Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Jörundgård/Kapitel 3

←  Kapitel II
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel III
Kapitel IV  →


[ 32 ]

III

Våren efter Kristins långa resa födde Ragnfrid en dotter. Bägge föräldrarna hade nog önskat att det blivit en son, men de tröstade sig snart och fattade den innerligaste kärlek till liten Ulvhild. Hon [ 33 ]var ett mycket vackert barn, frisk, snäll, glad och lugn. Ragnfrid höll så mycket av detta nya barn att hon fortsatte med att giva det di även under andra levnadsåret; därför avstod hon på Sira Eiriks råd något från sina stränga fastor och gudaktighetsövningar, så länge hon ammade, Härigenom och av all glädjen över Ulvhild blomstrade hon upp, så att Lavrans tyckte han icke hade sett sin hustru så glad och vacker och så blid i umgänget under alla de år, han varit gift med henne.

Också Kristin kände, att det var en stor lycka de hade fått med den lilla späda systern. Att moderns tungsinne gjorde det dystert på gården hade hon aldrig tänkt vidare över; hon hade tyckt det var som det skulle, när modern tuktade och förmanade henne men fadern lekte och skämtade med henne. Nu var modern mycket mildare mot henne och gav henne mera frihet, smekte henne också oftare, och då lade Kristin föga märke till att modern också hade mycket mindre tid att sysselsätta sig med henne. Hon älskade ju Ulvhild, hon som de andra och var glad, när hon fick bära eller vagga systern, och sedan blev det ännu mera nöjsamt med den lilla, när hon började krypa och gå och tala och Kristin kunde leka med henne.

Så gingo tre goda år för Jörundgårdfolket. De hade också lyckan med sig på mer än ett sätt, och Lavrans byggde och förbättrade mycket på gården, ty stugor och fähus voro gamla och små, när han kom dit — Gjeslingarna hade haft jorden utlejd i flera släktled.

Så var det vid pingsttid det tredje året; då var Trond Ivarson från Sundbu med sin hustru Gudrid och sina tre småsöner och gästade dem. En morgon sutto de vuxna på loftsvalen och samtalade, medan barnen lekte nere på tunet. Där hade Lavrans börjat uppföra ny stugbyggnad, och barnen höllo på och kröpo omkring på det framkörda timret. En av Gjeslingepojkarna hade slagit till Ulvhild, så att hon grät. Då gick Trond ned och tillrättavisade sonen, men Ulvhild tog han upp på armen. Hon var det vackraste och snällaste barn man kunde se, och morbrodern höll mycket av henne, ehuru han eljest icke var barnkär.

I detsamma kom en man över tunet från ladugården, ledande en stor svart tjur; men tjuren var ilsken och oregerlig och slet sig lös från karlen. Trond sprang upp på timmerhögen; han jagade de större barnen upp före sig men hade Ulvhild på armen och sin minsta son vid handen. Då gled en stock under hans fötter, Ulvhild föll från honom ned på marken, stocken gled efter, rullade och blev liggande över barnets rygg.

Lavrans var nere från svalen i samma ögonblick. Han sprang till och ville lyfta upp timmerstocken; då kom tjuren emot honom. Han grep efter dess horn men blev stångad överända. Då fick han tag i dess näsborrar, kom halvvägs på fötter och kunde hålla tjuren, tills Trond hämtat sig från förvirringen och svennerna, som lupo till från husen, fingo remmar kastade omkring den.

[ 34 ]Ragnfrid låg på knä och försökte lätta på stocken; nu fick Lavrans den så pass lyft, att hon kunde draga fram barnet och få det över i sin famn. Den lilla jämrade sig förskräckligt, när de rörde vid henne, men modern snyftade högt: »Hon lever, Gud vare tack, hon lever!»

Det var ett stort under att hon icke var alldeles krossad, men timmerstocken hade fallit så att den vilat med ena änden på en sten i gräset. När Lavrans reste sig upp igen, rann det blod ur hans mungipor, och hans kläder voro alldeles söndertrasade över bröstet av tjurens horn.

Tordis kom nu springande med ett läderlakan; varsamt jämkade hon och Ragnfrid barnet över på detta, men det syntes som den lilla led outhärdlig plåga, bara de det minsta rörde vid henne. Modern och Tordis buro in henne i vinterstugan.

