Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Kronan/Kapitel 1

←  Kapitel VII
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel I
Kapitel II  →


[ 76 ]

I

Åsmund Björgulfsons kyrkbåt rundade Hovedöns udde tidigt en söndag i slutet av april, medan klockorna ringde i klosterkyrkan och det svarade tvärs över viken med klockeklang från staden, starkare och svagare allt efter som vinden bar tonerna.

Himlen var hög och vitblå med ljusa, strimmiga småskyar, som drevos av blåsten, och solen glittrade oroligt på det krusade vattnet. Det var helt vårligt längs stränderna, markerna lågo nästan bara, och det var blåa skuggor och en gulaktig glans över lövträdens dungar. Men där glimtade snö i granskogen uppåt åsarna, som lågo likt en ram kring Akersbygden, och i de fjärrblå fjällen västerut, hinsides fjorden, grinade ännu många vita strimmor.

Kristin stod i fören med sin far och Gyrid, Åsmunds hustru. Hon såg inåt, mot staden med alla de ljusa kyrkorna och stenhusen, som höjde sig över vimlet av gråbruna trädgårdar och nakna lövkronor. Vinden viftade med flikarna av hennes kappa och rufsade håret framtill under hättan.

De hade släppt ut boskapen på Skog dagen förut, och då hade hon kommit att längta så hem till Jörundgård. Det dröjde länge tills de kunde släppa ut kreaturen där — hon längtade ömt och medlidsamt efter de vintermagra korna i de mörka ladugårdsbyggnaderna; de måste bida och giva sig till tåls länge ännu, de! Modern, Ulvhild, som hade sovit i hennes famn var natt under alla dessa år, liten Ramborg — hon längtade så efter dem; efter allt folket där hemma längtade hon och efter hästarna och hundarna, Kortelin, som Ulvhild skulle ha, medan hon var borta, och faderns hökar, som sutto på sina pinnar med huvan neddragen över huvudet. Bredvid hängde handskar av hästhud att draga på, när man tog dem på handen, och elfenbenstavar att klia dem med.

Det var som om allt det onda från den sistlidna vintern kommit så långt bort, och hon mindes hemmet endast som det varit förr. De hade också sagt henne att det var ingen som trodde ont om henne i bygden. Siri Eirik trodde det icke; Han var vred och sorgsen över [ 77 ]vad Bentein hade gjort. Bentein hade undkommit från Hamar; det hette att han skulle ha rymt till Sverige. Så det hade inte blivit sådan spänning mellan dem och granngården som hon varit rädd för.

På nedresan hade de gästat i Simons hem, och hon hade gjort bekantskap med hans mor och syskon — riddar Andres var ännu i Sverige. Hon hade inte känt sig väl till mods där, och hennes ovilja mot Dyfrinsfolket var desto starkare som hon inte visste något rimligt skäl till den. Hela vägen dit hade hon sagt till sig själv att de ingen orsak hade att vara högmodiga och hålla sig för bättre än hennes släkt — ingen visste något om Reidar Darre, birkebeinaren, innan kung Sverre skaffade honom ländemansänkan på Dyfrin till äkta. Men de voro alls icke högmodiga, och Simon talade själv en kväll om sin ättefar: »Jag har nu fått reda på att han förvisso varit kammakare — så det är mest som om du skulle komma in i en kunglig ätt, Kristin», sade han. »Vakta munnen din, pilt!» sade hans mor, men de skrattade allesamman. Det gjorde så förunderligt ont i henne, när hon tänkte på sin far, han skrattade mycket, så snart Simon gav honom minsta orsak därtill — det dagades en aning hos henne att fadern kanske gärna velat få tillfälle att skratta mera i sitt liv. Men hon kunde icke lida att man fann så stort behag i Simon.

Över påsken hade de alla varit på Skog. Hon hade märkt att farbrodern var en sträng herre mot sina landbönder och tjänstfolket — hon hade träffat en och annan som frågade efter hennes mor och talade med tillgivenhet om Lavrans; de hade haft bättre dagar då han bodde här. Åsmunds mor, Lavrans’ styvmor, bodde på gården i ett hus för sig själv; hon var just inte så gammal, men sjuklig och skröplig. Lavrans hade sällan talat om henne därhemma. En gång då Kristin frågade om han haft en hård styvmor, hade fadern genmält: »Hon har icke gjort mig stort gott, ej heller ont.»

Kristin grep efter faderns hand, och han tryckte hennes.

