←  VII.
Jakob
av Alexander Kielland
Översättare: okänd

VIII.
IX.  →


[ 68 ]

VIII.

Hvarje morgon hade fröken Thorsen, då herr Jessen kom, hälsat honom med en blick, som huru litet han än brydde sig därom, dock förvissade honom om att han här i butiken likasom hemma hos modern var den bortskämda gunstlingen.

Men dagen efter den, då Törres hade gjort sitt besök, sade fröken Thorsen godmorgon utan att se upp då Jessen kom i butiken.

Och i samma sekund tykte han att det for en gnista af hemligt förstånd emellan henne och Törres, en flyktig ryckning i hans ansikte, medan han stod nere i den ofina delen af butiken och handlade med några bönder.

Och ju längre det led på dagen, desto mera fick herr Jessen en känsla af att någonting var [ 69 ]på tok. Aldrig hade han varit hälften så älskvärd emot henne som i dag. Men han, som förut med en enda blick eller beröring med handen, då han gick förbi henne, hade fått henne att rodna och stråla, lyckades icke als i dag göra sig förstådd af henne.

Just förrän de skulle tända gasen vågade han sig slutligen, nästan drifven till förtviflan af hennes köld, längre än han någonsin hade gått och försökte att kyssa henne på kinden bakifrån.

Men då vände sig fröken Thorsen indignerad om och sade med hög röst:

— Herr Jessen! Har ni blifvit tokig?

Hans knän sviktade och han kände kallsvetten pärla fram. I går, i förgår och alla dagar hade han haft henne i sina händer, och i dag hade hon undsluppit honom. Men just det att han inom sig var medveten om att han hvarken, i går eller i förgår eller någonsin hade haft mod att taga henne, det förorsakade honom en rent af olidlig smärta, medan den förslagne bondtölpen gick där och triumferade.

Och fröken Thorsen, som icke kunde förklara hans ovanliga djärfhet, befann sig i en pinsam förlägenhet. Om det hade händt i går, så skulle hennes hjärta helt och odeladt ha tillhört herr Jessen, som hittils endast hade saknat detta mod; men i dag gälde det i främsta rummet att bevisa för herr Törres Wold att hon hade talat sanning, och att det icke var någonting emellan henne och herr Jessen. —

Då fru Jessens son på kvällen kom hem [ 70 ]nervös och upprörd, med suckar och halfva hänsyftningar, kunde hon icke längre lägga band på sig.

— Du borde akta dig, Anton, — sade hon. — Det kan lätt bli för mycket af det där — fruntimmerssällskapet!

— Hvad menar du, mamma? — frågade han för att göra henne förlägen.

Hon blef också helt förvirrad och kunde icke säga annat än att det tog hans tid för mycket i anspråk.

— Åh, vore det inte annat än tiden! — svarade sonen dystert och tog sig om hufvudet.

— Har du nu hufvudvärk igen, Anton?

— Bara litet förslöad, mamma, bara litet förslöad!

Fru Jessens läppar skälfde.

Det styrkte honom icke så litet efter dagens förödmjukelse att se huru han kunde skrämma sin mor; och småningom, medan han åt den goda maten och drack ett glas fin kognak, som modern tykte att han behöfde, så växte han åter så stor, att fröken Thorsen i själfva värket icke var honom värdig.

Han gick in i sitt rum och tog med sträng min hennes porträtt ur albumet, där det satt främst efter moderns, och flyttade det långt bakåt bland aktrisporträtter, som han hade köpt.

Och på den toma platsen satte han fru Knudsens porträtt, och då han en stund hade betraktat hennes fina, allvarliga ansikte under det mörka håret, tykte han nästan att det var ovärdigt att den lilla purriga fröken Thorsen någonsin hade egt någon betydelse för honom.

[ 71 ]Men modern låg länge vaken och oroade sig för Anton, som trots alt hade råkat ut för den stora faran. Och då hon tänkte på hvilket förskräckligt lif han säkert förde, undrade hon om det icke vore bäst att få honom gift, så ung och svag som han var.

Förut hade hon alltid afböjt det, då någon ville göra en antydning om att det var någonting emellan hennes Anton och fru Knudsen. Men nu började hon se en räddning däri. Fru Knudsen hade varit gift förut med en gammal man; hon skulle kunna förstå fru Jessens bekymmer, och de skulle tillsammans vaka öfver Anton och göra honom lycklig.

Men följande dag var ännu värre för herr Jessen. Ty äfven den kvällen hade Törres tittat in till fröken Thorsen. Hon hade strax ämnat regla sin dörr, men nyckeln var borta, och hon ville icke fråga efter den.

Han hade för resten varit lika fredlig och lydig som förra gången, ehuru mera skämtsam, så att hon till och med hade nödgats skratta ett par gånger, så rädd hon var. Han sade att han hade kommit för att bedja henne om förlåtelse för den misstanke han hade hyst, och det tykte hon var vackert gjort af herr Wold.