Kristin stod vit och stel uppe på timmerhögen; smågossarna klängde sig gråtande intill henne. Allt gårdens folk hade nu skockat sig på tunet, kvinnorna gräto och jämrade. Men Lavrans gav befallning att de skulle sadla Guldsvein och en häst till; men när så Arne kom med hästarna, föll han omkull, i detsamma han ville stiga i sadeln. Då tillsade han Arne att rida över efter prästen, medan Halvdan for söderut efter en läkekvinna, som bodde vid åmötet.

Kristin såg att fadern var gråblek i ansiktet, och han hade blött, så att hans ljusblå dräkt var alldeles överstänkt med rödbruna fläckar. Med ens reste han sig upp, ryckte till sig en yxa från en av karlarna och gick fram dit där några av folket ännu stodo och höllo tjuren. Han drev till djuret med yxhammaren mellan hornen, så att det föll på knä. Men Lavrans fortfor att hugga på, tills blod och hjärna sprutade omkring. Då greps han av ett våldsamt hostanfall, så att han sjönk baklänges till marken. Trond och en man till måste bära in honom.

Då trodde Kristin att hennes far var död. Hon gav till ett gällt skrik och sprang efter, medan hon ropade på honom av alla krafter.

Inne i vinterstugan hade Ulvhild blivit lagd i föräldrarnas säng; alla dynorna hade kastats ut på golvet, så att barnet låg rakt utsträckt. Det såg ut som skulle hon allaredan vara lagd på likhalm. Men hon jämrade sig högt och oavlåtligt, och modern låg lutad över henne, tiggde och smekte, vild av sorg för det hon icke kunde hjälpa.

Lavrans låg på den andra sängen, han reste sig och gick famlande över golvet för att trösta hustrun. Då for hon upp och skrek:

»Rör mig icke, rör mig icke! Jesus, Jesus, jag vore värd att du slog ihjäl mig — aldrig blir det en ände på de olyckor jag drager över dig —»

»Har du — kära hustru min, detta har då icke du bragt över oss», sade Lavrans och lade ena handen på hennes axel. Hon skalv därvid, och hennes ljusgrå ögon skeno i det magra, brunhyllta anletet.

[ 35 ]»Hon menar väl att jag har vållat det», sade Trond Ivarson barskt. Systern såg hätskt på honom och svarade:

»Trond vet vad jag menar.»

Kristin sprang fram till föräldrarna, men de sköto henne från sig båda två, och Tordis, som kom med en kittel varmt vatten, tog henne sakta om skuldrorna och sade: »Gå över till stugan vår, du Kristin, du är i vägen här!»

Hon ville sköta om Lavrans, som satt sig på fotbrädan till sängen, men han sade att det icke var farligt med honom:

»Men kan I icke lindra Ulvhilds pina litet — — Gud hjälpe oss, hon jämrar sig, så det kunde röra stenen i berget!»

»Henne töras vi icke röra vid, förrän prästen eller Ingegerd läkevinna kommer», sade Tordis.

Arne kom in i detsamma med det besked att Sira Eirik icke var hemma. Ragnfrid stod en stund och pressade händerna mot varandra. Så sade hon:

»Sänd bud till fru Åshild på Haugen! Det får nu göra detsamma med allting, blott Ulvhild bliver räddad.»

Ingen gav akt på Kristin. Hon kröp upp på bänken bakom sängens huvudgärd, drog upp benen under sig och lutade huvudet mot sitt knä.

Nu var det som om hennes hjärta klämdes av hårda händer. Fru Åshild skulle hämtas! Modern hade icke velat låta dem sända bud efter fru Åshild ens när hon själv låg för döden i barnsnöd med Ulvhild, ej heller när Kristin var så svårt sjuk i feber. Hon var en trollkvinna, sade folk — bispen i Oslo och domkapitlet hade suttit till doms över henne; hon skulle blivit avlivad eller levande bränd, hade det icke varit för det hon var av så hög börd, att hon hållits som en syster av drottning Ingeborg — men folk sade, att hon förgiftat sin första man, och den hon nu hade, herr Björn, hade hon trollat till sig; han var ung nog att vara hennes son. Hon hade barn också, men de besökte aldrig sin mor, och de två högborna människorna, Björn och Åshild, sutto på ett litet enmansbruk i Dovre och hade mist alla sina rikedomar. Ingen av storfolket i dalen ville ha med dem att skaffa men lönligt sökte man hennes råd, ja fattigt folk gick öppet till henne med sina bekymmer och krämpor. De sade att hon var snäll, men de voro också rädda för henne.

