Jenny Lind/5

←  4. I Tyskland

Jenny Lind av Tobias Norlind 5. I England

6. I Amerika  →

5. I ENGLAND.

(1847—49.)

Ännu en strapatsuppfylld vintersäsong skulle komma, innan hon kunde resa till England. Hon uppträdde i slutet på sept. och början av okt. 7 gånger i Frankfurt a. M. och sedan 3 gånger i Darmstadt. Regementets dotter blev efter hand allt vanligare och passade måhända bäst för de mindre scenerna. Därjämte var det fortfarande Norma och Amina, som oftast gåvos.

Hon for sedan till München, där hon snart skulle förvärva sig goda vänner i den berömda målaren professor Wilhelm von Kaulbach och hans hustru. Vid hovet kunde hon här ej visa sig, enär Ludvig I hade givit makten i sitt hem åt dansösen Lola Montez. I sådan omgivning ville Jenny Lind ej uppträda. Franz Hauser, Mendelssohns gode vän, han som i Wien så väl förstått henne, hade nu plats i München och tog sig an henne på bästa sätt.

Den goda vistelsen bland sympatiska människor stärkte henne, och hon skrev, efter sin avresa, till fru Kaulbach: ”Jag kände väl redan under min vistelse i München, huru allt där behagade mig, men jag känner det ännu mera nu.”^[1]

Färden gick vidare till Stuttgart, Karlsruhe, Heidelberg, Mannheim, Nürnberg, Augsburg, och till sist var hon åter i München, dit hon anlände i mitten av dec. På själva juldagen sjöng hon i Skapelsen och medverkade således nu för andra gången vid en oratoriekonsert. Det kändes särskilt gott för henne att då få sjunga i detta verk. Julen var alltid den fest hon önskade fira med riktigt allvar och frid, och då ville hon känna hemmets anda. Hos Kaulbachs hade hon också ett gott hem bland förstående människor.

De sista dagarna av året lämnade hon den för henne så kära Isarstaden och for till Wien. Hon fick ej samma bostad som förut där. Fru Vivanot var död. Hauser var i München, och hon kände sig i början mycket ensam. Till sist vann hon dock nya vänner i läkaren-professorn, dr. von Jæger och hans fru. Emellertid blev det ej detsamma som förut. Hemkänslan återfick hon ej riktigt där, och åt fru Birch-Pfeiffer anförtrodde hon: ”Det går bättre här vid teatern, än det gjorde i våras. Men jag finner mig icke så bra här som i München. Jag svärmar för München.”^[2]

Det blev ej bättre, när Meyerbeer kom för att instudera Vielka, fastän hon erkänner: ”Meyerbeer är som en ängel mot mig. Jag kan ej låta bli att tycka om honom — och jag gör det verkligen. Han gör sig ett förfärligt besvär med sitt verk; måtte det lyckas honom!”

Under tiden detta förbereddes, sjöng Jenny i sina gamla roller och lade den stora publiken för sina fötter med Regementets dotter. En bild av henne som Marie fick en enorm spridning.

Av nya vänner hon här förvärvade voro framför allt Robert och Clara Schumann. Kompositören var som vanligt tystlåten och framträdde föga. Mera innerligt blev förhållandet till fru Schumann. De skulle ge en konsert, och Jenny hade lovat medverka.

Jenny Lind. Efter tysk litografi. Kungl. bibliotek

J. Lind.
Efter tysk litografi. Kungl. bibl.

Clara meddelar om det intryck den svenska sångerskan gjorde på henne: ”Vi besökte Jenny Lind, hvilken genast då vi inträdde, utropade: ’Vill ni ge ännu en konsert, så skall jag sjunga.’ Vi stannade tämligen länge hos henne, och jag satt liksom fastväxt vid min plats. Jag tycker så mycket om henne. Hon är den ädlaste, mest varmhjertade varelse jag någonsin träffat på bland konstnärinnor — och aldrig skall jag glömma henne. Man måste känna henne riktigt för att älska henne, som jag gör. Vi talade mångahanda saker, äfven om Stockholm, och hon förmådde mig lofva, att jag skulle bo hos henne, då jag kom dit, och att jag icke skulle resa dit, om hon icke vore der, så att hon kunde hjelpa mig på mina konserter! Det var mycket snällt af henne. Jag skulle velat om- famna henne hela tiden!”^[3]

Bland andra hon hjälpte vid konserter voro: Vilhelmina Neruda, då en liten flicka på 6½ år, och Franz Berwald. Denne var då i Wien efter att förut ha verkat i Berlin som sjukgymnast. Musiken hade dock ej lämnat honom någon ro, och han var nu i Wien för att få sin opera Estella de Soria uppförd. Jenny medverkade vid en konsert, där hans Ein ländliches Verlobungsfest uppfördes med svenska folkvisor inströdda i stycket.

Till sist kom Vielkapremiären. Operan Fältlägret i Schlesien hade ändrats, så att den skulle passa även för ett icke preussiskt publikum, och Jenny Lind spelade sin roll som vanligt med hela sin själ. Ändå kände hon, att hon ej riktigt hade publiken med sig, och när representationen var över, fann Meyerbeer, som kom för att tacka för det enastående sätt, på vilket hon fört fram hans opera, henne badande i tårar. Hon bad om förlåtelse, för att hon ”förstört” hans verk. Det gick ej att övertyga henne om annat. — Hon hade kanske ändå rätt. Omarbetningen ville ej riktigt passa wienerpubliken, och operan måste nedläggas utan att ha fått någon genomgripande betydelse. Själva huvudarbetet, den preussiska operan, var ett relativt svagt verk, och det blev ej bättre i omarbetningen. Meyerbeer fick snart uppge tanken på att få operan fram på de stora världsscenerna. Ej ens Jenny Linds sång kunde bevara den åt eftervärlden.

