Lättsamma tankar av år 1905/Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är?
|
Bör kvinnor få vara vackra? → |
Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? redigera
”Så trevligt! Väldigt varmt väder på sista tiden — jag menar kallt. Låt mig se, jag tror inte jag uppfattade namnet nyss? Tack så mycket. Ja, det är mycket likt.” Och tystnaden faller, då ingen av oss lyckas komma på vad vi skall säga härnäst.
Vad som hänt mig är följande: Min värd har mött mig i dörren och hjärtligt skakat min hand.
”Så glad att ni kunde komma”, har han sagt. ”Några av mina vänner är här, mycket angelägna att få träffa er.” Han har bogserat mig genom rummet. ”Charmerande människor. Ni kommer att tycka om dem — har läst alla era böcker.”
Han har fört mig till en ståtlig dam och presenterat mig. Vi har utbytt de vanliga fraserna och hon, känner jag, väntar på att jag skall säga något intelligent, originellt och taktfullt. Och jag vet inte om hon är presbyterian eller mormon; protektionist eller förespråkar frihandel; om hon är förlovad, eller just har gått igenom en skilsmässa!
En av mina vänner brukar klokt nog alltid förse mig med en persons korta biografi innan han för mig fram till vederbörande.
”Jag kommer att presentera dig för en Mrs Jones”, viskar han. ”Mycket begåvad kvinna. Skrev en bok för två år sedan. Har glömt titeln. Någonting om tvillingar. Undvik att tala om korvar. Fadern drev en slakteributik i the Borough. Maken arbetar på fondbörsen. Håller sig borta från koks. Någon slags otrevlig episod rörande något företag. Det är bäst om du håller dig till boken. Innehåller en massa om platoniska förhållanden. Försök att inte stirra alltför närgånget på henne. Hon är en smula skelögd och försöker dölja det.”
Vid det laget har vi nått fram till damen, och han presenterar mig som en vän som helt enkelt måste prata med henne.
”Vill tala om din bok”, förklarar han. ”Håller inte alls med dig angående platoniska förhållanden. Helt säkert kan du övertyga honom.”
Det besparar oss bägge en hel del problem. Jag börjar med ens tala om platoniska förhållanden, ställer frågor till henne om tvillingar, samt undviker att tala om korvar eller koks. Hon anser mig vara en ovanligt intressant karl, och jag blir mindre uttråkad än vad annars skulle ha varit fallet.
Jag har ibland ansett att det skulle vara nyttigt, om vi i sällskapslivet, alla bar ett litet kort — fastnålat låt oss säga, på vår ryggtavla — med all nödvändig information; våra namn, tydligt skrivet, samt hur de skall uttalas; vår ålder (inte nödvändigtvis helt uppriktigt, men till ledning för vår konversation. En gång sårade jag allvarligt en tysk dams känslor, genom att fråga henne om det fransk-tyska kriget [1]. Hon betraktade mig, som om jag anklagat henne för att vara fyrtio år gammal. Det visade sig att hon fyllt trettiosju. Om jag inte varit engelsman så hade jag tvingats utkämpa en duell); våra religiösa och politiska övertygelser; tillsammans med en förteckning över de ämnesområden vi är mest bekanta med; samt några korta fakta om våra karriärer — tillräckligt för att bespara en främling från att, som den vulgära termen lyder, ”trampa i klaveret”. Innan man skämtar om ”gulingar” eller diskuterar frågan om billig kinesisk arbetskraft, kan man snegla på ryggen och notera om ens sällskap kryssat för ”kolonialist” eller ”boervän”. Gäster som önskar tala med någon trevlig person — en ”trevlig person” definierad enligt salige Lord Beaconfield som ”en person som instämmer i ens åsikter” — kunde därigenom underlätta sitt urval av samtalspartner.
”Ursäkta mig. Skulle jag kunna få besvära att ni vände er om ett ögonblick? Aha, ’Tycker om Wagner’! Jag är rädd för att vi inte skulle trivas ihop. Jag föredrar den italienska skolan.”