Kristin tänkte att modern, som eljest alltid bad så mycket, väl hellre borde ha anropat Gud och Jungfru Maria nu. Hon försökte själv att bedja — till Sankt Olav i synnerhet, ty hon visste, att han var så god och hade hjälpt så många, som ledo av sjukdom och sår och benbrott. Men hon kunde ej hålla tankarna samlade.

Föräldrarna voro ensamma i stugan. Lavrans hade lagt sig i sängen igen, och Ragnfrid satt lutad över det sjuka barnet, strök alltemellanåt över den lillas panna och händer med en våt duk och fuktade hennes läppar med vin.

[ 36 ]Det gick en lång stund. Tordis tittade gång efter annan in i stugan och ville så gärna hjälpa, men Ragnfrid skickade varje gång ut henne. Kristin grät ljudlöst och bad inom sig, men dessemellan tänkte hon på trollkvinnan och väntade med spänning på att få se henne träda in.

Med ens frågade Ragnfrid i stillheten:

»Sover du, Lavrans?»

»Nej», svarade mannen, »jag lyss på Ulvhild. Gud skall hjälpa detta oskyldiga lammet sitt, hustru — det få vi intet tvivla på! Men det blir långsamt att ligga här och bida —»

»Gud!» sade Ragnfrid förtvivlad, »han hatar mig för synderna mina. Barnen våra ha det gott, där de äro, det tvivlar jag intet uppå, och nu tör väl Ulvhilds stund ock vara kommen — men mig har han förkastat, ty mitt hjärta är som ett ormbo av synd och sorg.»

Då tog det i dörren — Sira Eirik steg in, rätade på sin väldiga gestalt, där han stod, och hälsade med sin klara, djupa röst: »Gud hjälpe eder härinne!»

Prästen ställde skrinet med läkemedlen framför sängens fotbräda, gick fram till härden och öste varmt vatten över sina händer. Så tog han fram ett kors ur barmen, tecknade med det åt alla fyra hörnen i stugan och mumlade något på latin. Därefter öppnade han ljuren, så att dagern kunde strömma in i stugan, och gick bort och såg på Ulvhild.

Kristin blev rädd att han skulie finna henne och jaga ut henne — det plägade ej vara mycket som undgick Sira Eiriks ögon. Men han såg sig icke om. Prästen tog fram en flaska ur skrinet, hällde något ur den på en tott finkardad ull och lade den över Ulvhilds mun och näsa.

»Nu känner hon snart mindre plågan, sade prästen, Han gick bort till Lavrans och undersökte honom, medan han lät omtala för sig hur olyckan skett. Lavrans hade fått två revben bräckta, och lungorna voro sårade; dock menade prästen det var ingen fara med honom.

»Än Ulvhild?» frågade fadern ångestfull.

»Jag skall säga dig det, när jag fått se på henne», svarade prästen. »Men du får lägga dig på loftet, så blir här mera ro och rum för dem som skola sköta henne.» Han lade Lavrans’ arm om sin skuldra, tog tag under mannen och bar ut honom. Kristin hade nu helst velat gå med fadern, men hon tordes icke visa sig.

När Sira Eirik kom tillbaka, talade han ej med Ragnfrid, utan klippte kläderna av Ulvhild, som nu jämrade sig mindre och tycktes halvsova. Varsamt trevade han med sina händer över barnets bål och lemmar.

»Är det så illa med barnet mitt, Eirik, att du icke vet någon råd efter du ingenting säger?» frågade Ragnfrid dämpat.

Prästen svarade sakta:

[ 37 ]»Det ser ut som om hennes rygg vore illa skadad, Ragnfrid. Jag vet ej bättre råd än att vi få låta Gud och Sankt Olav råda, jag kan icke stort göra här.»

Modern sade häftigt:

»Då få vi bedja — det vet du väl att Lavrans och jag vilja giva allt vad du begär och icke lämna någonting ospart, om du kan utverka av Gud att Ulvhild blir vid liv.»

»Det skulle synas mig ett järtecken», sade prästen, »om hon får leva och kan röra sig.»

»Ja, är det icke järtecken du predikar bittida och sent — tror du det kan ske ett järtecken med mitt barn?» sade hon som förut.

»Det är nog så», säger prästen, »att järtecken ske, men det är icke alla Gud bönhör — vi veta ej hans lönliga rådslut. Och synes dig icke det skulle vara värst, om denna lilla fagra mön finge leva lytt eller lam?»

Ragnfrid skakade på huvudet och stötte fram en häftig viskning:

»Jag har mist så många, präst, jag kan icke mista henne ock!»

