Lättsamma tankar av år 1905/Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger?

←  Hur man kan glädjas åt småsaker
Lättsamma tankar av år 1905
av Jerome K. Jerome
Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster?  →


Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? redigera

En tokig vän till mig vill ha det till, att vi lever i förställningens tidsålder. Hans argument är att all social samvaro är grundad på förställningen. När en tjänare inträder, för att meddela att herr och fru Tråkmåns väntar i salongen:

”Å, fördömt!” säger mannen.

”Tyst!” säger kvinnan. ”Stäng dörren, Susan. Hur ofta ska jag behöva säga åt dig att aldrig lämna dörren öppen?”

Mannen smyger en trappa upp på tårna och låser in sig i sitt arbetsrum. Kvinnan gör något framför en spegel, väntar tills hon känner att hon är tillräckligt härskarinna över sig själv för att inte visa sina känslor, och inträder därefter i salongen med utsträckta händer och uttrycket hos den som välkomnar en ängels besök. Hon beskriver hur förtjust hon är att se herr och fru Tråkmåns — hur snällt det var av dem att komma på besök. Varför tog de inte med sig fler medlemmar av familjen Tråkmåns? Var är den elake Tråkmåns junior? Varför kommer han aldrig på besök numera? Hon är riktigt arg på honom för den sakens skull. Och söta lilla Flossie Tråkmåns? För ung för att gå på visiter? Dumheter. En ”mottagningsdag” är inte värd namnet, om inte alla i familjen Tråkmåns kommer förbi.

Makarna Tråkmåns, som hoppats att hon inte skulle vara hemma — som endast kommit på besök därför att handboken i vett och etikett sade dem, att de måste begå en visit åtminstone fyra gånger per säsong, förklarar hur hårt de ansträngt sig för att komma förbi.

”Denna eftermiddag”, deklarerar fru Tråkmåns, ”hade vi bestämt oss för att besöka er. ’John, kära du’, sade jag i morse. ’Jag ska gå och hälsa på kära fru Dysterkvist i eftermiddag, vad som än händer.’”

Fru Tråkmåns förklarade, att om så Prinsen av Wales kom på besök, skulle han endast nås av beskedet att han inte kunde komma in. Om han önskade, kunde han återkomma samma kväll, eller någon annan dag.

Denna eftermiddag skulle makarna Tråkmåns roa sig på sitt eget sätt, genom att besöka fru Dysterkvist.

”Och hur mår herr Dysterkvist?” vill fru Tråkmåns veta.

Fru Dysterkvist förblir stum under några sekunder och spetsar sina ögon. Hon kan höra honom smyga förbi dörren på sin väg nerför trapporna. Hon hör hur ytterdörren försiktigt öppnas och stängs. Hon vaknar åter till liv, liksom ur en dröm. Hon har tänkt på hur Dysterkvist kommer att ångra sig, när han återvänder hem och får reda på vad han har gått miste om.

🙝🙟

Och det är på det sättet det ligger till, inte bara med tråkmånsar och dysterkvistar, utan även med oss andra, som varken är tråkmånsar eller dysterkvistar. Samhället grundar sig, på alla nivåer, på humbuget att alla mänskor är trevliga; att vi alltid är förtjusta över att träffa alla andra; att alla andra är förtjusta över att träffa oss; att det är så snällt av alla andra att komma på besök; att vi är förtvivlade över att de verkligen måste gå.

🙝🙟

Vilket skulle vi snarare föredra — att röka klart våra cigarrer, eller att avbryta vår cigarrökning, för att hasta in i salongen för att höra fröken Skrikhals sjunga? Går det ens att ställa den frågan? Vi springer hals över huvud in i salongen. Fröken Skrikhals föredrar personligen att inte behöva sjunga alls; men vi insisterar — vi insisterar verkligen. Fröken Skrikhals går, med tydlig tvekan, med på saken. Vi är mycket noga med att inte se på varandra. Vi sitter med blicken fäst i taket. Fröken Skrikhals avslutar sin sång och reser sig.