Den 7 april uppträdde hon för sista gången i Wien, och efter att ha givit en konsert för välgörande ändamål dagen därpå, lämnade hon staden. I slutet på månaden var hon redan i London. Man hade länge väntat henne. Mendelssohn befann sig där och skulle nu tillsammans med Lumley taga emot henne. Men den gamla ängslan ville ej släppa henne, och hon vägrade att uppträda.

Medan vi vänta på hennes debut, skola vi göra en översikt över musikförhållandena i London vid denna tid.

I London fanns sedan gammalt tre lyriska teatrar, vilka konkurrerade med varandra: Covent Garden, Drury Lane och Her Majesty’s theatre. Av dessa tre hade de två förstnämnda kommit i händerna på Bunn. Den tredje, vilken motsvarade den italienska teatern i Paris, hade alltsedan 30-talet haft gemensam solistpersonal med systerteatern och de berömda krafterna där, Rubini, Tamburini, Lablache, Pasta, Persiani och Grisi, reste från den franska teatern vid säsongen slut till London för att fira nya triumfer inför den alltid lika tacksamma engelska publiken. Så hade det länge fortgått, men just då Jenny Lind kom, hade en schism uppstått, så att Bunn lyckats draga till sig nästan alla de främsta krafterna. Endast Lablache var ännu trogen den gamla teatern. Lumley hade således att utstå en mera hård konkurrens än någonsin förut med Bunn. Den senare hade också gjort förtvivlade försök att hindra Jenny Linds uppträdande. Lumley hade således att rekonstruera hela sin teater från början. Här hade Jenny Lind ett gott tillfälle att rekommendera sin kamrat och vän från Stockholm: Giovanni Belletti. Han hade sedan 1844 ej varit i Sverige, där han ej längre trivdes, när ej Jenny Lind längre stod vid hans sida. Nu kom han med glädje till London, och Lumley visade den största tillfredsställelse sin nye sångare. Han hade engagerat honom helt och hållet på Jenny Linds rekommendation och visste ej alls förut något om honom. Belletti fyllde dock de högsta anspråk och blev en erkänd kraft, som skötte sin plats med största plikttrohet. När han på 60-talet drog sig tillbaka, saknades han allmänt. Jenny tog honom med sig till Amerika och även längre fram under konsertturer i landsorten. Han var som en trogen vän vid hennes sida, och först när hon drog sig tillbaka från konsertlivet, ville han ej längre stanna i England. Då Jenny Lind övergick till oratorie- och romanssången, följde också han exemplet, och förstod som hon att vinna engelsmännens hjärtan även på detta fält. 1862 flyttade han tillbaka till sin hembygd och levde där i djupaste tillbakadragenhet. Jenny Linds sol hade värmt honom med sina strålar, och i minnena från den tiden, då hon stått vid hans sida, levde han under sin ålderdoms höst. Med henne hade hans liv varit ljust och rikt, utan henne hade allt varit mörkt och dystert.

Av andra nya krafter vid Her Majestys theatre kunna nämnas sångarna Gardoni, Straudigl, Coletti, fru Castellan och fröken Cruvelli. Som ledare för orkestern fanns först under Jenny Linds tid Balfe. Denne ersattes vid 50-talets början av hennes ackompanjatör under Amerikafärden, Julius Benedict, vilken under 40-talet då och då lett oratoriekonserter i Englands huvudstad. Som musikkritiker åtnjöt Chorley högsta anseendet. Han hade tagit en viktig del i engagerandet av Jenny Lind för Lumleys teater.

Av utländska kompositörer hade man sedan länge fästat sin uppmärksamhet vid Meyerbeer, som själv påtänkt ett engelskt uppförande av Vielka med Jenny Lind. Planen kom ej till utförande. I stället hade Lumley uppsatt hans Robert le Diable, och efter många vedermödor lyckades man få ge detta verk. Meycrbeer var i London vid den tid, då Jenny Lind kom dit.

En annan tysk kompositör med stort inflytande i England var Mendelssohn. Lumley hade även med honom gjort avtal om en opera för Jenny Lind. Mendelssohn hade allvarligt dryftat saken med sin sångerska, och man hade funderat hit och dit om ämnet. Än var det fru Birch-Pfeiffer än Scribe i Paris, som skulle författa textboken. Man trodde sig till sist ha funnit det rätta ämnet i Shakespeares Stormen. Scribe var underrättad, skissen redan färdig, och Lumley trodde fullt och fast på, att operan skulle komma till stånd, då Mendelssohn plötsligt ändrade mening. Han började känna, att operan kanske ändå ej var hans fält. Det var Jenny Linds enastående dramatiska förmåga, som låtit hans gamla ungdomsdrömmar få nytt liv, och han kände en sådan glädje över att få skriva för henne — men krafterna begynte svika. Han visste ej, vad han egentligen skulle tilltro sig mera. Han var utsliten och trött. Knappt ett halvår efter sitt sista möte med Jenny Lind i England lade han ned sin penna för alltid.

Man gick i undran i London. Skulle den svenska näktergalen uppträda eller ej? Skulle hon övervinna sin ängslan? Man undrade. Mendelssohn gjorde, vad han kunde, men han visste till sist ej, vad han skulle tänka. Bunn triumferade. De italienska sångarna drogo fulla hus till hans teater.

Man lyckades förmå henne att besöka en teaterföreställning. Hon satt trött och såg på. Lablache kom och presenterade sig i hennes loge, Lumley hälsade likaså. Publiken fick reda på, att hon var där, och alla kikare riktades med ens mot henne. Hon blev förvirrad. Den stora salongen ingav henne rädsla. Lablache sjöng som vanligt bedårande, men de andra tyckte hon ej så bra om. ”Jag tror jag kan göra det lika bra och kanske litet bättre”, yttrade hon till sin följeslagerska.

