Lättsamma tankar av år 1905/När är det mest lämpligt att roa sig?
| ← Bör kvinnor få vara vackra? |
|
Ligger vi kvar i sängen alltför länge? → |
När är det mest lämpligt att roa sig? redigera
Det finns så mycket jag skulle kunna göra för att förbättra sakernas tillstånd i allmänhet och i Europa i synnerhet, om jag endast hade tid. Jag skulle dock inte föreslå några större, genomgripande förändringar. Dessa stackars folkslag har lagt sig till med egna vanor. Det vore oklokt att reformera allt på en gång. Men det finns många småsaker jag skulle kunna göra för dem, så många små misstag som jag skulle kunna rätta till åt dem. De känner inte till denna sak. Om de endast visste, att det levde en man mitt i deras egen skara, som var villig att fatta deras händer och ställa allt tillrätta för dem, hur glada skulle de då inte vara. Men det är alltid en och samma historia. Man läser om den bland kontaktannonserna:
”Ung dam, enligt andra med fördelaktigt utseende” — hon är för egen del inte säker i denna sak; hon känner att det är möjligt att hon är partisk; vad hon framför är ju helt enkelt traktens skvaller; folk påstår att hon är vacker; de kan ha rätt, de kan ha fel: Det är inte upp till henne att avgöra — ”välutbildad, av tillgiven sinnesdisposition, önskar träffa gentleman med sinne för äktenskap.”
Alldeles under kan man läsa om en gentleman på tjugoåtta år, ”lång, mörk, anses trevlig”. I själva verket lär oss blygsamheten hos dessa kontaktannonserande oss vanliga dödliga en mycket vacker läxa. Jag kan instinktivt säga, att om någon plötsligt skulle fråga mig:
”Skulle ni anse er själv vara en trevlig karl?”, skulle jag omedelbart svara:
”En trevlig karl! Naturligtvis är jag en trevlig karl. Vad är det för slags fåniga frågor ni ställer?” Om denne person envisades med sitt tal, genom att säga:
”Men det finns människor som inte anser att ni är en trevlig karl”, skulle jag bli mycket arg på honom.
”Å, tycker de det, säger ni?” skulle jag säga. ”Nåja, hälsa dem från mig, att de bara är en hop babblande idioter. Inte trevlig! Vem säger att jag inte är trevlig? Jag ska nog visa dem vad ’inte trevlig’ betyder.”
Dessa unga män som söker sig en hustru tiger stilla ifråga om sina egna dygder. Det är något som andra får upptäcka. De som annonserar i kontaktspalterna håller sig till enkla fakta: De anses trevliga av andra.
Han är husligt lagd och är välbeställd. Han vill träffa en dam som är allvarligt lagd, med håg för äktenskap. Om även hon bör vara välbeställd — nå, det tål att tänka på. Han insisterar inte på att så skall vara fallet; men å andra sidan vill han inte diskriminera någon välbeställd dam i sammanhanget; huvudsaken är att ett äktenskap kommer till stånd.
Det är sorgligt att tänka sig en ung dam, som andra tycker ser bra ut (låt oss hålla oss till ”ser bra ut” och nöja oss med det: Grannskapet ställer sig inte upp och förklarar att en flicka ser bra ut såvida hon inte gör det, det är endast hennes eget ödmjuka sätt att uttrycka saken), låt oss säga en ung dam, som ser bra ut, är välutbildad och med ett tillgivet sätt — det är utan tvivel sorgligt att tänka sig att en sådan kvinna, med håg för äktenskap skall vara tvungen att ta till en äktenskapsannons i en tidning. Vad tänker grannskapets unga män egentligen på? Vad mer är det de önskar sig? Är det den pånyttfödda Venus, med tiotusen pund per år i inkomst, som de väntar på? Jag blir ilsken över mitt eget kön, när jag läser dessa annonser. Och när man betänker de flickor som faktiskt blir gifta!
Men livet är ett mysterium. Faktum kvarstår: Här finns den ideala hustrun, som förgäves söker efter en make. Och här, omedelbart under — jag påstår inte att han är den ideala äkta mannen, han kan ha sina fel och brister; ingen av oss är perfekt, men jämfört med andra män är han en avgjord tillgång vid varje äktenskaplig härd, en trevlig gentleman, som trivs med hemmalivet, ingen festprisse — som ropar ut i alla fyra väderstreck efter en hustru — vilken slags hustru som helst, förutsatt att hon har allvarliga avsikter. I sin förtvivlan har han givit vika för alla andra hänsyn. ”Finnes där i denna värld”, har han sport sig själv, ”en enda ogift kvinna, villig att gifta sig med mig, en trevlig karl, med god inkomst.” Möjligtvis har detta par passerat varandra på gatorna, suttit sida vid sida i spårvagnen, utan att känna till saken, att den andra var exakt vad de sökte för att göra livet vackert.