”Men, det var ju så kort”, säger vi, så snart vi kan göra oss hörda över applåderna. Är fröken Skrikhals helt säker på att det var hela sången? Eller har hon spelat oss ett spratt, den elaka damen, och lurat oss på en eller annan vers? Fröken Skrikhals försäkrar oss, att det är kompositörens fel. Men hon kan en annan sång. Vid detta besked lyser våra ögon åter upp av glädje. Vi kräver att få höra mer.

🙝🙟

Vår värdinnas vin är alltid det mest lysande som vi någonsin smakat. Nej nej, inte ett glas till; det vågar vi inte — läkarens order, han var mycket sträng i den frågan. Vår värds cigarrer! Vi visste inte att det fanns dylika cigarrer i sinnevärlden. Nej nej, vi kan verkligen inte röka en till. Nåja, om han nu kräver det, kanske får vi då stoppa den i fickan? Sanningen är den, att vi inte är vana vid storrökande. Vår värdinnas kaffe! Kan hon inte berätta hemligheten bakom det? Barnet! Vi finner nästan inte ord. Alla andra barn — dem har vi ju sett. Som regel, för att vara uppriktiga, har vi aldrig kunnat upptäcka särskilt mycket ifråga om spädbarn — har alltid hyst den vanliga uppfattningen, att de inte är att lita på. Men detta barn! Vi höll nästan på att fråga dem var de köpt det. Det är exakt ett barn av detta slag som vi själva önskat oss. Lilla Janets recitation: ”Ett besök hos tandläkaren”! Hittills har amatörrecitatörer aldrig fallit oss i smaken. Men detta är ju helt enkelt genialt. Hon borde få gå på teaterskola. Hennes mor förefaller att inte helt godkänna dessa planer. Vi talar varmt för teatern — tänk om scenkonsten skulle berövas en dylik talang.

🙝🙟

Varje brud är underskön. Varje brud ser charmerande ut i en enkel klänning av — för ytterligare detaljer, vänligen se lokaltidningen. Varje bröllop är ett skäl för hela universum att jubla. Med våra vinglas i händerna, föreställer vi oss det idealliv som ligger framför dem. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hon, hennes moders dotter. (Skål!) Han, ja nåja, vi känner honom ju alla. (Flera skålar.) Och alla ofrivilliga skrattsalvor från en ung man utan hyfsning vid bordets ena ände undertrycks omedelbart.

🙝🙟

Vi bär mer oss vår förställning till och med in i vår religion. Vi sitter i kyrkan, och med röster som sväller av stolthet, berättar vi för den Allsmäktige, med viss regelbundenhet, att vi är usla maskar — att det inte finns en smula gott i oss. Det slags saker som, antar vi, förväntas av oss; det gör oss ingen skada, utan anses vara nyttigt för oss.

Vi låtsas att varje kvinna är god, att varje man är hederlig — till dess att de tvingar oss, emot vår vilja, att lägga märke till att de inte är det. Då blir vi mycket arga på dem, och förklarar för dem att de, eftersom de är syndfulla mänskor, inte är lämpade att beblanda sig med oss perfekta människor. Vår sorg, då vår rika moster avlider, är för stor för att kunna bäras. Likbjudare tjänar förmögenheter på att låta oss på ett otillräckligt sätt visa vår förtvivlan. Vår enda tröst är, att hon har gått till en bättre värld.

Alla och envar går till en bättre värld när de har fått ut allt de kan av den jordiska.