Grote hade en middag till hennes ära. Lumley, Lablache och Mendelssohn voro där. Man fick henne till att sjunga svenska visor, och det gick märkvärdigt bra. Man kände, att tystnaden sedan Wiendagarna hade gjort hennes röst gott. Mendelssohn besökte henne nästan dagligen. Till sist bad hon mrs Grote hjälpa sig att få hävt kontraktet. Hon ville ej mera någonting och längtade bort. En dag frågade hon likgiltigt fru Grote, hur det gick med operan. ”Det går ej alls”, blev svaret, ”det är fullkomligt stillastående. Ingen enda vill taga en loge under det nuvarande tillståndet af ovisshet. Publiken väntar på Ert uppträdande, och under tiden förlorar direktören penningar hvarje afton.” Hon blev överraskad och besinnade sig litet. Det hade hon ej tänkt på först, att någon kunde få lida för hennes skull. Det gjorde henne mycket ont, och hon svarade fru Grote: ”Om Ni träffar Lumley, så säg honom, att jag skall infinna mig på teatern nästa måndag.”

B. Lumley

B. Lumley.
Ur »Reminiscenses of the opera», London 1804.

Nu var all tvekan slut. Repetitionerna gingo raskt undan, och den 4 maj debuterade hon i Alices roll i Robert. Spänningen bland publiken var obeskrivlig. Man hade undrat och längtat så länge, och nu var allt verklighet. Entusiasmen bröt fram med en nästan elementär våldsamhet. Själva drottningen rycktes med i hänförelsen och kastade för hennes fötter den bukett, som låg framför henne i den kungliga logen.

Illustrated London News skrev efter debuten: ”En spänning, som nära nog saknar motstycke i teaterns annaler, har härskat med anledning af den svenska sångerskans uppträdande. De högsta förväntningar hystes, under det man å andra sidan befarade — och det var icke så utan skäl — att hon icke skulle kunna motsvara sin ofantliga ryktbarhet eller komma upp mot deras ideal, för hvilka hon under så lång tid varit ett samtalsämne och ett föremål för utomordentligt intresse. Denna farhåga visade sig sakna all grund. Jenny Lind har öfverträffat alla förväntningar, emedan det varit omöjligt att vara beredd på någonting så öfverraskande nytt — så olikt allt, hvad vi hört. Hvar och en hade visserligen bildat sig sin egen föreställning om sångerskan; denna hade likväl alltid en viss likhet med någon favorit eller med någon lefvande primadonna. De flesta väntade sig väl en underbar öfverlägsenhet i graden, men de voro icke beredda på öfverlägsenhet i arten af hennes talang … Hennes röst är förvånande. Med den fylligaste, renaste och ljufvaste ton man kan tänka sig förenar den en förmåga att vibrerande tränga igenom, som gör dess saktaste hviskning hörbar, hvarhelst åhöraren sitter, och som, då den använder sin fulla styrka, verkligen är härlig; den kan då tydligt höras öfver orkesterns högljuddaste larm och de andra konstnärernas stämmor.”^[4]

Man prisade allmänt hennes rösts fyllighet och styrka. Detta skulle måhända kunna förvåna, då man vid denna tid tämligen allmänt i Tyskland begynt tala om, att rösten var ”beslöjad”. Emellertid hade hon vilat under resan, och Lumley hade, av vis omtanke om henne och sin teater, i kontraktet förbjudit varje uppträdande å konsert. Han visste av erfarenhet, huru sångerskor tröttade ut sig på offentliga och privata soareer, så att de ej alltid gåvo sitt bästa på scenen.

Jenny Lind fick verkligen under denna sommarsäsong så mycket ro, att rösten kunde hålla sig uppe i glans hela tiden. Hon erhöll i Old Brompton ett avsides liggande hem, och alla tröttande besök av nyfikna voro absolut förbjudna. Hon lämnades på så sätt i ro åt sig själv och slapp det utslitande umgängeslivet. Å scenen gick hon från triumf till triumf, och en fullständig ”Jenny Lindsfeber” rådde.

Amina blev nästa roll. Hennes upfattning hade här aldrig varit omstridd, och den blev det ej heller i England. Den tredje rollen hörde sedan ett år tillbaka även till den tyska publikens favoriter: Marie i Regementets dotter. Hennes ungdomliga friskhet och livlighet i denna roll slog även an på det eljest så stela Albion. Det fanns något vulgärt i rollen, som kanske ej hade passat i det förnäma London, om hon ej förstått att ge den en själsadel och en idealiserande förfining, som förtagit rollen varje nyans av banalitet.

Svårare blev det för henne att vinna bifall som Norma d. 15⁄6 1847. Här stodo meningarna mot varandra, och man slutade med att uttala tvivel, om rollen verkligen passade henne. Hon upptog den därför ej så ofta som förut, och man vande sig därför aldrig i England vid hennes nya sätt att tolka den druidiska prästinnan.

Då tanken på en opera av Mendelssohn måste lämnas, upptog man som ny opera i stället Verdis I Masnadieri (Rövarbandet) 22⁄7. Jenny Lind hade här Amalias roll. Ehuru hennes framställning prisades och även de andra skötte sig väl, kunde operan ej hålla sig uppe.

Hennes sista nya roll för säsongen blev Susannas i Figaros bröllop (17⁄8). Hon hade i denna opera förut under Stockholmstiden uppburit Grevinnans roll. Sedan hade hon övergått till Susannas parti och uppträtt häri å svenska kungliga scenen. Därefter hade hon i München sjungit denna senare roll och vunnit mycket bifall. I England sjöng hon den 4 gånger. Även här uttryckte man sin beundran över det sätt, varpå hon förädlade rollen.