Husfruar som söker tjänstefolk, inte så mycket för att få arbete utfört, utan snarare i syfte att lyckliggöra dem, annonserar på en tidningssida. På den motsatta annonserar tjänsteandar, Carlyles disciplar, uppenbarligen utifrån en passionerad kärlek till arbete för dess egen sak — efter anställning, inte så mycket i förhoppning på ekonomisk kompensation, som av hopp att finna möjligheter att kunna undfås lyxen av att känna att deras liv är meningsfulla. Dessa filantropiska husfruar, dessa arbetsälskande husjungfrur, har levt sida vid sida i samma stad under flera år, utan att känna till varandra.
På samma sätt är det med dessa stackars europeiska folkslag. De passerar mig på gatorna. De kan aldrig gissa att jag är beredd och villig att ta dem i mitt beskydd, att lära dem sunt förnuft med min lysande intelligens — att vara, kan man säga, en fader för dem alla. De betraktar mig. Det finns inget hos mig som avslöjar för dem, att jag vet vad som är deras eget bästa bättre än de själva gör. I sagorna bar de vise männen spetsig hatt och en lång slängkappa med skimrande föremål fastsatta kring kanterna. Då visste man att detta var en klok karl. Det onödiggjorde varje vidare förklaring. Olyckligtvis har detta mode nu försvunnit. Vi vise män tvingas numera bära helt vanliga kläder. Ingen vet att vi är vise män. Till och med om vi berättar detta för folk, så tror de oss inte. Detta gör vår uppgift så mycket svårare.
Ett av de första ärenden jag skulle åtgärda, om Europas affärer lades i mina händer, vore tidpunkten för firandet av karnevalen. Som det nu ligger till, firas karnevalen över hela Europa i februari. I Nizza, i Spanien eller i Italien kan det då och då vara möjligt att känna, att man önskar dansa omkring på gatorna i tunna kostymer under februari. Men i mer nordligt belägna länder har jag, i karnevalstider endast sett en enda man i förnuftig maskering; det var en man som klätt ut sig till dykare. Det var i Antwerpen. Regnet öste ner i floder; en frisk och frostig John-Bullaktig östanvind tjöt genom stadens gator med en hastighet av femton miles per timme [1]. Pierroter med frusna händer snöt sina blåfrusna näsor. En äldre Cupido hade från ett kafé lånat ett paraply och stod och väntade på spårvagnen. En mycket liten djävul grät över kylan och torkade sig i ögonen med sin egen svanstipp. I varenda portgång trängdes skakande maskeraddeltagare. Dykaren var den ende som, ensam, vandrade upprätt, under det att vattnet forsade från honom.
Februari är inte rätt månad för att hålla maskerader utomhus. ”Konfettin” som har utvecklats till att inte bestå av något annat än färgat papper, klippt i mycket små bitar, blir till en fuktig massa. När en klump av den träffar en i ögat, är inte ens första tanke att skratta lyckligt, utan att finna den person som kastade den och slå tillbaka. Detta är inte i enlighet med karnevalens sanna anda. Det underliga är att man, det nästan ständigt lika fientliga vädret till trots, fortsätter hålla dessa karnevaler. I Belgien, där den Romersk-katolska tron fortfarande är den förhärskande religionen, bibehåller karnevalen sin starka ställning på ett mer utpräglat sätt än någon annanstans i norra Europa.
I en liten stad, Binche, nära gränsen till Frankrike, pågår den oavbrutet under tre dagar och två nätter, under vilken tid hela befolkningen, understödd av besökare från 20 miles radie, skriker, skränar, äter, dricker och dansar. Efteråt packas besökarna som sardiner in i järnvägsvagnar. De fäster sina biljetter med nålar på rockarna och somnar därpå omedelbart. Vid varje station går järnvägens tjänstemän från vagn till vagn i lyktsken. De sista, matta ansträngningarna från de mer vakna festdeltagarnas sida, innan de sällar sig till högen av snarkande mänsklighet på järnvägsvagnarnas golv, är att byta ut biljetterna på ett par av sina medvetslösa medresenärer. På detta sätt kommer herrar på väg österut att släpas ut i benen vid järnvägsknutarna och packas på västgående tåg; under det att södergående familjefäder kastas av i den kyliga gryningen på avlägsna stationer i norr, för att finna att de hälsas med entusiasm av andra människors familjer.
I Binche, sägs det — jag har inte räknat efter för egen del — att trettio tusen maskerade deltagare kan ses dansa på en och samma gång. När de inte dansar kastar de apelsiner på varandra. Husens ägare barrikaderar sina fönster. Restaurangerna tar ner sina speglar och gömmer undan alla glas. Om jag åkte på maskerad i Binche, skulle jag klä mig i rustning från Henrik VII:s dagar.