Vi står runt den öppna graven och övertygar varandra om den saken. Prästen är så säker på detta, att för att spara tid, har man skrivit ut denna formel åt honom, och låtit trycka den i en liten bok. Som barn brukade detta förvåna mig — det faktum att alla kom till Himmelen. När jag betänkte alla de människor som avlidit, föreställde jag mig att stället borde vara överbefolkat. Nästan så jag kände medlidande med Djävulen, eftersom ingen någonsin kom förbi, så att säga. Jag såg honom framför mig i fantasin, en ensam, gammal herreman, sittande vid sin grind dag efter dag, uppammande den sista gnuttan hopp, muttrande för sig själv, att det knappt var värt besväret att hålla öppet. En gammal barnsköterska, för vilken jag en gång yppade mina tankar, var övertygad om att, om jag fortsatte tala på detta sätt, skulle han få tag i mig, åtminstone. Jag måste ha varit en hårdhjärtad yngling. Tanken på hur han skulle hälsa mig välkommen, den enda människan som han träffat på flera år, fascinerade mig till viss grad; en gång i livet skulle någon dalta med mig.

🙝🙟

Vid varje offentligt möte är huvudtalaren alltid en ”hedersprick”. Om någon marsinnevånare skulle läsa våra tidningar, skulle han övertygas om, att varenda parlamentsledamot var ett jovialiskt, vänligt, varmhjärtat, generöst helgon, med exakt tillräcklig mänsklighet inom sig, för att förhindra att änglarna kroppsligen bar bort honom. Förklarar inte hela åhörarskaran unisont, rörd av en gemensam impuls, honom omvald för tredje gången, och med stentorsstämmor för att vara en ”jolly good fellow”? Och ”so say all of us”. Vi har alltid lyssnat med den allra största tillfredsställelse till det lysande tal som vår vän, den föregående talaren, just avlevererat. När man trodde att vi gäspade, avnjöt vi i själva verket hans strålande talekonst med öppen mun.

🙝🙟

Ju högre någon klättrar på den sociala stegen, desto viktigare blir denna slags förställning. När någonting verkligt sorgligt händer någon högt uppsatt person, så är det knappt att hans underlägsna medmänniskor förmår leva vidare. Med tanke på att jorden något överflödar av personer av vikt, och att antingen det ena eller det andra händer dem, undrar man ibland hur det kommer sig att världen kan fortsätta existera.

Det var en gång en högt uppsatt och god herre, som drabbades av sjukdom. Jag läste i min tidning att hela nationen drabbades av sorg. Folk som åt på offentliga restauranger, sänkte, när kyparen meddelade dem nyheten, sina huvuden till bordet och snyftade. Främlingar som möttes på gatorna, kastade sig i varandras armar och grät som småbarn. Jag befann mig vid denna tidpunkt utomlands, men på hemfärd. Jag nästan skämdes över att åka hem. Jag betraktade mig själv i spegeln, och chockerades över vad jag såg.: Bilden av en man som inte haft några bekymmer på flera veckor. Jag upplevde det som att tränga sig på denna sorgtyngda nation med en uppenbarelse såsom min egen, skulle vara att lägga sten på deras börda. Det gick upp för mig, att jag måste vara av en ytlig, egoistisk natur. En av mina teaterpjäser hade varit framgångsrik i Amerika, och jag kunde för mitt liv inte förmå mig att se ut att vara slagen av sorg. Det fanns stunder då, om jag inte var på min vakt, jag kom på mig med att vissla.

Om det varit möjligt, skulle jag ha stannat kvar utomlands tills jag drabbad av någon slags olycka som fått mig mer i samma stämning som mina landsmän. Men mina affärer krävde att jag återvände. Den förste man jag talade med i Dovers hamn var en tulltjänsteman. Man skulle kunna ha trott, att sorgen skulle ha gjort honom likgiltig till en sådan bagatell som fyrtioåtta cigarrer. Men tvärtom föreföll han synnerligen belåten, när han fann dem. Han krävde mig på tre shilling och fyra pence, och kluckade av skratt när han fick dem. På järnvägsperrongen i Dover skrattade en liten flicka, när en dam tappade en handväska på en hund; men å andra sidan saknar alltid barn känsla för god ton — eller så hade hon, kanske, inte hört nyheten än.

