Magistern (Sehlstedt 1871)
| ← Gör så godt du kan |
|
Visa → |
Magistern.
Romans.
Magistern läste blott och skref
Och rufvade på kunskapsmassan.
Han magrare med hvart år blef
Och ej stort fetare blef kassan.
Man konst och lärdom sällan ser
Att lyckan har förstånd att skatta:
Apollo vet nog hvad han ger
Åt dem, som sjunga och författa.
Magistern var med hull och hår
Naturen hela lifvet trogen:
Ur staden flydde han hvar vår
Och bodde i ett torp i skogen.
Till tvång och glitter bar han hat,
Sin frihet gaf han högsta priset;
Med böcker och med spickemat
Var han som uti paradiset.
Ett grefligt gods låg midt emot
På stranden af den stora fjärden,
Dit aldrig med sin lärda fot
Magistern utsträckt spatserfärden,
Dess prakt och ståt och herrlighet
Hans åtrå dit ej mäktat rycka.
Det händer dock, der minst man tror,
Att roten ligger till vår lycka.
"Det var en afton. Qvällen låg
Och drömde på sin bädd i vester,"
Men i en blink blef sjö och våg
Tvärtom emot "Egyptens prester”.
Det åskade och stormen röt,
Så man fick efter andan kippa.
Magistern såg en båt, som flöt
Och kantrade emot en klippa.
Magistern flög. Det stod ej på
Förr'n vågen fick för ökan vika.
Och snart han såg två damer stå
På skäret slankiga och skrika.
Han trodde knappt att det var sannt,
Att den, som råkat uti stöpet,
Var fröken sjelf med guvernant,
Och grefvens enda barn på köpet.
Från skuldran blöta och till vad,
Han bjöd dem uti båten stiga;
Men fast han bugade och bad,
Han knappt dem kunde få att tiga.
Magistern skrek, att det var bäst
Att modet härvidlag ej tappa;
Och rodde sedan som en häst
Till frökens söta mor och pappa.
Det blir ett väsen utan tal:
Grefvinnan ömsom ler och gormar,
Och hela slottets personal
Med jubel mot magistern stormar.
I grefvens famn med Ack! och Ve!
Han slöts som mellan ett par karmar:
Det var ej hvardagsmat att se
Magzistrar uti grefvars armar.
Magistern fick för nit och mod
Att hjelpa damerna från skäret
Med skog och äng och spanmålsbod
Ett ferndels mantal för besväret.
Det händt förut och sker ännu
Att man kan mindre få än detta.
Att guvernanten blef hans fru,
Är öfverflödigt att berätta.
Och detta allt magistern har
För slumpen att få rädda fröken
Och sitter nu som bergad karl
På hemmanet och mår som göken.
Ett gammalt ordspråk har jag lärt,
Hvarmed jag vill romansen smycka:
Ett pund förständ är ofta värdt
Långt mindre än ett uns af lycka.