J. Lind som Alice. Efter pastell i Kungl. bibl.

J. Lind som Alice.
Efter pastell i Kungl. bibl.

Den 21 aug. uppträdde hon för sista gången under säsongen och då som Amina. Vi ha förut omtalat, att i hennes kontrakt med Lumley ingick, att hon ej fick uppträda å konserter utan hans speciella medgivande. Det var också endast ett fåtal gånger hon uppträdde utanför scenen: under 4 månader sammanlagt endast 4 gånger och av dessa de tre hos drottningen. Englands höga regentinna visade ett mycket stort intresse för henne, och Jenny satte även mycket värde på denna vänlighet. Då Jenny omtalade för drottningen sitt beslut att lämna scenen, beklagade drottningen den förlust konsten därigenom skulle göra. Hon lovade dock att återkomma och sjunga, även om det ej skedde på scenen.

J. Lind som Norma. Efter pastell i Kungl. bibl.

J. Lind som Norma.
Efter pastell i Kungl. bibl.

Trots de stora triumfer Jenny Lind firade i London och den uppmärksamhet hon var föremål för i alla kretsar, var hennes Londonsäsong mindre ansträngande än nägon av de andra i Tyskland. Emellertid blev det så mycket värre, sedan arbetet i huvudstaden var slut. Hon reste under september på konsert- och operaturné i den engelska landsorten tillsammans med Lablache, Gar doni och Balfe med orkester. Resan blev rik på goda minnen och lämnade även ett lysande ekonomiskt utbyte, men den tog starkt på hennes krafter. Hon var också fast besluten att endast en kortare tid sjunga vid scenen. Hon märkte, att krafterna ej längre räckte till.

Huru ansträngande landsortsturnéen var för henne, kunna vi icke minst ana av följande meddelande från fru Stanley rörande hennes ankomst till Norwich: ”Jag gick till hennes rum och fann en stackars varelse, i högsta grad utmattad, torkande kallsvetten från sin panna och nästan färdig att sjunka till jorden af trötthet — och det var ej underligt! Hon hade sjungit i Edinburgh på måndagen till klockan tre, satt sig på tåget klockan fyra och rest hela natten.”^[5]

De platser, som besöktes, voro Brighton, Birmingham, Manchester, Liverpool, Hull, Edinburgh, Glasgow, Perth, Norwich, Bristol, Bath och Exeter. Första konserten var d. 23 aug. och sista 2 okt., tillsammans 22 gånger. Av dessa uppträdanden var besöket i Norwich det minnesvärdaste. Redan i juli hade Jenny Lind från biskopen där, dr. Stanley, fått mottaga en vänlig inbjudan att få bo i biskopsgården, ifall hon skulle komma att konsertera i Norwich. Hon mottog med tacksamhet erbjudandet och var föremål för högst ovanliga hedersbetygelser. Då hon kom till staden, började klockorna ringa, och en böljande människomassa följde henne till biskopshuset. A. P. Stanley skriver om det intryck hon gjorde: ”Ni måste föreställa Er en karaktär, som bryter fram i tusentals drag af ödmjukhet, vänlighet, tankfullhet, vishet och fromhet. En prinsessas sätt tillsammans med ett barns oskuld och en ängels godhet.”^[6] Det kändes som en riktig sorgedag för alla, då hon reste från Norwich.

Om hon således lämnat efter sig ett varaktigt minne i staden, hade hon även själv fått mottaga rika intryck. Det var första gången hon stod ansikte mot ansikte med ett djupt allvarligt engelskt fromhetsliv. Hela hennes väsen hade, i den mån krafterna begynte svika, undergått en förändring. Det religiösa, vilket förut endast framträtt under samvaron med Josephson, hade fått allt mera plats i hennes hjärta. Här hos biskopen träffade hon, vad hon länge sökt: innerligt deltagande människor, med vilka hon kunde tala om andliga ting. Biskopen fann henne även mycket mottaglig för alla religiösa intryck och sökte själv väcka hos henne längtan efter den kyrkliga musiken. Det var till oratoriet, som hennes håg från och med nu stod.

Jenny Lind hade länge velat lämna scenen men ständigt lockats dit igen. Nu hade hon beslutat sig för att taga steget fullt ut. Men Lumley lyckades att övertala henne till ännu en säsong, och hon hade svarat ja efter lång tvekan, sedan ville hon emellertid sluta.

När hon reste, kändes allt så tungt och dystert för vännerna, och man förstod först nu, hur mycket glädje och andlig behållning man haft av henne under de sex månader hon tillbragt i England.

Hon for först till Berlin, där hon mottogs med öppen famn av professorskan Wichmann. Hon sjöng Marie, Amina och Agatha, man hyllade henne som alltid, om än vemodet ej ville försvinna, då man tänkte på, att det kanske var sista gången hon lät höra sig. Rellstab gav uttryck för avskedskänslorna bl. a. i följande ord: ”En vinters hvila i hennes hemland, ett afskedsbesök till det präktiga Albion, hvars rika hyllningsgärd lagts för hennes fot, och sedan skall den renaste stjärna, som någonsin upplyst konstens himmel, nå slutet af sin bana. Endast inom trängre kretsar skola dess strålar hädanefter lysa. — Men huru hon än må gestalta sitt öde, skall minnet af henne oförgängligt kvarstå hos dem, hvilka erfarit det öfverväldigande intrycket af hennes konstskapelser, — hos alla dem, hvilka känt deras upphöjande och förädlande inflytande. Våra tacksammaste välgångsönskningar skola följa henne vid afresan, vare sig hennes framtida lefnadsstig leder än längre upp på ryktets höjder eller ner till undangömd tillvaros stilla dalar, hvilka ofta skänka en renare om än mindre berusande lycka.”^[7]

Konungen utnämnde henne till sin kammarsångerska såsom en tacksamhetsgärd, för vad hon givit.

Från Berlin gick färden till Hamburg, där hon blott uppträdde en gång (21⁄10) i Regementets dotter, sedan till Stockholm. Att mottagandet här skulle bli varmt, kunna vi förstå av det stora deltagande, varmed man följt hennes framgångar i Tyskland och England. Hon kände sig också glad till mods att få vara i ro i sitt hemland — hon som nästan alldeles förtärts av hemlängtan. Likväl skulle något inträffa, som kastade en djup skugga över hennes svenska minnen.

