←  Bromsens vårpromenad
»Min åldrige vän».
av Elias Sehlstedt
På nyårsqvisten  →
Ur Illustrerad Tidning Band 18. 9 December 1865, N:o 49(4), Se digitalisering på Alvin!


»Min åldrige vän».




Då jag gör mig besvär och på månen ser,
Jag undrar rätt mycket hvad deruppe sker.
Ty står jag och lyss uppåt himmelens sky,
Så hörs derifrån hvarken knäpp eller kny.
Och fast astronomien har sitt teleskop,
Man aldrig har sett något lefvande knåp.

Hvad skall man då tro om en sådan figur:
Är han ett af tidens kasserade ur?
En utbränd vulkan eller — lika godt —
En »länsman» i skaparens snugga blott?
Förgäfves vi väntat notis derifrån:
Det går ej så fort . . . det är långt upp till mån'.

De nyaste lärde påstå mycket hett
Att månens anlete vi aldrig sett.
Py tusan — och jag som år och dag
Besjungit hans strålande »anletsdrag»!
O, skalder, hejden er flygt en gång:
Vi börjat i galen ända vår sång!

Och grundar sig saken på säkra bevis,
Då bör jorden göra på samma vis
Och sluta sin eviga kärleksdrill
Och vända sitt taggiga Nordkap till
Och aldrig visa en grönskande dal
Och aldrig ett fnask utaf Göta-kanal.

För min del jag sjunger ej mera om mån',
Som visat vår mutter så uppenbart hån.
Jag ångrar ej mer än hvart ögonblick,
Då jag som en brandvakt med lyran gick.
Jag forskningens ljus vill förbida än
Hur det hänger ihop med min åldrige vän.

E. S—dt.