Eller: ”Vad trevligt. Jag ser att ni inte tror på vaccinationer. Får jag föra er till bordet?”
De som, å andra sidan, tycker om att diskutera, skulle kunna välja ut en lämplig motståndare. Man skulle kunna utse en ceremonimästare, som stod i mitten av rummet och efterlyste samtalspartner: ”En dam med starka åsikter angående kvinnligt företagande önskar träffa en herre som vidhåller aposteln Paulii uppfattningar. Med lust att diskutera.”
En amerikansk dam skrev, för ett eller ett par år sedan, ett brev till mig, som gjorde mig mycket gott: Hon var så förstående inför mitt arbete och gav mig positiv kritik på ett mycket sympatiskt sätt. Hon tillade att, när hon besökte England föregående sommar, hade hon sånär antagit en inbjudan att få träffa mig; men i sista ögonblicket hade hon ångrat sig; hon var så övertygad — hon framlade saken på ett mycket trevligt sätt, men detta var innebörden — att min person i kött och blod inte skulle leva upp till hennes förväntningar. För egen del var jag ledsen att hon tackat nej; det skulle ha varit värt en hel del att få träffa en så förnuftig kvinna. En författare som presenteras för personer som har läst — eller säger sig ha läst — hans böcker, känner sig alltid som någon som för första gången skall träffa sin blivande hustrus släktingar. De är alla mycket trevliga. De försöker att få honom att känna sig väl till mods. Men han känner instinktivt att de är besvikna på honom. Jag minns när en mycket ung man deltog på en fest, där en mycket berömd amerikansk humorist var hedersgäst. Jag stod bakom en dam som talade med sin make.
”Han ser då inte ett dugg rolig ut”, sade damen.
”Herre jösses!” svarade maken. ”Hur hade du förväntat dig att han skulle se ut? Trodde du att han skulle ha en röd näsa och lapp över ena ögat?”
”Nja, jag trodde att han skulle se roligare ut än så här, i alla fall”, svarade damen, ytterst besviken. ”Det här var inte värt besväret att komma hit för.”
Vi känner alla till historien om värdinnan, som lutar sig över bordet under desserten och ber den lustige mannen att han skall vara snäll att säga något roligt, eftersom de kära barnen skall gå och lägga sig strax. Barn har, antar jag, inte mycket bruk av lustiga människor som väljer att inte vara roliga. Jag bjöd en gång in en vän att bo hos oss mellan lördag och måndag. Han är en underhållande man, och innan han anlände, redogjorde jag för hans underhållningskonst — kanske något obegåvat — för en viss ungdomlig person boende hos oss, och som har för vana att lyssna när hon inte borde göra det, och aldrig när hon borde. Min vän råkade vara på ett ohumoristiskt humör den aftonen. Min unga släkting klättrade efter middagen upp i mitt knä. Under hela fem minuter satt hon så tyst. Därpå viskade hon:
”Har han sagt någonting roligt än?”
”Shhh. Nej, inte än. Var inte löjlig.”
Fem minuter senare: ”Var det där roligt?”
”Nej, naturligtvis inte.”
”Varför inte då?”
”Därför att… Hör du inte på? Vi talar om folkpensioner.”
”Vad är det?”
”Det är… Bry dig inte om det. Det är inte ett ämne som man kan säga något roligt om.”
”Varför vill han prata om det i så fall?”
Hon väntade i ytterligare en kvarts timme. Därefter, tydligt uttråkad, och till min stora lättnad, föreslog hon själv att hon lika gärna kunde gå och lägga sig. Morgonen därpå sprang hon mig till mötes i trädgården, med en min av triumf.
”Han sade något så lustigt igår kväll”, berättade hon.
”Å, vad var det?” frågade jag. Det föresvävade mig att jag missat hela saken.
”Nja, jag kommer inte ’håg exakt vad han sade”, förklarar hon, ”inte just nu. Men det var väldigt roligt. Jag drömde om det, förstår du.”