J. Lind som Regimentets dotter i Stockholm. 1848 (ur Tobias Norlind: Jenny Lind, 1919), p. 135

J. Lind som ’Regementets dotter’ i Stockholm 1848.
Teckning av prinsessan Eugenie. Musikhist. Museet.

Den 14 febr. 1848 skrev hon till fru Jæger i Wien ett brev, som talar om en viss oro för hemlandet: ”Jag måste medge, att här råder ett sådant lättsinne i allt, att jag blir rädd. Jag fruktar att ej här kunna finna frid och lycka. De sista tre åren ha låtit mig komma till klarhet i mycket. Tro bara icke, att man ej är god mot mig här — tvärtom — jag har alls ingenting att klaga öfver för egen del, det gör mig bara ondt, att vårt folk genom så mycket fransk efterapning skall ha förlorat så mycket af sin trofasta, redbara karaktär.”^[8]

Man har tolkat dessa ord på mångahanda sätt: än så, att Jenny Lind fått så mycket av den engelska religiositeten, att hon ej kunde trivas, där ej samma bigotteri fanns; än åter så, att man i Sverige brustit i nödigt erkännande av henne, och hon följaktligen trott sig mera aktad i utlandet. Likvisst äro bägge dessa tolkningar oriktiga. Låtom oss se litet på tidsmiljön i Sverige då och speciellt vid tiden för detta brev, i mitten av febr. 1848.

Överallt i Europa rådde en orolig jäsning i början av år 1848, och i Sverige, där ståndsindelningen var föremål för ständig kritik, voro förhållandena mycket bittra. I Stockholm ropades ständigt på revolution. ”Hon lefver än, du Galliens röda, bloddrypande revolution”, heter det i ett skaldekväde från februaridagarnas Stockholm. Man hånade öppet konungafamiljen. ”Stor sak i tronen och dess läkter! Och hvem rår för, om protogén däruppe ramlar med protekter och vältras in i mausolén.” Arbetarskaror tågade genom gatorna. Konungen måste av hänsyn till sin egen säkerhet lämna teatern mitt under pågående föreställning. Så kom till sist underrättelsen om franska revolutionen. Man ropade högt om en ”kupp” i Stockholm också. Tumult uppstod. Man tågade genom gatorna och sjöng marseljäsen. Man sköt på gatorna, blod flöt i strömmar och lik bortburos. ”Allt dödkött, vuxet kring ett rikes hjärta, det måste skäras bort, om ock med smärta”, sjöng Talis Qualis.

Mitt i detta virrvarr uppträdde Jenny Lind på scenen. Hon kom från det fria England, där dittills allt varit frid och ro. Vad under då, om hon kände det så, som om Sverige under hennes bortovaro blivit ”lättsinnigt” och ”fransyskt”. Det var ej möjligt att genast bedöma, om det, som rörde sig bland folket, var resultatet av en tillfällig berusning eller en jämn utveckling. Allra minst var det möjligt för en person, som nyss hemkommit efter en lägre tids bortovaro, att bedöma situationen rätt.

Snart voro förhållandena mera lugna i huvudstaden, och man hyllade sin berömda landsmaninna lika hjärtligt som någonsin förut. Med Norma d. 12 april avslutade hon sin sejour i Stockholm och lämnade därmed definitivt den scen, som varit vittne till hennes första triumfer, och som hon själv älskat över varje annan. Man beställde av Södermark en tavla av henne som Norma, vilken till minne av denna sista representation uppsattes i K. teaterns foyer d. 6 jan. 1849.

Till fru Birch-Pfeiffer skrev Jenny under Stockholmsvistelsen: ”Jag mår bra, ehuru jag aldrig har någon hvila. Jag sjunger rysligt mycket, — men utom i operorna två eller tre gånger i månaden på konserter, hvarigenom jag blir i tillfälle att skaffa många människor en bättre lott. I dag lyser solen så mildt. Ack, om Ni bara kunde se, huru hvit och glänsande snön ligger på taken! Från mitt fönster ser jag flera kvarnar och ett par kyrkor; på en af dessa sitter en förgylld tupp, som säkert har mycket roligt. O, jag önskar, att jag också kunde få vara uppe i luften, ty jorden trycker mig. Moder! moder! jag tillhör icke detta lif, hjärtat vill spränga mitt bröst. Men trots allt, finns ingen varelse, som har mer orsak än jag att vara glad och tacksam.”^[9]

Hon var både glad och ledsen. Sista resan i engelska landsorten hade tärt på hennes krafter, och den ro hon sökt i Sverige blev ej, den hon önskat. Hon saknade förmåga att hålla tillbaka den ström av människor, som ständigt trängde sig på henne. Vänlighet och tillgivenhet ville hon återgälda med lika mynt, och om hon än förstod, att hon på detta sätt måste slita ut sig i förtid, trodde hon ändå på, att allt skulle bli gott igen, bara hon kunde få lämna scenen. Då ville hon komma tillbaka till sitt land och där njuta frid och ro med en verksamhet i kärlek för sina medmänniskor.

Det var med tanke på detta liv i hemlandet hon återknöt en gammal vänskapsförbindelse från 1844: med sångarkamraten Julius Günther. De hade varit de bästa vänner och flitigt brevväxlat med varandra under första tiden i Berlin. Sedan hade det efter hand blivit tyst, men nu stodo de varandra åter nära och sjöngo tillsammans som i gamla dagar. De ringförlovades kort före hennes resa från Stockholm i april 1848. Hon kände sig glad över sitt val, men det fanns dock något, som gjorde, att de ej i tankar och sinne kunde riktigt sammansmälta. Han älskade scenen och ville stanna kvar vid denna, hon däremot längtade bort därifrån. Han älskade livsglädjen — hon det tunga allvaret. Bådas livserfarenheter voro så olika. Han hade troget tjänat en scen och ej kommit att reflektera över det, som kunde finnas i brister där. Hon hade varit ute i stora världen och där sett och lärt känna mycket. De sågo världen med helt olika ögon.