Vad som dock förvånade mig mest, var att i järnvägsvagnen finna en man med respektabelt utseende läsa en skämttidning. Det var sant att han inte skrattade särskilt ofta: Så mycket anständighet visade han dock; men vad hade en medborgare drabbad av sorg nu alls för skäl att läsa en skämttidning? Innan jag vistats en timme i London, hade jag kommit till slutsatsen, att vi engelsmän måste vara ett folkslag i besittning av en underbar slags självkontroll. Dagen innan hade, enligt tidningarna, hela landet varit i allvarlig fara att sörja sig till döds till följd av brustet hjärta. På en enda dag hade hela landet dock tagit sig samman. ”Vi har gråtit hela dagen”, hade de sagt sig, ”vi har gråtit hela natten. Men det verkar inte ha hjälpt speciellt mycket. Låt oss nu åter ta tag i livets börda.” Vissa av dem — det lade jag märke till i hotellets matsal den kvällen — åt med tämligen frisk aptit.

🙝🙟

Vi förställer oss i de mest allvarliga frågor. I krig är varje lands soldater alltid världens mest modiga. Det andra landets soldater är alltid förrädiska och lömska; det är skälet till att de ibland vinner. Litteraturen i synnerhet är förställningens konstart framför andra.

”Om ni nu alla sätter er ner och lägger era småslantar i min mössa”, säger författaren, ”så kommer jag att låtsas att det i Bayswater bor en ung dam vid namn Angelina, som är den skönaste unga mö som någonsin levat. Och i Notting Hill, låtsas vi, bor en ung man som heter Edwin, som älskar Angelina.”

Och så, när det finns tillräckligt med småslantar i mössan, inleder författaren sin berättelse, och låtsas att Angelina tänkte än det ena, och sade än det andra, och att Edwin gjorde alla möjliga slags underbara stordåd. Vi vet att han hittar på vartefter. Vi vet att han hittar på just det han tror att vi vill höra. Han å sin sida måste låtsas att han gör allt detta av inre tvång, på grund av att han är en konstnär. Men vi vet allihop, att skulle vi sluta slänga småslantar i hans mössa, skulle han sluta så snart han bara kunde.

Teaterdirektören slår på sin trumma:

”Kom hit! Kom hit!” ropar han, ”vi skall låtsas att fru Johnson är en prinsessa, och att gamle herr Johnson är en pirat. Stig på, stig på och kom i tid!”

Så fru Johnson gör entré, under det att hon låtsas vara en prinsessa, i en ranglig historia som vi enas om är ett slott; och gamle herr Johnson, som låtsas vara pirat, skjuts fram på något annat rangligt, som vi med acklamation avgör är oceanen. Fru Johnson låtsas vara förälskad i honom, vilket vi vet inte är fallet. Och Johnson låtsas vara en mycket avskyvärd person; och fru Johnson låtsas fram till klockan elva att hon tror på det. Och vi betalar entré, varierande mellan en skilling till en halv soverign, för att under två timmar få sitta och lyssna på dem.

🙝🙟

Men, som jag förklarade i inledningen, är min vän en smula tokig.


Fotnoter redigera


Lättsamma tankar av år 1905 av Jerome K. Jerome

Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? | Bör kvinnor få vara vackra? | När är det mest lämpligt att roa sig? | Ligger vi kvar i sängen alltför länge? | Bör gifta män spela golf? | Är det ett misstag att sätta bo tidigt? | Skriver författare alltför långrandigt? | Bör soldater vara artiga? | Bör historier vara sanna? | Varelser som en gång skall bli till människor | Hur man kan glädjas åt småsaker | Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? | Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster? | Vet unga män allt som är värt att veta? | Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? | Den vite mannens börda! Måste den vara så tung? | Varför gifte han sig inte med den där flickan? | Vad fru Wilkins ansåg om saken | Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss? | Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan? | Varför vi avskyr utlänningar