Därför rådde i dag en stilla förtrolighet mellan dem, och den pinade herr Jessen mera än öppet hån. Han tog sin tillflykt till kontoret och började arbeta med böckerna, men han föreföll så förvirrad, att fru Knudsen vänligt och deltagande frågade om han var sjuk.

I den sinnesstämning han befann sig blef han [ 72 ]så gripen af hennes vänlighet, att han såg henne varmt in i ögonen. Fru Knudsen rodnade.

Det var icke första gången hennes förste bokhållare tillät sig en sådan förtrolighet, och hon skulle kanske icke ha fästat sig därvid, men sedan hon blef enka, gjorde alla människor, till och med Kröger, hänsyftningar åt det hållet. Om hon hade varit öfverlämnad åt sig själf, så skulle det kanske icke ha fallit henne in att gifta om sig. Gamle Cornelius Knudsen hade tagit henne, då hon var biträde i butiken; det var en lättnad för henne då han dog, och hon kände motvilja mot alla män.

Men nu ljöd det alltid i hennes öron; nu hade hon alltid dessa män i sin närhet, först och främst herr Jessen med sina ömma blickar och sedan Gustaf Kröger med sitt öppenhjärtliga skämt. Alt detta gjorde henne osäker, likasom om det hade varit oundvikligt.

Då hon gick in i sitt hvardagsrum, som låg bredvid kontoret, sade hon så kallt hon kunde:

— Om ni inte är frisk, herr Jessen, så kan ni gärna stanna hemma ett par dagar.

Han tackade henne och skulle ha velat säga mera, men hon stängde dörren efter sig.

Så snart Törres fick veta att herr Jessen var sjuk, började alla gamla planer röra sig i hans hufvud.

Sedan länge hade han haft en känsla af att handeln i butiken icke gick med fart. Han såg goda kunder komma in utan att ge sig tid att låta taga ner från hyllorna hvad som fans. Och å andra sidan kunde fina damer under de bästa [ 73 ]förmiddagstimmarna låta belamra halfva disken med tygpackor, som de endast ville se på.

Dessutom var Cornelius Knudsens affär sedan gammalt så blandad, att varornas mångfald borde ega dubbel dragningskraft. Men det var likasom om den ena varan hade tagit makten ifrån den andra utan att själf trifvas.

Den långa, gammalmodiga butiken, som rymde de mest olikartade saker, från spetsar och balblommor till tjära och salt, var icke annorlunda ordnad än att de finare varorna höllo sig uppe vid det stora fönstret åt gatan, medan de simplare sakerna funnos nere mot magasinerna och sjöbodarne.

Törres hade ofta undrat öfver om det vore klokare att helt och hållet lämna en del artiklar och hålla sig uteslutande till en branche, eller ock inrätta tvänne butiker med skilda ingångar.

Han hade slutligen kommit till det resultatet att ingendera af dessa förändringar vore nödvändig. Hela konsten bestod i att ordna det så att varor, som hörde tillsammans, placerades på ett ställe, och att så vidt möjligt, ställa allting synligt, så att man genast fick det intrycket att man här kunde få alt.

Och den gamla ordningen, enligt hvilken det fina fans i ena ändan och det grofva i den andra, måste brytas. Det var på tok, att de fina damerna helt och hållet lade beslag på det ljusa fönstret, därifrån de likasom skrämde bort smått folk och tjänare, som icke alltid kunde vara fint klädda, då de skulle springa för att köpa det ena eller det andra.

[ 74 ]Allmänheten måste blandas ihop. Man måste få det intrycket att alla vägar möttes här, så att ingen skulle hålla sig undan. Alt måste ligga framme för att förmå folk att dröja länge och fylla butiken från morgon till kväll.

Dessa idéer utvecklade Törres för fru Knudsen, medan han åt med henne. Så långt hade han redan avancerat. Han blef nu ifrig; han uttrykte sig ledigt, och hon hörde öfverraskad på. Denne bondgosse var icke blott flink och rask, utan han hade tankar; han ville någonting, och hans förslag föreföll henne förståndigt.

— Jag skulle ha lust att tala därom med Gustaf Kröger, — sade hon.

— Med Kröger! — utbrast Törres förfärad.

— Ja, hvarför inte det?

— Vår farligaste konkurrent!

— Det har aldrig varit fråga om någon konkurrens emellan oss, — svarade fru Knudsen.

Törres smålog illparigt.

— Kröger skulle naturligtvis säga att altsammans vore bara dumheter och sedan göra det själf.

Hon såg det sluga uttrycket i hans ansikte och tänkte på Krögers varning mot den unge mannen. Men då han anhöll att få göra några små förändringar i butiken, medan herr Jessen var borta, kunde hon icke säga nej; hon vågade det icke.

I största hast förklarade Törres för fröken Thorsen hvad han ämnade göra. Han stod lutad öfver henne, och hon såg honom trofast och hängifvet in i ögonon. Hennes hjärta tillhörde [ 75 ]honom; om han hade föreslagit henne att tända eld på butiken, så skulle hon ha ansett det förträffligt och själf strukit eld på tändstickan.