Det hårdaste slaget för Jenny Lind var underrättelsen om Mendelssohns död d. 4 no v. 1847. Till fru Jæger i Wien skrev hon d. 22 jan: ”Ack moder, hvilket slag Mendelssohns död var för mig! Det är anledningen, hvarför jag så länge varit tyst; de första

J. Lind som Regimentets dotter i Stockholm. 1848. Teckning av prinsessan Eugenie. (ur Tobias Norlind: Jenny Lind, 1919), p. 139

J. Lind som ‘Regementets dotter’ i Stockholm 1848.
Teckning av prinsessan Eugenie. Musikhist. Museet.

två månaderna kunde jag icke nedskrifva ett ord, och ännu synes mig allt så dödt. Huru lycklig, huru upplyftad jag kände mig, då jag talade med honom! Och sällan har det funnits två människor, som förstått och sympatiserat med hvarandra som vi! Huru härliga och underbara Guds vägar äro — med ena handen gifver han allt — med den andra tager han allt! Sådant är lifvet.”^[10]

Ännu d. 10 juli 1848 skrev hon till fru Kaulbach i München om förlusten: ”Ack! kära fru Kaulbach, det var mitt hjärtas första, största förlust, och hela vintern har derigcnom blifvit så helt annorlunda för mig. Det är som om föreningsbandet mellan mig och Tyskland afslitits. Men — Gud vare lof, att han icke lefver under denna tid! — det är bättre att vara undan.”^[11]

Ännu ett annat sorgeämne hade hon. Bunnprocessen var ännu ej utagerad. Rättegången hölls d. 23 febr. 1848 under sensationell tillslutning i London. Bunns advokat, Mr Cockburn, hade gjort allt för att ställa henne i en dålig dager och yrkade på 180,000 kr. skadeersättning. Utslaget blev, att hon ålades att till Bunn betala 45,000. Det blev Lumley, som fick betala, eftersom han åtagit sig saken, men Jenny Lind hade förlorat inför världen, och Bunn sörjde för att hans seger skulle bli så uppenbar som möjligt. Han tryckte alla handlingarna, sina och Jenny Linds brev, allt som sagts invid domarbordet och allt som kunde vara honom till försvar, och kort efter utslaget fanns i alla boklådor en bok ”The case of Bunn versus Lind … by Alfred Bunn”, vilken fick en strykande åtgång bland Londons skandalhungriga publik.

Så slutade den långvariga striden, som i tre år upprört sinnena, men hos den svenska sångerskan kvarlämnade den en bitter stämning, som ännu mera ökade hennes längtan bort från scenen och det offentliga livet.

Titelbladet till de av Bunn tryckta handlingarna i målet Bunn-Lind.

Titelbladet till de av Bunn tryckta handlingarna i målet Bunn-Lind.

Avresan skedde d. 13 april från Stockholm under stor tillslutning och med mycket vemod å ömse sidor. Fru Kaulbach fick ett brev från henne om avskedet från Sverige: ”Jag har varit i mitt älskade fädernesland och där riktigt lärt känna, huru mäktig och stark den kärlek är, som man erfarit alltsedan barndomen. Min konung — hela kungliga familjen — landet — marken — ack, jag kunde velat kyssa alltsammans under tårar af den djupaste vördnad! Hvilken härlig tid har jag ej där upplefvat! Hjertligheten, — känslan af hem, — språket, — allt förtjuste mig! Och jag bodde så trefligt hos min kära, goda tant, och mycket pengar fick jag ihop at de fattiga … Se, älskade vän, detta är, hvad jag upplefvat!”^[12]

Oaktat sin längtan frän scenen motsäg hon med viss glädje Londonresan. ”Jag gläder mig ät nästa Londonsäsong”, skrev hon till fru Jæger, ”jag har så stort skäl till tacksamhet mot Londonpubliken, att det är mig ett behof att bringa den offret af att återvända dit.”^[13]

Det var kanske det för hennes kroppskrafter hårdaste provet, att hon hade ett behov av att offra sig för andra och på så sätt allt för litet kom att tänka på sig själv. Våren och sommaren i London blevo också särskilt ansträngande.

Den 21 april anlände hon till London. Hon hälsades som vanligt med entusiasm. ”Hela London”, säger Lumley, ”visste, att Jenny Lind hade kommit; och hela London befann sig på nytt i samma feberaktiga tillstånd af förtjusning som vid hennes afresa året förut.”

Första uppträdandet skedde d. 4 maj i Sömngångerskan. Bland nya bekantskaper, som hon vid denna tid gjorde, var Chopin av en ej ringa betydelse. Hon lärde känna hans kompositioner och fattade särskilt kärlek till hans danser, vilka erinrade henne om den svenska folkmusiken. Chopin uttryckte å sin sida den livligaste förtjusning över hennes svenska folkvisor och folkdanser, vilka föreföllo honom så välbekanta på grund av polskans likhet med de polska nationaldanserna. Jenny Lind sjöng fr. o. m. 1855 a sina konserter ofta Chopins masurkor med underlagd text och med kadanser av henne själv (pianoack. av Otto Goldschmidt).