”Gör det inte ont”, frågade jag en dam som varit där, ”att få apelsiner kastade på sig? Vilken sort använder de, allmänt sett, den där saftiga, goda sorten — Java, tror jag att man kallar dem — eller de där små, hård med skal som en muskotkvarn? Och om bägge slagen används utan åtskillnad, vilken sort föredrar ni personligen?”
”De extravaganta”, svarade hon ”är sig lika överallt — de skall alltid slå på stort — de använder javaapelsiner. Om de träffar en i ryggen så föredrar jag javaapelsiner. Det blir visserligen kladdigare än de andra sorterna, men de efterlämnar inte den där underliga känslan av att tillfälligt blivit förlamad. De flesta människorna använder sig naturligtvis av de små, hårda apelsinerna. Om man duckar i tid, så att de träffar upptill på huvudet, gör det inte så ont som man skulle kunna tro. Om de, å andra sidan träffar på något känsligt ställe — tja, då tycker jag att en smula sal valatile i kombination med gammal konjak — lika delar, förstår ni — är det absolut bästa botemedlet. Men det gäller ju endast en gång per år”, tillade hon.
Nästan varje stad utdelar priser till den grupp som klätt ut sig bäst. I vissa fall belöper sig förstapriset på så mycket som tvåhundra pund. Slaktarna, bagarna och ljusstaksmakarna slår sig samman och tävlar. De anländer i vagnar, var och en med sin orkester. Fri konkurrens uppmuntras. Varje stad och by i närheten skickar sitt eget lass med glädjespridare.
Det är i dessa mindre städer, som Kung Karnevals ande finner sitt mest tillfredsställande utlopp. Så gott som var tredje invånare deltar i det roliga. I Bryssel och de större städerna anser man hela affären vara smått löjlig. Några hundratal maskerade människor tränger sig fram med svårighet genom tusentals vardagligt klädda åskådare, påminnande om en spansk flod om sommaren — en ynka ström som trögt flyter fram över tunnland efter tunnland av lerig flodbotten. I Charleroi, den belgiska svarta jordens mittpunkt, är huvudattraktionen under karnevalen barnens danser. Ett särskilt område har röjts av för dem.
Om solen av en händelse är vänlig nog att skina så är detta en vacker syn. Hur älskar de inte att klä sig vackert och uppträda, de små knattarna! En ung busunge — hon kan knappast ha varit äldre än tio år — var uppsnofsad som en vacker ung dam. Kanske hade någon äldre syster fått tjäna som modell. Hon bar en utsökt peruk av lockigt hår, en hatt som jag lovar skulle ha gjort sig utmärkt på kapplöpningarna vid Ascot, en kjol som släpade två yards [2] bakom henne, ett par av vad som en gång hade varit vita handskar i getskinn, och ett blått silkesparasoll. Värdighet! Jag har sett förföriska barflickor, jag har träffat flickorna i balletten — inte på något oanständigt sätt, var snälla och missförstå mig inte, utan endast som åskådare — längsmed floden på söndagarna. Men aldrig har jag har jag skådat hos någon mänsklig varelse så mycket hauteur per pund avoir-dupois, som denna flickunge uppvisade längs Charlerois gator. De som var hennes kamrater andra dagar, vanliga vulgära pojkar och flickor, påstod sig vara hennes bekanta. Hon passerade dem med en sådan föraktfull blick, att det fick dem att dratta baklänges över varandra. När de väl hade återhämtat sig själva tillräckligt för att upptäcka en gammal tennkastrull liggande till reds i rännstenen, hade hennes vagn redan svängt runt nästa gathörn.
Två uselt klädda rackarungar, ej i stånd att skrapa ihop de fåtal sous nödvändiga för att hyra en eller annan klädtrasa, hade inte desto mindre bestämt sig för att inte helt falla ur ramen. De hade lyckats låna ett par vita blusar — inte vad ni förstår med vita blusar, mina damer, någonting skinande och prytt med fransar och broderier, utan det slags kraftiga vita plagg i säckväv som gatsoparna bär över sina egna kläder. De hade även lånat ett par kvastar. Deras små huvuden såg löjligt små ut, som stack upp ur de stora, vita plaggen, när de gravallvarliga vandrade, den ena före den andre, sopande smutsen ner i rännstenen. De deltog även de i karnevalen, utklädda till renhållningsarbetare.