»Du blir nog glad, dotter min, hos de vördiga systrarna — du får annat att tänka på än att längta hem till oss —»


De seglade så nära staden att lukten av tjära och salt fisk trängde ut till dem från bryggorna. Gyrid sade namnen på kyrkor och gårdar och allmänningar som sträckte sig uppåt från vattnet — Kristin kände ingenting igen från den gången hon var här sist utom Halvardskyrkans tunga torn. De seglade västerom hela staden och lade till vid nunnornas brygga.

Kristin gick mellan sin far och sin farbror genom en klunga sjöbodar och kom ut på en väg som gick uppåt mellan gärdena. Gyrid följde efter, förd vid handen av Simon. Tjänarna stannade för att hjälpa några män från klostret med att lassa resgodset på en kärra.

Nonneseter och hela Leiran lågo innanför stadens råmärken, men [ 78 ]det fanns endast några få husgrupper här och där längs vägen. Lärkorna drillade över deras huvuden i den blekblå luften, och det vimlade av små gula hästhovsörter över de grå lerbackarna, men längs gärdesgårdarna var det grönt nere vid gräsroten.

När de kommit genom porten och trädde in i korsgången, kommo alla nunnorna tågande mot dem från kyrkan, sång och musik strömmade ut genom den öppna kyrkdörren.

Kristin såg helt beklämd efter de många svartklädda kvinnorna med vita linnedok om kinderna. Hon neg djupt, och männen bugade med hattarna tryckta mot bröstet. Efter nunnorna kom en skara unga mör — några voro barn — i klänningar av ofärgad vadmal med svarta och vita, tvinnade bälten om livet och håret flätat och stramt åtdraget från ansiktet med samma slags svarta och vita snodder. Kristin kunde ej låta bli att visa ungmörna ett stolt ansikte, ty hon kände sig förlägen och var rädd för att de skulle tycka hon såg tafatt och dum ut.

Det var så ståtligt i klostret att hon var alldeles överväldigad. Alla byggnaderna kring den inre gården voro av gråsten. På nordsidan höjde sig kyrkans långvägg högt över de andra husen; den hade tak i två höjder och torn på väständan. Gården var stenlagd med stora, flata stenar, och runt det hela gick en täckt gång, vars tak uppbars av vackra pelare. Inne på gården var en bildstod i sten av Mater Misericordiæ, som bredde ut sin mantel över några knäböjande människor.

En leksyster kom nu och bad dem följa med till abbedissans samtalsrum. Fru Groa Guttormsdotter var en hög och stor gammal kvinna, hon skulle ha varit vacker, om hon icke haft så många skäggstrån kring munnen. Hennes röst var djup och liknade en mansröst. Men hon hade ett vänsällt väsen, påminde Lavrans om att hon hade känt hans föräldrar och frågade efter hans hustru och hans andra barn. Till sist sade hon vänligt till Kristin:

»Jag har hört goda vitsord om dig, och du ser klok och väluppfostrad ut, du kommer nog icke att giva oss orsak till missnöje. Jag har försport att du är lovad till brud åt denne välbördige och gode mannen, Simon Andresson, som jag ser här — det synes oss ett gott rådslag av din far och din husbonde att de unna dig att bo här i Jungfru Marias hus en tid, så att du kan lära lyda och tjäna, innan du blir satt till att bjuda och råda. Nu vill jag lägga dig det på hjärtat, att du lär dig att finna din glädje i bön och gudaktighetsövningar, så att du kommer i vana att i all din vandel minnas din skapare, Guds milda Moder och alla heliga, som givit oss det bästa föredöme i styrka, rättsinnighet, trofasthet och alla de dygder du bör utöva, när du skall styra med gods och folk och fostra barn. Så får du också lära här i detta huset att man skall taga tiden väl i akt, ty här har var timme sitt bruk och sin syssla. Många unga mör och kvinnor finna alltför stort behag i att ligga i sängen till [ 79 ]långt fram på morgonen men hänga länge över bordet om aftonen och föra onyttigt tal — fast du ser mig icke ut att vara slik. Men du kan nu lära mycket under detta år, som kan lända dig till välfärd både här och i den andra världen.»

Kristin neg och kysste hennes hand. Därefter bjöd fru Groa flickan följa med en övermåttan tjock gammal nunna, som hon kallade syster Potentia, till nunnornas refektorium. Männen och fru Gyrid inbjöd hon att äta med henne i ett annat rum.

