kanske ha varit bättre om gamle Brandt i tiden hade gifvit sin dotter åt en man af facket än åt denne Kröger, hvars så kallade bildning i själfva värket ju icke bestod i annat än att han var fritänkare och tykte om att lefva i sus och dus.

Unge Wold var ett äkta folkets barn, som hade blifvit nedrigt behandladt af de fria. Den dag kunde ännu komma då fröken Kröger med glädje skulle antaga en sådan friare. Sådant hade man sett förut.

[ 124 ]Bankodirektör Christensen gned sin näsa, likasom man klappar en god jakthund, och föreslog på årsmötet att invälja herr T. Wold i bankens styrelse. Förslaget antogs nästan enhälligt.

Detta val var den största öfverraskning för Törres. Sedan balen hade han knapt vågat se en enda människa i ansiktet. Han hade strax flyttat från fru Knudsens hus och hyrt sig en annan bostad i närheten. Men hela dagen arbetade han i hennes butik rastlösare än någonsin. Han undvek endast så mycket som möjligt att sälja vid disken; isynnerhet var han rädd för damerna.

Simon Varhoug måste åter beklaga, sig för sin vän Halvor Röidevaag, öfver att det icke var någon frid i huset. Ty unge Wold uppfylde alla rum med sådana massor af denna världens trig, som oupphörligt kommo in och gingo ut igen, så att folk kunde bli yra i hufvudet.

Emellertid kände Törres att han småningom likasom smälte in i den form, som han i högmod och inbilskhet hade lämnat. Den pinsamma känslan af att han var två personer försvann, och han kände åter den gamla medfödda och ingrodda tilliten till penningen; det var ändå alt. Men man behöfde mycket pengar; mycket mera än han hade behöfdes det, förrän man kunde tänka på att komma öfver klyftorna.

Efter det stora fallet gick han annorlunda till väga. Det måste härefter gå lika fort, ja, fortare än förr, men i mörker. Han trodde väl icke mera att han någonsin skulle få plats bland de glada och säkra, likasom en som var hemmastadd där; men så högt kunde han väl komma, att det [ 125 ]blef ett slut på dansen både för den ena och den andra. Då skulle Törres Wold öppna sin egen bal; månne någon då vågade skratta?

Men det behöfdes mycket pengar därtill, och Törres samlade både bittida och sent. Hemma i sin nya bostad tog han emot lånsökare eller förmedlare af lån under middagstimmen eller på kvällen. Söndagen var dock hans bästa affärsdag. Hans rum blef ett värkligt kontor; han köpte sig ett eldfast kassaskåp och började köpa aktier och små fartygsandelar. Det hade småningom blifvit kändt att Törres Wold var en man som hade pengar; det var obegripligt, men det förhöll sig dock så.

Och fru Knudsen hade ingenting att klaga öfver. Det jämna, metodiska sätt, hvarpå Törres tillegnade sig sin andel, märktes icke. Däremot gaf den ökade omsättningen, för hvilken hon hade honom att tacka, större inkomster. Nu skötte han äfven böckerna, och ingen människa kunde upptäcka det som han ville dölja.

— Men skulle vi nu inte kunna försöka att reda oss utan alla de där växlarne? — frågade fru Knudsen en dag.

— Det är affärsväxlar! — svarade Törres i den bankmannaton han hade lärt sig att antaga, då han ville visa henne att hon icke förstod. Och hon fick då det intrycket att hon aldrig ville tränga in i männens hemligheter.

— Ni vet att växlar äro min fasa, — sade hon.

— Vi kunna inskränka våra endossements för G. Kröger, — svarade Törres.

— Nej, det är som ni vet en gammal [ 126 ]förbindelse; jag är honom det skyldig; det är ju dessutom ömsesidig hjälp.

— Ja, men det kunde ja gå därhän att vi inte längre behöfde den, — svarade Törres.

— Vi skrifva på för G. Kröger likasom förut, — svarade fru Knudsen litet häftigt.

— Som ni vill, fru Knudsen.