Jag har även bevittnat en annan underlig syn. ”Serpentinen” är en företeelse hos karnevalen i Belgien. Det är en remsa av färgat papper, några dussin yards [3] lång, kanske. Man slänger det på samma sätt som en lasso, tills det slingrar sig kring någon förbipasserandes huvud. Naturligtvis är de belgiska pojkarnas mål oftast de belgiska flickorna. Och naturligtvis är även den flicka som finner sig mest insnärjd den flicka som — för att åter låna ett uttryck från den kvinnliga annonsören ovan — ”enligt andra besitter ett fördelaktigt utseende”. Serpentinerna kring hennes huvud är liksom ”fjädern i hennes hatt” för de belgiska flickorna under karnevalsdagarna. Jag sprang en gång nästan ihop med en flicka när jag rundade ett gathörn. Hon stod med ryggen emot mig. Det var på en tyst gata. Hon höll ett dussin av dessa serpentiner. Snabbt och med darrande händer snodde hon dem runt, runt sitt eget huvud. Jag betraktade henne när jag passerade. Hon blev blossande röd. Stackars lilla uppnästa, gräddhyade unga dam! Jag önskar att hon aldrig hade fått syn på mig. Jag kunde ha köpt serpentiner för motsvarande sex pence, följt efter henne och irriterat henne med dem; under det att hon skulle ha — låtsat indignerat — försökt, på ett diskret sätt, undkomma mig.
Längre söderut, där blodet flyter snabbare, är Kung Karneval i sanning en glad gammal ande. I München regerar han under sex veckor och det hela avslutas med en galen, två dagar lång festlighet på stadens gator. Under hela denna period anser folk i allmänhet, att vardagskläder är någonting besynnerligt; de undrar vad man har för sig då man bär dem. Från Grafin till Dienstmäddchen, från Herr Professor till Piccolo (som de kallar de konstnärer i det lilla som vi andra kallar hotellbärare), är det dansen som gäller, någonstans, på något vis, i maskeradkostymering. Varenda teater tömmer scenerna, vartenda kafé ställer undan stolar och bord i hörnen, själva gatorna töms för att man skall kunna dansa där. München blir som vansinnigt.
München är alltid en smula galet. Den galnaste bal jag någonsin dansat på ägde rum i München. Jag gick dit tillsammans med en professor från Harvard. Han hade fått höra, att alla dessa balar var sig lika. Som alltid på jakt efter kunskap om allt, beslöt han sig för att ta reda på fakta i saken. Även de lärde måste ibland lära. Jag gick med på att göra honom sällskap. Vi hade inte för avsikt att själva dansa. Vår tanke var att vi skulle kunna vara nyktra åskådare, betraktande, i vetenskapligt syfte, hopens dårskap. Professorn var klädd i vad som är passande för en professor. För egen del bar jag en enkel smokingjacka, med byxor i franskgrått kläde. Dörrvakten förklarade för oss att det var en maskerad; han var ledsen, men herrar kunde endast beredas tillträde om de bar smoking eller maskeraddräkt.
Klockan var över ett på morgonen. Vi hade stannat uppe sent med avsikt; vi hade givit oss av utan att äta middag; vi hade gått två miles [4]. Professorn föreslog att han skulle nåla upp skörten på sin prästerligt skurna kappa och vika upp den under sin väst. Dörrvakten fruktade att det inte skulle bli riktigt rätt i alla fall. Dessutom lät mina franskgrå byxor sig inte anpassas. Dörrvakten föreslog att vi skulle hyra maskeraddräkter — ett av hans egna påfund; herrar fann det ibland enklare, i synnerhet gifta herrar, att hyra en maskeraddräkt på detta sätt, för att därefter kunna byta till din vanliga klädsel innan de återvände hem. Det besparade dem en hel del i annat fall nödvändiga förklaringar.
”Har ni någonting, min gode man”, sade professorn, ”någonting som skulle utgöra en komplett förklädnad?”
Dörrvakten hade vad som krävdes — en kinesisk ensemble, med kombinerad mask och peruk. Den passade mycket bra över huvudet och var försedd med en enkel men genial mekanism, med vilken man synnerligen väl kunde kontrollera knutpiskan. Mig själv dolde dörrvakten i skepnaden av en munk ur Karmeliterorden.
”Jag hoppas att ingen känner igen oss”, viskade min vän professorn, i det vi steg in i salen.
Jag kan endast uppriktigt hoppas att de inte gjorde det. Jag önskar inte tala om mig själv. Det skulle ha varit alltför självupptaget. Men mysteriet med professorn sysselsätter mig än i denna dag. En allvarlig, hederlig gentleman, familjefader, som jag med egna ögon sett placera denna fåniga papiermachémask över huvudet. Senare — mycket senare — fann jag mig själv åter vandra i hans sällskap genom gatorna som lystes upp av stjärnorna. Var han varit under mellantiden, och vem som varit den egendomliga varelsen under den kinesiska masken, kommer för alltid att förbli en olöst gåta.
Fotnoter redigera