Sedan satte Törres sjöbodsdrängen och springpojken i rörelse; de fingo till och med den tystlåtne Halvor Röidevaag till hjälp, och själf grep han sig värket an med mycken ifver. Hela eftermiddagen arbetades det, medan folk kommo och gingo, och först på kvällen, då butiken var stängd och luckorna tilldragna, började förändringen visa sig i den förskräckligaste oordning.

Sjöbodsdrängen Simon Varhoug mumlade under det han arbetade: „Han hafver visserligen djäfvulen!“ Ty gamla lådor och salttunnor, som hade varit i butiken alt sedan dess första tid, skulle nu flyttas ner i magasinet. Och där nere, där Simon var van att vandra omkring med en liten lykta, dit skickades nu en karl från gasvärket för att uppsätta gasledning med två lågor, så att där blef ljust som i en riktig butik.

Halvor Röidevaag skulle också ha velat säga någonting, men han var så öfverväldigad, att han bara skakade på hufvudet.

Ju längre det led på kvällen, desto modigare blef Törres och desto rikare på idéer. Af alla de gröfre varorna tog han profver, och lät föra de stora tågvärksrullorna, som luktade tjära, ner i magasinet. Sedan uppstälde han riktigt dekorativt fiskredskap, krokar, spikar, tran i klara flaskor, tobak, grynprofver, salt, kaffe och ärter i en rad lakerade ryska träskålar, som han fann bortgömda under disken. Altsammans drog han fram och använde det. Han tog ingen hänsyn [ 76 ]till färgerna eller symmetrin; hans enda mål var att det skulle se rikligt, nästan öfverflödigt ut, att ögat öfveralt skulle mötas af mångahanda saker, men att det midt i mångfalden skulle finna hvarje särskildt slag någorlunda samladt.

Först då klockan var öfver tolf, fick folket gå hem, största delen af butikens nedre ända var utrymd, och fröken Thorsen och Törres började nu ordna denna del i enlighet med hans plan.

Fru Knudsen hade gått missnöjd till sängs; hon hoppades bara att herr Jessen skulle komma följande dag och ställa alt i ordning igen.

Emellertid hade två gummor kommit för att samla ihop alt det myckna papper och skräp, som hade samlats, samt sopa och skura golfvet.

— Men disken! — ropade fröken Thorsen plötsligt och slog i hop händerna.

Hela den långa polerade disken var belamrad med allehanda saker. Där lågo höga staplar af klädningstyger, siden, sammet, brocherade tyger, spetsar, tvål och galanterivaror, alt såsom det var nedtaget från hyllorna.

— Det skall ligga så där altsammans, — svarade Törres skrattande.

För första gången såg hon tviflande på honom.

— Ja, litet borde det väl ordnas, om ni inte är för trött, — sade han.

Nej, hon var inte det ringaste trött och började strax arbeta med sina små flinka fingrar. Men då tog Törres hennes blonda hufvud mellan sina händer och kyste henne på munnen. Hon grep honom om handleden och såg efter de båda gummorna, men då de ingenting kunde se, släpte [ 77 ]hon hans hand och fortsatte sitt arbete med sänkt hufvud.

Det var hans mening att själfva disken skulle bli en stor exposition, och ordnandet bestod hufvudsakligen däri att tygerna breddes ut så att de presenterade sig i fördelaktiga veck, och då de ändtligen hade fått det gjordt, tackade Törres henne för god hjälp och sade att han nu själf skulle ordna fönstren.

Han följde henne ut i den mörka farstun framför trappan, där butikpersonalen brukade lämna sina öfverplagg; där omfamnade han henne och hviskade: „får jag komma i kväll?“

Hon svarade icke, utan skyndade uppför trappan. Hon kände sig så lycklig och likväl så underbart beklämd. Hvilken sällsam dag hade det inte varit! Huru vacker och stark var han inte! — tänkte hon.

Då Törres åter trädde in i butiken ville han strax börja arrangera fönstren, men han stannade och försjönk i tankar vid åsynen af alt detta öfverflöd, som förr hade legat inpackadt på hyllor och i lådor och hvilket han nu med ett enda slag hade strött omkring.

Egentligen stod alt detta i strid med hans försiktiga bondnatur. Han hade grubblat mycket, tils han plötsligt hade fått det klart för sig att just på det sättet skulle stadsborna ha det, de galna människorna, som slösade med pengar och köpte alt hvad de sågo.

Men då han åter skulle börja arbeta, märkte han att det icke längre ville gå på samma sätt nu då hon var borta.

[ 78 ]Och han greps af den häftigaste längtan efter henne; han kunde icke härda ut längre. Sedan han hade släkt de öfverflödiga gaslågorna och förmanat gummorna att skifta om elden i den stora kakelugnen, så att golfvet skulle vara tort följande morgon, drog han af sig stöflarne i den mörka farstun och smög sig uppför trappan.