Hon hade icke varit på julbalen, därför att hon ogärna besökte stora tillställningar. Men då skandalen dagen därpå nådde hennes öron, tog hon strax Törres’ parti. Hon kände honom såsom en rask och modig gosse, som inom otroligt kort tid hade blifvit en daglig handlande. Men hon kunde mycket väl förstå att han måste komma till korta bland sådana damer som fru Steiner och fröken Kröger.

Därför tog hon honom helt lugnt i försvar, då Kröger dagen därpå kom för att urladda sia vrede öfver den förbannade bondpojken! Och de skildes under synbar köld, medan han kände att Törres trängde sig emellan honom och hans goda väninna.

Åt Törres sade hon icke ett ord och låtsade icke veta af hela saken.

Sålunda hade han åter blifvit köpman fullt ut och utan någon baktanke.

Då det icke kunde undvikas, betjänade han damerna vid disken uppmärksamt, men utan att se på dem. Hans löjliga tji-tji-tji hördes aldrig mera, men det hände stundom, isynnerhet då han var allena, att han brast ut i ett kort, hårdt skratt ha, ha! — Men han tystnade alltid plötsligt och såg sig omkring i rummet.

[ 127 ]Han hade öfvergifvit vänner och väninnor och förde i själfva värket ett ensligt lif, fastän han från morgon till kväll rörde sig bland folk, och dessutom utvidgade sina bekantskaper i samma mån hans penningeaffärer tilltogo.

— Men han viste sig dock vara föraktad och utskrattad i smyg, och han öfvade sig att förakta tillbaka, samt föröka sin hemliga makt, för att en dag resa sig till fasa för sina fiender.

Därför blef han så öfverraskad, ja nästan förskräkt, då han en kväll läste i tidningen att han samma dag hade blifvit invald i styrelsen för Christensens bank. Han hade icke vågat sig upp på sammanträdet, där det fans så många ögon. Han stirrade på detta val och undrade om det var ett hån af tidningen.

I detsamma hördes en knackning på yttre dörren. I den tron att det var en ödmjuk lånsökare, gjorde Törres sig ingen hast att öppna.

— God afton, herr Wold! Ursäkta att jag kommer så sent, men jag har hört att ni säkrast träffas vid denna tid, — yttrade mannen, som trädde in, och i hvilken Törres strax igenkände den nye prästen, som hade blifvit presenterad för honom på balen.

Detta gjorde honom i högsta grad förvirrad; det påminde honom om det första mötet med prästen, då det just stod värst till med hans eget högmod och hans egen löjlighet. Och såsom han brukade, då han kände sig mest besvärad, frågade han barskt:

— Hvad vill ni mig?

— Jag ville önska er välkommen, — svarade [ 128 ]prästen och gick förut helt lugnt in i det upplysta rummet, — välkommen till församlingen, till min församling.

Törres hade aldrig tänkt på att han, då han flyttade från fru Knudsen, hade kommit öfver den gata, som utgjorde gränsen emellan de båda socknar, till hvilka staden hörde. Han tackade därför tämligen likgiltigt, öfvertygad om att det fans en helt annan bevekelsegrund för besöket.

— Det är min vana, — återtog prästen och satte sig — inte för att tränga mig på folk, utan för att visa att jag står hvarje enskild församlingsmedlem, som behöfver mig, till tjänst.

Törres kom åter fram med ett slags tack och lurade efter hvad som komma skulle.

— Men er hade jag en speciell lust att uppsöka, — återtog prästen med ett uppmuntrande leende. — Vi äro ju båda bondpojkar, hemma från ungefär samma trakt, och nästan likasom släkt med hvarandra här bland stadsborna. . . .

Törres svarade bara: — ja, — eller — ja, så är det väl, — och tystnade åter för att vara på sin vakt. På det sättet blef samtalet trögt, likasom mellan bönder, som vilja pröfva hvarandra. Innan kort reste sig prästen litet stött.

— Ja, nu skall jag säga er godnatt, bäste herr Wold; det skulle fägna mig om våra vägar oftare möttes. Vi bo så nära hvarandra; ni vet att jag bor. . . .

Jo, Törres viste hvar prästen bodde, och därmed skildes de. Men Törres satt ännu en lång stund och grubblade öfver hvad det kunde ligga under detta besök.