För folk som inte själva är berömdheter, utan deras nära släktingar, måste presentationer vara verkligt prövande. Man säger dem, att man längtat efter att få träffa dem i flera år. Man försäkrar, med rösten darrande av känslor, att det är ett verkligt nöje. Man lägger till att redan som pojke…
Då avbryter de en för att förklara, att de inte är herr Ditt-och-Datt, utan endast hans kusin eller farfar; och allt man kommer på att säga är: ”Å, jag beklagar.”
Jag hade en systerson, som en gång i tiden var världsmästare i långdistanscykling. Jag har honom fortfarande, men nu är han tjockare och har skaffat sig automobil. I idrottskretsar blev jag alltid presenterad som ”Shorlands morbror”. Unga män med kortklippt hår brukade förstummat stirra på mig; för att därpå fråga: ”Och vad gör ni för egen del, Mr. Jerome?”
Men mitt öde var inte lika illa som en av mina vänners, en läkare. Han gifte sig med en berömd skådespelerska, och kallades efter detta för ”Fröken B — — — — :s äkta make.”
På stora middagsbjudningar, där man intar sin plats för kvällen bredvid någon som man kanske aldrig träffat tidigare, och som man troligen aldrig kommer att träffa igen, är konversationen en svår och farlig konst. Jag minns en gång då jag talade med en dam på en middag på Vagabond Club. Hon frågade mig under förrätten — med ett milt skratt, minns jag nu i efterhand — vad jag, uppriktigt, tyckte om en viss berömd författarinnas senaste bok. Jag berättade vad jag tyckte, och en viss kyla spred sig emellan oss. Det visade sig att hon var denna berömda författarinna; hon hade bytt plats i sista stund, för att inte behöva sitta i närheten av en annan kvinnlig författare som hon avskydde.
Ibland måste man byta plats, vid dessa tillfällen. En tidningsman kom fram till mig nu senaste 9 november på the Mansion House.
”Skulle du kunna tänka dig att byta plats med mig?” frågade han. ”Det är en smula besvärligt. De har placerat mig bredvid min första hustru.”
En gång för länge sedan hade jag själv en besvärlig kväll. Jag eskorterade en ung änka till en mottagning med musik, hos en dam som hade fler bekanta än hon själv visste om. Vi möttes av hennes butler på yttertrappan. Min väninna talade och sade:
”Presentera oss som Fru Dash [2] och…”
Butlern inväntade inte resten — han var en ungdomlig karl — utan ropade ut:
”Herr och fru Dash.”
”Kära du! Hur har du lyckats hålla det hemligt!” utropade vår värdinna förtjust. ”Tillåt mig att få gratulera er båda.”
Överraskningen var alltför stor och vår värdinna för stunden alltför distraherad för att våra förklaringar skulle ha någon verkan. Vi sveptes iväg och bägge två tillbringade vi resten av kvällen med att ivrigt försäkra omgivningen om att vi var ensamstående.
Om detta hade hänt på en teaterscen så skulle det ha tagit oss hela resten av pjäsen att ta oss ur det hela. Människor i pjäser får aldrig lägga saker tillrätta, när de blir tagna för någon annan. Om pjäsens hjälte väntar på en rörmokare, så måste den förste man som kommer in i hans arbetsrum vara rörmokare. Han tillåts aldrig att påpeka att han aldrig varit rörmokare; att han inte ser ut som en rörmokare; att ingen utom en ren idiot skulle kunna missta honom för att vara rörmokare. Istället måste han bli inlåst i badrummet och få vatten sprutat över sig, som vore han en rörmokare — en rörmokare på scenen, vill säga. Inte förrän i slutet av den sista akten tillåts han framföra, att han är den nye hjälpprästen.