»Jag skall göra allt vad jag kan», svarade prästen, »och bedja av all min kraft. Men du får fresta att bära det öde Gud lägger dig uppå, Ragnfrid!»

Modern kved sakta:

»Ingen har jag så älskat av alla mina barn som denna lilla här — skall hon också fråntagas mig nu, då tror jag mitt hjärta månde brista.»

»Gud hjälpe dig, Ragnfrid Ivarsdotter!» sade Sira Eirik och riste på huvudet. »Du vill icke annat än trotsa dig till viljan din hos Gud med alla dina böner och fastor. Kan det förundra dig hur föga de hulpit?»

Ragnfrid såg trotsigt på prästen och genmälte:

»Jag har sänt bud efter fru Åshild.»

»Ja, du känner henne, men icke jag», sade prästen.

»Jag kan icke leva utan Ulvhild», sade Ragnfrid som förut. »Vill icke Gud hjälpa henne, så söker jag råd hos fru Åshild eller giver mig djävulen i våld, om han vill hjälpa!»

Prästen såg ut som om han ville svara skarpt, men så behärskade han sig. Han böjde sig ned och kände åter på den lilla sjuka flickans lemmar:

»Hon är kall om händer och fötter», sade han, »vi få lägga ett par kaggar med varmt vatten bredvid henne — och så mån I intet vidare röra henne, till dess fru Åshild kommer.»

Kristin gled ljudlöst överända på bänken och låg som om hon sov. Hennes hjärta bultade av ångest — hon hade ej förstått mycket av samtalet mellan Sira Eirik och modern, men det hade skrämt henne förfärligt, och hon visste väl att det icke varit ämnat för hennes öron.

[ 38 ]Modern reste sig för att gå efter kaggarna; så sjönk hon snyftande ihop: »Bed för oss likafullt, Sira Eirik!»

Strax efteråt kom modern tillbaka med Tordis. Prästen och kvinnorna sysslade nu med Ulvhild, och då blev Kristin funnen och utskickad.


Ljuset bländade barnet, där det stod på tunet. Kristin hade tyckt det mesta av dagen borde ha förlidit, medan hon satt i den mörka vinterstugan, och så lågo husen där ljusgrå och gräset lyste blankt som silke i det vita middagssolskenet. Älven glittrade bakom alsnårens mössöronprydda gyllne galler — den fyllde luften med sitt muntra och entoniga brus, ty den lopp strid i en grund bädd med stora stenar här vid Jörundgård. Fjällväggarna höjde sig i klarblått dis, och bänkarna störtade nedåt i smältande snö. Den ljuva och stärkande våren härute fick henne att gråta av sorg över all hjälplöshet hon förnam på alla håll omkring sig.

Det var inga människor på tunet, men hon hörde att det talades i männens stuga. Färsk mull var strödd över den fläck där hennes far slagit ihjäl tjuren. Hon visste ej vart hon skulle bege sig — då kröp hon bakom väggen till den nya stugan, som var timrad till ett par stockars höjd. Därinne lågo hennes och Ulvhilds leksaker; hon städade undan dem i ett hål mellan den nedersta stocken och grundmuren. På sista tiden hade Ulvhild velat ha alla hennes leksaker; det hade hon varit ledsen för ibland. Hon tänkte att om systern blev frisk, så skulle hon ge henne allt vad hon ägde. Och den tanken tröstade henne något litet.

Hon tänkte på munken i Hamar — han var viss på att det kunde ske järtecken för alla människor, han! Men Sira Eirik trodde icke så säkert på det och inte föräldrarna heller — och det var dem hon var mest van att lyssna till. Det föll som en förfärlig tyngd över henne, då hon för första gången anade att folk kunde tänka så olika om så många ting — och det icke bara onda, ogudaktiga människor i motsats mot de goda, utan sådana som broder Edvin och Sira Eirik — och modern och fadern; hon kände med ens att de tänkte också olika om många ting. Tordis fann henne sovande där i vrån sent på dagen och tog in henne till sig; då hade barnet ingenting ätit sedan morgonen. Tordis vakade med Ragnfrid över Ulvhild den natten, och Kristin låg i hennes säng med Jon, Tordis’ man, och Eivind och Orm, deras småpysar. Lukten av deras kroppar, mannens snarkningar och de två småbarnens jämna andetag kommo Kristin att stilla gråta. Det var ej längre sedan än förra kvällen hon lagt sig — liksom varje kväll i sitt liv — med sin egen far och mor och liten Ulvhild. Det var som att tänka sig ett fågelbo, som slitits sönder och vars ungar skingrats — själv låg hon utkastad, borta från huld och skydd av de vingar som alltid värmt henne. Till slut grät hon sig i sömn, ensam och olycklig bland de främmande människorna.