[ 129 ]Han hade blifvit så misstänksam och så väpnad i sin misstänksamhet, att han spridde likasom en ängslan omkring sig; ingen försökte skratta åt honom; men de flesta började, utan att Törres själf trodde därpå, behandla honom med mera aktning och undseende.

Lilla fröken Thorsens hjärta hade varit uppfyldt af kval denna tid. Då hon efter Brandtska julbalen, dit hon icke var bjuden, emedan det alltid fans tillräckligt damer, fick höra om hans trolöshet, fann hon till en början en viss tröst i hans stora nederlag.

Men hennes hjärta kunde icke i längden uthärda att se honom så förändrad som han var, isynnerhet de första dagarna. Hon var väl fast besluten att låta honom allvarsamt känna huru trolös han hade blifvit, men hon ville dock låta försona sig, och så ville hon hålla honom uppe, om också alla andra öfvergåfvo honom.

Men den ena kvällen förgick efter den andra, och hon lyssnade förgäfves till de välkända ljuden, då han tog i låset eller kom smygande öfver vinden; ty han kom icke mera, och han flyttade till och med utan att säga ett ord åt henne; och i butiken visade han sig med ett sådant stenansikte, att hon icke kunde se på honom.

Hon blef riktigt rädd för honom. Det föreföll henne obegripligt att han kunde vara sådan som i sagorna, där under nattens mörker en vacker prins kom till prinsessans läger, men det om dagen icke syntes annat än en ful svart björn.

Den stora Berta hade däremot längesedan lugnat sig. Hon insåg att Törres var för stor [ 130 ]och fin för henne. Men hon besökte honom i hans nya bostad, då hon hade ledigt på söndagen; och hon hade anförtrott åt honom sina sparpenningar.

Det kom icke till någon brytning emellan de båda väninnorna Julie Kröger och fru Steiner.

Den stämning, hvari fru Steiner hade råkat under balen, fick ännu mera öfverhand genom det obehagliga slutet på festen. Hon betraktade nu sällskapet i denna småstad såsom någonting rent af löjligt, hvarest hon kastade bort både sig själf och sin konst.

Det hade visserligen funnits en tid, då hon hade förklarat att hon hällre ville bo ute i hafsbandet än utsätta sig för att öfveralt sammanträffa med sin motbjudande make. Men nu var det annorlunda. Med hennes längtan efter hufvudstaden och det glada lifvet bland konstnärer och begåfvade unge män, där hon och hennes man hade varit hemmastadda, föreföll det henne nu riktigt inskränkt att undfly ett möjligt sammanträffande med en man, med hvilken hon ju icke hade någonting att göra, − utom att han underhöll henne.

Hon var den kränkta och hon hade kämpat för sedligheten; alla måste ja känna sympati för henne. Om hon i ett sällskap råkade herr Steiner, skulle det icke nu mera förbrylla henne.

Hon ville framdeles lefva med. Just det pikanta i sin ställning skulle hon draga nytta af, — en kvinna, som kände männen i grund. Här i småstaden hade hon ofta märkt att männen ansågo henne såsom en, som hade slutfört sitt värf i lifvet; likasom om de hade väntat att hon skulle [ 131 ]bli stående såsom ett tecken såsom en Siegessäule för sedligheten!

Om det till exempel vore den lilla fröken Julie, som inte förstod sig på karlarne mera än en kattunge, så skulle hon pröfva sig!

Nej, det var inte meningen. Det var hög tid att göra ett slut på detta småstadslif.

Hon var sin egen herre och lät strax tjänsteflickan börja packa in kläderna, medan hon lät ateliern och de öfriga rummen stå orörda tilsvidare.

Det var blott en sak, som oroade henne, och det var afskedet från Krögers. Att skrifva ett bref och försvinna vore så ofantligt bekvämt. Men det skulle strax ställa henne i förbindelse med skandalen på balen, och den ville hon inte ha någonting att göra med. Alt var ju en följd af Julies tafatta försök att eröfra en ännu tafattare beundrare. I ett så oskickligt spel ville fru Steiner inte bli inblandad.

Därför infann hon sig utstyrd och glad och med den oskyldigaste min ett par dagar efter balen.

I salongen träffade hon endast Kröger, som mot vanligheten såg förlägen ut, och i detsamma kom tant Sofie in från köket på ett sådant sätt, att fru Steiner kände sig orolig.