Av hennes roller denna säsong kunna nämnas: Marie, Lucie, Adina (i Kärleksdrycken av Donizetti). Av dessa voro de två sista nya i London. En alldeles ny roll, som hon förut ej uppburit, var Elviras i Puritanerna av Bellini. Hon uppträdde endast 6 gånger i denna, ehuru den onekligen på ett ypperligt sätt passade henne. Kritiken var också enstämmig i sitt beröm. I Times (31⁄7 48) heter det: ”Den okonstlade, älskande unga flickan, som med strålande ögon afvaktar sin älskades ankomst, återgafs på ett utsökt sätt, och då Elviras oskyldiga glädtighet sedermera afbrytes genom ett plötsligt anfall af sinnessjukdom, framställdes förändringen på ett beundransvärdt sätt. Det var icke Lucies stilla vansinne, som drifver till våldsamma handlingar, det var det slags sinnessjukdom, som tär endast på den lidande sjelf, så att intrycket var mera sorgligt än förfärande. Sedan hon, efter sin älskares förmenta otrohet, slitit af sig det halsband han skänkt henne, blef hon plötsligt stående orörlig, något som åstadkom den mest gripande verkan. Det förebådade utbrottet af verklig galenskap, och åskådaren kunde iakttaga, huru verklighetens bilder försvunno ur den olyckliga flickans själ och huru hon fåfängt bemödade sig att gripa dem i flykten.”

Säsongen blev den mest glänsande Lumley någonsin haft, men i glädjen blandade sig ett visst vemod. Denna säsong skulle bli den sista, ty nu ville hon ej längre ”offra sig”. Lumley skrev om sista föreställningen: ”Och nu nalkades den framstående konstnärinnans bana under 1848 års säsong sitt slut. Fredagen d. 24 aug. sjöng Jenny Lind för sista gången i Sömngångerskan. Hennes välkomnande d. 4 sistl. maj med alla de yttringar af förtjusning och entusiasm, åt hvilka en stor teater kan gifva uttryck, kunde knappast öfverträfffas, och likväl fördunklades det nästan af den storm af applåder, det viftande med hattar och näsdukar och de långa, ihållande, gång på gång upprepade bifallsropen, med hvilka publiken denna afton bjöd den stora sångerskan farväl. Ridån föll till sist, och så afslutades en säsong af exempellöst intresse.”^[14]

Under själva operasäsongen uppträdde hon även detta år högst litet å konserter. Endast en (för välgörande ändamål) gavs under hennes medverkan d. 31 juli. Den blev av ett visst intresse, i det att hennes blivande man, Otto Goldschmidt, för första gången medverkade vid en hennes konsert. Han hade hört henne, som vi minnas, i Leipzig som konservatorieelev och nu kommit till England, där han hade släktingar. Jenny ville höra honom först innan, och han spelade för henne. Hon blev nöjd därmed och lät honom sedan medverka med en parafras över Lucie av Liszt samt 2 Lieder ohne Worte av Mendelssohn. Något ackompanjemang av Jenny Linds sång av honom förekom dock ej.

Efter säsongens slut vidtog en operaturné i engelska landsorten med bl. a. Lablache,^[15] Belletti och sångaren Roger. Denna turné blev liksom den förra utomordentligt uppslitande för henne. Det gällde ej endast konserter med ett och annat sångnummer utan hela operor i Birmingham, Liverpool, Manchester, Edinburgh, Glasgow, Dublin och Brighton m. m. Efter att ha sjungit Marie i Regementets dotter d. 3 nov., satte hon i sin annotationsbok åtta utropstecken vid denna roll, därmed antydande, att nu skulle det vara definitivt slut med alla operarepresentationer. Hon sjöng efteråt detta år under nov. och dec. endast å konserter i Southampton, Exeter, Exford, Manchester, Birmingham m. fl. platser.

I London medverkade hon därjämte d. 15 dec. 1848 i Elias i Exeter Hall. Denna blev även en minnesrik afton och invigde så att säga hennes verksamhet för oratoriet. Mendelssohn hade skrivit sopranpartiet med särskild tanke på hennes röst. Vid första uppförandet d. 26⁄8 i Birmingham kunde hon dock ej medverka. Mendelssohn skulle aldrig få höra henne sjunga i sitt oratorium.^[16] Så mycket mera ansåg hon sig skyldig Mendelssohns minne att sjunga i detta oratorium. Hon hade också tänkt, att behållningen av konserten skulle utgöra en grundfond för en särskild internationell Mendelssohnskola. Ehuru denna skola aldrig blev grundad, kom summan dock att bli grundfonden till ett stipendium med kompositörens namn.^[17]

Konserten blev även ovanligt glänsande. Hela den kungliga familjen var närvarande, den rymliga salen fylldes till sista plats. Benedict ledde på ett förträffligt sätt uppförandet, och Jenny Lind sjöng med en storslagen höghet och ädelhet. Nu förstod man i England, att om hon än lämnade scenen, fanns likväl ett stort verksamhetsfält kvar för henne.

Julen nalkades, och Jenny Lind ville alltid fira den på svenskt vis med julgran. Hon hade mottagit en inbjudan till en familj Salis Schwabe, som bodde å Crumpsall nära Manchester. Man sökte i allt foga sig efter hennes önskan och hade skaffat en väldig gran. Många voro inbjudna, men för att skona henne skulle det ej bli tal om någon musik. Pianot var borttaget från salen. Jenny Lind, som märkte denna pietetsfulla uppmärksamhet, tackade genom att befalla in pianot. Sedan sjöng hon hela aftonen.

I slutet av januari for hon till sina vänner från fjoråret: biskopen och biskopinnan i Norwich. Hon sjöng i domkyrkan för välgörande ändamål, men hade i övrigt rik vinst av besöket hos den fromma och varmhjärtade biskopsfamiljen. Hennes religiösa läggning hade på sista tiden blivit allt mera framträdande. Härtill bidrog även hennes sällskap. I Tyskland och första Englandsresan hade Louise Johanson, hennes ungdomsvän, följt henne. På sista engelska resan hade i stället en fröken Josephine Åhmansson gjort sällskap. Denna var mycket strängt religiös med dragning åt läseri. C. Stanley fäste sig särskilt vid henne och skrev: ”Hennes följeslagarinna är det bästa sällskap hon kan ha; och såsom Jenny säger, ’hon har lefvat så mycket ibland präster, hon är så skicklig i att utlägga bibeln, och vi tala så mycket därom om söndagarna’.” I ett annat brev om avskedet säger samme man: ”Vi togo afsked af

Jenny Lind. Efter litografi. (ur Tobias Norlind: Jenny Lind, 1919), p. 147

Jenny Lind. Efter litografi.