Jag genomled en gång en pjäs, där de flesta i publiken skrattade. Mig gjorde den sorgsen. En fin gammal dam hade gjort entré i slutet av första akten. Vi visste att hon var fastern. Ingen kan någonsin missta sig på en teaterfaster — utom människorna i pjäsen. De tog henne, naturligtvis, felaktigt för att vara cirkusryttarinna och låste in henne i ett klädskåp. Det är vad klädskåp verkar vara avsedda för i teaterpjäser. Ingenting placeras någonsin i dem, förutom hjältens släktingar. När hon inte befann sig i klädskåpet, stoppade de henne i en klädkorg eller band fast henne i en gardin. Allt hon hade behövt göra var att hålla fast sig i någonting, under det att hon sade till hjälten:
”Om du slutar skrika och hoppa omkring i tio sekunder, och ger mig en chans att påpeka att jag är din ogifta faster från Devonshire, så skulle de här galenskaperna kunna få ett slut.”
Det skulle ha löst hela saken. Faktum är att det var så allt slutade klockan fem minuter över elva. Det hade inte gått upp för henne att säga så tidigare.
I verkliga livet känner jag endast till ett fall där en man led i tysthet sådana otrevligheter som han skulle ha kunnat undvika med ett enda ord; och det var fallet med salige Corney Grain. Han hade engagerats för att underhålla i ett hus på landsbygden. Frun i huset var nyrik och tämligen snobbig. Hon gav order om att Corney Grain, när han anlänt, skulle äta med tjänstefolket. Butlern, som hade bättre vett, bad om ursäkt för detta; men Corney var inte en man som lätt tappade fattningen. Han njöt av måltiden och efter middagen reste han sig upp och sade till de församlade vid bordet:
”Så där, mina goda vänner”, sade Corney, ”om vi nu alla är klara och om ni så önskar, skall jag be att få framföra min lilla föreställning för er.”
Tjänstefolket jublade. Man hade inget piano. Corney underhöll sin publik på ett utmärkt sätt utan ett sådant. Klockan tio kom ett meddelande ner till dem: Herr Corney Grain skulle komma upp till salongen. Corney gick dit. Där satt sällskapet bänkade och väntade.
”Nu är vi beredda, herr Grain”, anmärkte värdinnan.
”Beredda på vad då?” ville Corney veta.
”På er underhållning”, svarade värdinnan.
”Men jag har redan genomfört min föreställning”, förklarade Corney; ”och mitt engagemang gällde endast ett framträdande.”
”Genomfört den! Var då? När då?”
”För en timme sedan, en trappa ned.”
”Vad är det här för dumheter”, utbrast värdinnan.
”Det föreföll mig en smula ovanligt”, svarade Corney; ”men jag har alltid haft nöjet av att äta tillsammans med sällskapet som jag skall underhålla. Jag antog därför, att ni hade arrangerat en liten överraskning för tjänstefolket.”
Och Corney gick därifrån för att ta tåget hem.
En annan underhållare berättade följande historia, även om han var den som stod för komiken. Han och Corney Grain hade delat en liten stuga vid floden. En man kom på besök tidigt en morgon, och talade med Corney i salongen, vilken var belägen på bottenvåningen. Fönstret stod öppet. Den andre underhållaren — den man som berättade denna historia för mig — höll på att klä sig i rummet ovanför. Han tyckte sig känna igen besökarens röst och lutade sig ut genom sitt sovrumsfönster för att kunna höra bättre. Han lutade sig dock för långt ut och föll hals över huvud ner i blomsterrabatten och hans nakna ben — och endast hans nakna ben — var det enda som syntes genom det öppna salongsfönstret.
”Milda makter!” utropade besökaren, efter att ha vänt sig om ett ögonblick, för att få syn på ett par sprattlande ben över fönsterbrädan; ”vem är det där?”
Corney rättade till sina glasögon och vandrade fram till fönstret.
”Å, det är bara han vad-han-nu-heter”, förklarade han. Vilken skojare. Kan vara tämligen rolig om morgnarna.”
Fotnoter redigera
- ↑ 1870-71 års krig mellan Frankrike och Tyskland.
- ↑ Efternamnet är en oöversättlig ordlek, eftersom ”Dash” både kan vara ett efternamn och betyder ”tankestreck, ”—”.