Refektoriet var ett vackert rum. Det hade stenlagt golv och spetsbågade fönster med glasrutor i. Där var en dörröppning in till ett annat rum, där Kristin kunde se att det också måste finnas fönster med glas, ty solen sken in.

Systrarna sutto redan till bords och väntade på maten — de äldre nunnorna på en med hyenden försedd stenbänk intill fönsterväggen; de yngre systrarna och de barhuvade mörna i ljusa vadmalsdräkter sutto på en träbänk på andra sidan bordet. I sidorummet var också ett bord dukat, det var för de förnämligare av »proventsfolket» — klostrets lekmannapensionärer eller födorådstagare — och lektjänarna; det fanns några få gamla män bland dem. Dessa människor buro icke klosterdräkt men voro dock mörkt och ärbart klädda.

Syster Potentia anvisade Kristin plats på ytterbänken, men gick själv fram och ställde sig nära abbedissans högsäte vid bordsändan — det stod tomt i dag.

Alla reste sig i detta rum och i sidorummet, medan systrarna läste bordsbönen. Därefter gick en ung, fager nunna fram och steg upp i en föreläsarstol, som var ställd i dörröppningen mellan de två salarna. Och medan leksystrarna här inne och två av de yngsta nunnorna i det andra rummet buro in mat och dryck, läste nunnan med hög och vacker röst, och utan att göra uppehåll eller staka sig på ett ord, berättelsen om Sankta Teodora och Sankt Didymus.

Från första stunden tänkte Kristin mest på att visa fagert bordsskick, ty hon såg att alla systrarna och ungmörna förde sig så fint och åto så höviskt, som de skulle varit vid det präktigaste gästabud. Där var överflöd på den bästa mat och dryck, men alla togo för sig med måtta och stucko endast yttersta fingerspetsarna ned i faten; ingen spillde av spadet, vare sig på duken eller sina kläder, och alla skuro köttet så smått att de icke sölade sig om munnen och åto så försiktigt att icke ett ljud hördes.

Kristin svettades av ängslan för att hon icke skulle lyckas te sig lika hövisk som de andra; hon kände sig också illa till mods i sin brokiga dräkt bland alla de svarta och vita kvinnorna — hon inbillade sig att alla sågo på henne. Så — när hon skulle äta ett stycke fet fårbringa, och höll det med två fingrar i benet, medan hon skar av det med högra handen och hade uppmärksamheten fäst på att föra kniven lätt och fint, så gled det hela undan för henne; brödkakan [ 80 ]md köttet spratt in på duken, men kniven föll klingande på stengolvet.

Det hördes så tydligt i det tysta rummet. Kristin blev röd som blod och ville böja sig efter kniven, men en leksyster med sandaler kom ljudlöst och samlade hop sakerna åt henne. Men Kristin orkade inte äta mer. Hon kände också att hon hade skurit sig i ett finger, och hon var rädd för att det skulle komma blod på duken, därför satt hon med handen insvept i en flik av sin klänning och tänkte på att hon nu hade fläckat ned den vackra ljusblå dräkten hon fått till Oslofärden — och hon tordes ej lyfta ögonen från knät.

Om en stund började hon lyssna mera till vad nunnan läste: När hövdingen icke kunde rubba mön Teodoras ståndaktighet — hon ville varken offra åt avgudarna eller låta sig bortgiftas — bjöd han att hon skulle föras till ett skökohus. Likväl förmanade han henne på vägen att minnas sin friborna släkt och sina hederliga föräldrar, vilka det nu skulle tillfogas en evinnerlig nesa, och han utlovade att hon skulle få leva i fred och förbliva mö om hon ville gå i tjänst hos en hednisk dis, som de kallade Diana.

Teodora svarade orädd: »Kyskhet är såsom en lampa, men kärleken till Gud är lågan — skulle jag tjäna den djävulska kvinna vilken I kallen Diana, då vore min kyskhet icke mera värd än en rostig lampa utan eld eller olja. Du kallar mig friboren, men vi äro alla födda trälar, emedan våra första föräldrar sålde sig åt djävulen; Kristus har friköpt mig, och jag är skyldig att tjäna honom, så att jag icke kan gifta mig med någon av hans ovänner. Han skall värja sin duva, men om han vill tillstädja att I bryten ned min lekamen, som är hans helga andes tempel, då skall det icke räknas mig till skam, så länge jag icke samtycker till att förråda hans egendom och lämna den i fiendehand.»