[ 39 ]Nästa morgon, när hon kom upp, fick hon veta att morbrodern och hela hans följe ridit från gården — i vredesmod. Trond hade kallat sin syster ett galet och vanvettigt kvinnfolk och sin svåger en fjant och en stackare, som aldrig förmått tygla sin hustru. Kristin blev het av harm, men hon blygdes också — hon förstod väl att det var ett grovt brott mot skick och sed som blivit begånget, när modern drivit sina närmaste från gården. Och för första gången gick det upp för henne att det var något hos modern som icke var som det skulle — att hon var annorlunda än andra kvinnor.

Medan hon stod och grubblade på detta, kom en tjänstemö och sade att hon skulle gå upp på loftet till sin far.

Men när Kristin trädde in i loftstugan, glömde hon att se sig om efter honom, ty mittemot den öppnade dörren, med ljuset rakt i ansiktet, satt en liten kvinna, som hon förstod måste vara trollpackan. Fast Kristin hade inte trott hon skulle se sådan ut.

Hon föreföll liten och späd som ett barn, ty hon satt i den stora karmstolen, som hade burits hitupp. Det hade också ställts fram ett bord åt henne, dukat med moderns finaste linneduk med den konstfullt flätade fransen. Fläsk och fågel var framsatt på silverfat; där var vin i en masurkanna, och faderns egen silverbägare hade hon att dricka ur. Hon var färdig med måltiden och höll på att torka sina små smala händer med ett av moderns bästa handakläden. Ragnfrid stod själv framför henne och höll ett mässingsbäcken med vatten åt henne.

Fru Åshild lät handduken sjunka ned på knät, smålog mot barnet och sade med klar och behaglig röst:

»Kom hit, till mig, du! — Fagra äro de barn du har, Ragnfrid», sade hon till modern.

Hennes anlete var mycket rynkigt men så skärt vitt och rosigt som ett barns, och det såg ut som om huden måste vara lika len och fin att röra vid. Munnen var röd och frisk som en ung kvinnas, och hennes stora gulbruna ögon glänste. Ett fint vitt huvudlin låg tätt omkring hennes ansikte och var hopfäst under hakan med ett guldspänne; ovanpå det hade hon ett dok av mjukt mörkblått ylle, det föll över skuldrorna och långt ned på hennes mörka välsittande klänning. Smärt och rak var hon som ett ljus, och Kristin mera kände än tänkte att hon aldrig sett en så fager och hövisk kvinna som denna gamla trollpacka, med vilken bygdens storfolk icke ville hava något att skaffa.

Fru Åshild höll hennes hand i sina gamla, mjuka; hon talade vänligt och skämtsamt till henne, men Kristin kunde ej svara ett ord. Då sade fru Åshild med ett litet skratt:

»Är hon rädd för mig, månntro?»

»Nej, nej», nästan ropade Kristin. Då skrattade fru Åshild ännu mera och sade till modern:

»Hon har kloka ögon, denna din dotter, och goda, starka händer, [ 40 ]är icke van vid lättja heller, kan jag förstå. Nu kommer du att behöva en som kan hjälpa dig att sköta Ulvhild, när jag icke är här. Därför kan du låta Kristin gå mig tillhanda, medan jag är kvar vid gården — hon är gammal nog till det, elva år?»

Därmed gick fru Åshild, och Kristin ville följa med. Då ropade Lavrans på henne från sängen, där han låg. Han låg rakt utsträckt på rygg med huvudbolstren instuckna under sina uppdragna knän. Fru Åshild hade föreskrivit att han skulle ligga så, då skulle skadan i bröstet läkas snabbare.

»Då bliven I väl snart frisk igen far?» frågade Kristin. Lavrans såg upp på henne — aldrig förr hade barnet sagt »I» till honom. Så sade han allvarligt:

»Det är icke farligt med mig; värre är det med din syster.»

»Ja», sade Kristin och suckade.

Så stod hon en liten stund framför sängen. Fadern sade icke mera, och Kristin kunde ej hitta på något som hon borde säga. Och när Lavrans strax därpå sade att hon fick gå ned till modern och fru Åshild, skyndade Kristin sig ut och sprang över tunet ned i vinterstugan.