Jenny med den angenäma känslan, att hon hade framför sig en utsikt till lugn, hvila och lycka, och att vi kanske få se henne, sedan hon öfverlefvat sin röst och sitt rykte; och jag sade henne, att hvad jag skulle tycka om vore att få rå om henne utan den oangenäma känslan af att vara sjelfvisk, om man ej inbjuder andra att dela glädjen.”^[18]

Så kom våren, och Lumley hoppades fortfarande, att hon skulle släppa sin föresats att ej mera uppträda. Samma spänning som föregående två år rådde. Ingen ville köpa loger, förrän man med bestämdhet visste, att Jenny Lind skulle uppträda. Lumley bönföll henne, talade om sin ekonomiska ruin, om hon ej uppträdde, men intet hjälpte. Hon ville gärna ge konserter för honom men ej uppträda. Till sist beslöt man gå en medelväg. Hon skulle uppträda på sex ”stora klassiska föreställningar”, därvid musiken ur hennes favoritoperor skulle sjungas på en serie konserter utan scenens dragningskraft. Först tänkte man på Exeter Hall såsom lämplig lokal, men det visade sig ogörligt. Till sist valdes den vanliga teaterlokalen i Her Majesty’s theatre. Första konserten blev Trollflöjten. Försöket misslyckades totalt. Publiken ville ej komma. Lumley skriver om aftonen i sina minnen: ”Experimentet gjorde ett fullständigt fiasko. Huru skulle det kunna göra annat? Hvarje försök att behandla ett lyriskt drama, som om det icke vore ett drama, eller med andra ord att beröfva en teatralisk föreställning dess nödvändiga sceniska hjälpmedel kunde ej annat än misslyckas. I saknad af de väsentliga tillbehören af sceneri och aktion, utan de illustrerande yttre medel, som kompositören sjelf afsedt, blef Mozarts stora mästerverk helt enkelt torrt och obegripligt. Hvar var den vanliga ’Jenny Lindfebern’? Salongen var jämförelsevis tom. Hvar var den vanliga ända till galenskap stigande entusiasmen? — Applåderna voro kalla och matta.”^[19]

Vad var att göra? Jenny Lind, förpint och trött, missnöjd med utgången, lofvade motvilligt att uppträda på scenen de sex avtalade gångerna.

Nu var publiken genast fulltalig och under jubel och exalterad stämning från publikens sida gåvos de sex ”oåterkalleligen sista” föreställningarna: 26⁄4 Sömngångerskan, 26⁄4 Lucie, 3⁄5 5⁄5 Sömngångerskan, 9⁄5 Lucie och 10⁄5 Robert. Man hade försiktigtvis ej anslagit, att det var sista gången, men publiken kände, att man sannolikt ej finge höra henne mera på scenen, och allt var därför i en nästan nervös hänryckning. Times skrev bl. a. om denna minnesvärda afton: ”Den ökade ljuflighet, som hennes röst detta år vunnit, har varit ett allmänt samtalsämne, och aldrig har hennes stämma klingat mer välljudande än i går afton. Applåderna vid operans slut voro något särskildt anmärkningsvärdt. Hon inropades 3 gånger inför ett auditorium, som fyllde ända till den dunklaste vrå i salongen och som enhälligt reste sig, då hon framträdde. Så ihållande voro bifallsropen, att de tycktes sammansmälta i en enda brusande våg. Då hon vid sista inropningen inträdde på scenen, var hon djupt rörd.”^[20]

Hon hade slutat.

Om det kändes vemodigt att taga farväl av den välvilliga publiken, ångrade hon ej det steg hon tagit. Hon längtade bort till ro och frid samt reste snart bort att vila i Tyskland. De många vänner hon förvärvat i England, gåvo henne dock en varm känsla av tacksamhet mot alla sina hjälpare där, och hon kunde i Lübeck med fullaste hjärta skriva till fru Schwabe: ”Jag älskar England med hela min själ och längtar dit tillbaka.”^[21]

---

1. 1) HR II, 13.
2. 2) HR II, 20.
3. 3) HR II, 23.
4. 4) HR II. 66 f.
5. 5) HR II, 145.
6. 6) HR II, 153.
7. 7) HR II. 166.
8. 8) HR II, 173.
9. 9) HR II, 180.
10. 10) HR II, 180 f.
11. 11) HR II, 209.
12. 12) HR II, 184.
13. 13) HR II, 182.
14. 14) HR 222.
15. Roger meddelar i sina minnen, att det denna gång varit R. Lablache, den store L. L:s son. (15) Svensk Musiktidn. jan. 1893: ”Roger o. J. L.”)
16. De tre svenska J. L.-författarna Anna Hamilton-Geete, Maria Holmström och Sv. Dorph ha uttryckt sin medömkan med den stackars Mendelssohn, som aldrig skulle få höra Jenny Lind sjunga arian ”Om av allt ert hjärta i mig söken”. Även om han levat aldrig så länge, hade han väl knappast kunnat drömma om, att J. L. skulle sjunga just denna aria. Han skrev den nämligen för en tenor. J. L. har ej heller någonsin sjungit den, så vitt känt.
17. Behållningen utgjorde 18,000 kr. Fondens kapital har sedan stigit till inemot 40,000 kr.
18. 16) HR II, 231.
19. 17) LR 244.
20. 18) HR II, 256.
21. 19) HR II, 286.