Kristin började få hjärtklappning, emedan detta på sätt och vis påminde henne om mötet med Bentein — det slog henne att detta kanske var hennes synd: hon hade icke ett ögonblick tänkt på Gud eller bett om hans hjälp. Och nu läste syster Cecilia vidare om Sankt Didymus. Han var en kristen riddare, men hittills hade han hemlighållit sin kristendom för alla utom några få vänner. Nu gick han till det hus i vilket mön var, han gav penningar till kvinnan som ägde huset, och han fick då gå först in till Teodora. Hon flydde bort i en vrå som en skrämd hare, men Didymus hälsade henne som sin syster och sin Herres brud och sade att han var kommen för att rädda henne. Så talade han med henne en stund, sägande: bör icke brodern våga livet för sin systers heder? Och till slut gjorde hon som han bjöd henne, bytte kläder med honom, lät sig spännas i Didymus’ brynja; han drog ned hatten över hennes ögon och slog upp kappan kring hennes haka och bad henne gå ut med anletet dolt, likt en yngling som blyges över att hava varit på ett slikt ställe.

[ 81 ]Kristin tänkte på Arne och hade största möda att återhålla sina tårar. Hon stirrade stelt med våta ögon, medan nunnan läste slutet: huruledes Didymus blev förd till avrättningsplatsen och Teodora ilade ned från bergen, kastade sig för bödelns fötter och bad att få dö i hans ställe. Nu tävla de två fromma om vem som först skall vinna kronan; så blevo de halshuggna på en och samma dag. Det var den tjuguåttonde april, år 304 efter Kristi födelse, i Antiokia, såsom Sankt Ambrosius nedskrivit det.

När de reste sig från bordet, kom syster Potentia och klappade Kristin vänligt på kinden: »Ja, du längtar väl efter din mor, kan jag tänka.» Då började Kristins tårar att droppa. Men nunnan låtsade som hon inte såg det och förde Kristin till det härbärge där hon skulle bo.

Det var ett av stenhusen vid korsgången, ett vackert rum med glasfönster och en stor eldstad vid bortre väggen. Efter ena långväggen stodo sex sängar och utmed den andra alla mörnas kistor.

Kristin önskade att hon fått ligga med en av småflickorna, men syster Potentia ropade på en tjock, ljus, vuxen mö: »Här är Ingeborg Filippusdotter, som skall vara din sängkamrat — I fån nu göra bekantskap med varandra.» Därmed gick hon.

Ingeborg tog strax Kristin i hand och började samtala. Hon var ej synnerligen lång och alldeles för fet, särskilt i ansiktet — hon var helt småögd, så tjocka kinder hade hon. Men hennes hy var klar, vit och röd, och hennes hår var gult som guld och så krusigt att hennes tjocka flätor vredo och snodde sig som rep och små lockar ständigt smögo sig fram under pannbandet.

Hon började genast fråga Kristin om många ting, men väntade adrig på svar; i stället berättade hon om sig själv och räknade upp sin ätt i alla dess grenar — det var endast förnämligt och stormrikt folk. Hon var också trolovad med en mycket rik och mäktig man, Einar Einarsson på Aganäs — men han var alltför gammal och för andra gången änkling; det var hennes största sorg, sade hon.

Kristin kunde emellertid ej märka att hon tog det synnerligen tungt. Så talade hon litet om Simon Darre — det var märkvärdigt så noga hon sett på honom, den lilla stund de gått förbi varandra i korsgången. Därpå ville hon se i Kristins kista — men först låste hon upp sin egen och förevisade alla sina kläder. Medan de rörde om i kistan, kom syster Cecilia in — hon tillrättavisade dem och sade detta var ingen rätt söndagssyssla. Därmed var Kristin olycklig igen — hon hade aldrig blivit tillrättavisad av någon annan än sin egen mor, och det kändes annorlunda att få tillsägelse av en främmande.

Ingeborg var lika glad. — Sedan de kommit i säng om kvällen, låg hon där och pratade, ända tills Kristin föll i sömn. Två äldre leksystrar sovo i ett hörn av rummet; de skulle ha uppsikt över mörna, så att de icke togo av sig underklänningen om natten, ty [ 82 ]det var mot reglerna att flickorna klädde av sig helt och hållet, samt att de stego upp till ottesången i kyrkan. Men för övrigt bekymrade de sig icke om att hålla ordning i härbärget och låtsade som om de ingenting märkte, när mörna lågo och pratade eller åto godbitar som de gömt i sina kistor.

När Kristin blev väckt nästa morgon, var Ingeborg redan mitt i ett långt samtal, så den andra undrade nästan om hon gått på och pratat hela natten.