— Lilla Julie har legat alt sedan balen, — sade tant Sofie och satte sig i soffan.

— Det gör mig ondt; jag skulle så gärna ha velat se henne.

— Julie vill inte se någon, inte ens er: det har hon uttryckligen sagt.

[ 132 ]Gustaf Kröger måste nu ingripa i samtalet; han viste att tant Sofie hade mycket på hjärtat.

— Ser ni, det räcker alltid några dagar tils ett stort hus kommer i skick igen, — sade han.

— Det är ju naturligt, — svarade fru Steiner vänligt och vände sig till honom.

— Huset är minsann längesedan i skick; om det bara vore lika lätt att få människorna i skick, — svarade tant Sofie barskt.

— Ni ser lika strålande ut som alltid, fru Steiner, — sade den artige Kröger.

— Det är tur att jag är så frisk nu, då jag skall resa.

— Skall ni resa?

— Ja, jag reser i morgon till Christiania; . . . jag har fått bref. . . .

Hon blef litet förvirrad.

— För alltid? — frågade tant Sofie med så omisskännelig glädje, att Kröger måste skynda att tala om resa och resväder och reseffekter. Han omnämnde till och med ett slags förträffliga pläder, som han hade, ehuru han i allmänhet ogärna talade om butiken uppe i salongen och i sällskapslifvet.

— Jag skall strax säga till att några af dem sändas till er, så att ni får välja, — sade han och reste sig. — Jag säger inte nu farväl, ty vi råkas väl förrän ni reser?

— Ja, det göra vi visst, — svarade hon, och de erforo båda en känsla af lättnad.

Fru Steiner ville nu så snart som möjligt slippa bort från tant Sofie, men denna rätade på sig och sade helt uppriktigt.

[ 133 ]— Jag ser inte ogärna att ni reser.

— Åh! — svarade fru Steiner och jämkade om sina handskar. Hon försökte att småle, men hon kände sig icke riktigt säker.

— Jag tror inte att ni har haft något godt inflytande på Julie.

— Hon skulle väl uppfostras till gammal jungfru?

— Nej, hon skall tvärtom gifta sig, men ordentligt, så att det blir bestående.

— Har jag korsat edra planer? — frågade fru Steiner, bleknande.

— Ni har lärt henne så mycket dumheter om männen, att hon nu inte vågar tro någon.

Fru Steiner som redan var på väg mot dörren sade skarpt:

— Jag säger er för sista gången, fröken Kröger, att jag inte talar om männen med gamla jungfrur!

Men då kunde tant Sofie icke längre lägga band på sig. Hon reste sig ur soffan och sade:

— Ja, gammal det är jag; men jungfru, det är jag inte mera än ni, fru Steiner.

De sågo ett ögonblick likasom öfverraskade på hvarandra. Tant Sofie gick mot köket och fru Steiner ut i tamburen. Hon försökte att skratta, men hon kunde det icke.

Följande dag reste hon.

Julie var glad öfver att hon slapp att se sin väninna, hvars trolöshet hon anade. Aldrig skulle herr Wold, som var en hygglig karl, ha uppfört sig på det sättet, om han icke hade blifvit uppeggad af en annan. Och det var Lulli, som först [ 134 ]hade velat leka med honom för egen del, och som sedan, då det misslyckades, hade framkallat det förskräckliga uppträdet för att hämnas.

Och aldrig kunde hon glömma det ögonblick då han stod där så öfvergifven, medan hennes egen far var alldeles ursinnig och hon — hon hade också förnekat honom inför alla hans fiender. Hon hade icke kunnat handla annorlunda, ty de voro ju icke förlofvade, men. . . .

Så kom Jolla Blom och rapporterade alt som tänktes och sades i staden. Hon talade i ett andedrag, med ansträngdt utseende och uppdragna ögonbryn, för att icke halka öfver orden, som flödade fram, likasom om de hade blifvit utsläpta ur en präss.

Och så återtog staden Julie Kröger. Hon blygdes själf öfver den lättfärdiga tonen i fru Steiners sällskap. Den passade icke för henne. Och de bekymrade väninnorna från moderna tid fingo nytt hopp om lille Julie.