←  Titel och innehåll
Knäppar på lyran
av Elias Sehlstedt

Poeterna
Till Aftonstjernan  →


[ 3 ]


Poeterna.


Förunderliga äro vi poeter,
Ett musikaliskt folk. Med skäl det heter,
Att vi ha snille. Obeskrifligt ömma
Vi spela luta hela da'n och drömma;
Och ljusa dagen se vi midt i natten,
Men i vår hydda fins knappt bröd och vatten.

Förunderliga äro vi poeter.
Ett genomskinligt folk, liksom af ether,
Förgäfves äflas vi att blifva täta;
Apollo-Fadren ger så knappt att äta;
Ty skalder tål han blott med mager tunga:
På nykter mage hör han helst oss sjunga.

Förunderliga äro vi poeter.
Mot molnen sträfva vi liksom raketer,

[ 4 ]

Och under flygten mellan dem och jorden
Då är vår själ en klangrik harpa vorden;
Och lifvets sorger dunsta bort på färden,
Och jorden äga vi och andeverlden.

Förunderliga äro vi poeter.
På jorden stundom slutna som paketer,
För verlden är vårt väsende en gåta;
Mjeltsjuka tårar sitta vi och gråta;
Ur hjertats krater såsom glöd de hvälfva, —
Hvarför vi gråta veta vi ej sjelfva.

Förunderliga äro vi poeter,
Ett magert folk; men krigiskt, ty det heter:
För ljuset strida vi, och spänna bälte
Mot mörkrets här: en skald bör vara hjelte,
Så vill Apollo; ock mot egna öden
Han bjöd oss kämpa: Segren vins i döden.