←  LV.
Maria
En bok om kärlek
av Peter Nansen
Översättare: Gustaf af Geijerstam

LVI.
LVII.  →


[ 142 ]

LVI.

Det är den sista natten, vår sista natt. Om några timmar drager Maria till den främmande staden för att besöka en tant. Och när hon vänder åter, är det för att hålla bröllop.

Jag ser henne icke mera — hon är en annan mans hustru. Hade det varit i gamla dagar, den tid jag först lärt känna Maria, hennes äktenskap skulle sannerligen icke hafva skiljt oss åt. Det skulle snarare hafva upptändt min eröfrarelust. Nu frestade mig icke eröfring och byte från främmande strand. Jag ville icke oroa någons lycka eller fred. Min tro på lyckan, min stolthet var bruten. Hade [ 143 ]jag också lyckan i min hand, så vågade jag icke att tro på den, vågade ej att hålla den fast.

.... Natten sänkte sig ned öfver oss. Alt var fullt af högtid och tystnad. Hand i hand lågo vi, hvar och en med sina tankar, och stirrade in i mörkret. Din lilla varma hand, Maria, den hvilade så försigtigt i min, rörde sig icke, fruktade säkert att bryta tystnaden. Jag tyckte, det var, som sväfvade vi tillsammans genom rummet, buros på stora tysta vingar långt bort, långt upp från smärta och ve — in i en sfer, hvarest mörkret icke har fruktan, och sömnen ingen dröm, och där tiden går utan timmar.

Så lågo vi länge. Jag vet det, emedan jag flera gångar hörde en kyrkklockas slag, jag hörde slagen, men hade ingen känsla af, att de talade om tiden till oss. Då hörde jag långt borta Marias stämma. Den kom till mig som buren på den store tystnadens mjuka vågor. Hon sade: »Så måtte det vara att vara död«. Jag tyckte, att jag just hade [ 144 ]tänkt samma ord, och jag svarade — jag kände min röst, men den kom som från fjärran —: »Ja, sådan är döden«. Och åter var det tyst en stund. Jag kände Marias hand sluta sig fastare kring min, medan vi sväfvande stego och stego. Åter hörde jag Marias stämma tala till mig: »Jag vill gärna dö med dig«. Men jag hade tänkt samma ord, och jag svarade: »När vi äro trötta, skola vi dö tillsammans. Lofvar du att komma, när jag ber dig?« Hennes hand tryckte min till svar. Och vi talade icke mera, förrän det gråa dagsljuset bröt in i natten och väckte oss till att smärtsamt förstå, att afskedets timma hade kommit.

— — Men samma natt hände det, att Babylon blef ödelagdt.