Wagner
av Tobias Norlind
II.  →


[ 3 ]

I.

DET ÄR en märklig tillfällighet, att Wagner så ofta skrivit om sig själv. Redan 1842, vid ännu ej fyllda 30 år, utarbetar han en autobiografi, och 57 år gammal dikterar han för sin hustru en hel bok om sitt växlingsrika liv. Men ej nog härmed: hans brev överflöda av långa biografiska meddelanden berättade i översiktlig form liksom ville han låta sina vänner noggrant följa vad som hänt honom. Slutligen finnas biografiska uppgifter och karakteristiker i andra hand, till exempel i parisernovellerna 1841, där han talar om en tysk musikers öden i främmande land.

Orsakerna till detta ständiga återvändande till sin egen person äro lätta att finna. Han måste försvara sig och sitt handlingssätt inför världen. Mästaren i två konstarter — diktning och musik — kunde ej vänta sig full förståelse mer än av ett fåtal. De litterärt intresserade hade svårt att fatta hans musik, musikerna däremot hans diktkonst. Det finnes emellertid även en annan orsak. Han ville genom att analysera och klarlägga sitt eget väsen bli säker på sig själv. Wagner var egentligen ingen kontemplativ natur, som nöjde sig med att inåtvänt drömma — tvärtom strävade han ständigt utåt, men [ 4 ]denna verksamhet i och för världen krävde en viss motvikt inåt: han behövde liksom en lönnkammare för sig själv, där han oberörd av världen kunde göra sin själsbikt.

Det ligger i all autobiografi en svaghet att hellre skildra sig, som man önskar, att man vore, än så som man verkligen är, och därmed betona sidor i sitt väsen, som ej eljest äro så starkt framträdande. Det har gått med Wagner på samma sätt. Han vill gärna ursäkta sig och sitt handlingssätt, gärna be om förlåtelse och anhålla om eftervärldens mildhet och överseende. Då hans lärjungar och partivänner ville följa sin käre mästare i allt, togo de med förtjusning alla dessa bekännelser och läto dem gå som fullständigt gångbart mynt. Följden blev, att Wagner fick en helgongloria om sitt huvud med en strålglans som högst få av konstens ledande andar.

Många av dessa skildringar av och ur hans eget liv äga en utomordentligt behaglig charme över sig. De äro som suckar ur ett kvalt människobröst, böner och rop från en arm förpinad själ, som aldrig rätt blivit förstådd. Så här talar han till exempel under sin första parisertid (1841):

»Nöd och sorg, du den tyske musikerns skyddsgudinna, till dig vill jag rikta mina första lovprisande ord! Låt dig besjungas, du mitt livs ståndaktiga följeslagerska! Du har hållit dig troget till mig och aldrig övergivit mig, leende lyckoväxlingar har du städse med kraftig hand avvärjt, du [ 5 ]har skyddat mig mot Fortunas besvärliga solblickar. Med svarta skuggor har du ständigt bortskymt för mig denna jordens fåfängliga goda: hav tack för din outtröttliga tillgivenhet! Men om det är möjligt, så sök dig för en gång en annan skyddsling, ty endast av ren nyfikenhet ville jag gärna pröva, hur det känns att leva utan dig.»

Efter denna upptakt börjar själva biografien:

»En medelstor stad i mitten av Tyskland är min fädernestad. Jag vet ej rätt vad man hade ämnat mig till, jag kommer blott ihåg, att jag en afton hörde en Beethovensk symfoni uppföras, att jag efteråt fick feber, blev sjuk och, när jag åter tillfrisknat, fann mig vara musiker. Ur denna omständighet kan det väl förklaras, att jag, om jag ock med tiden lärde känna annan vacker musik, dock älskade, dyrkade, tillbad Beethoven över allting. Jag erfor ingen annan lust än att helt försjunka i denna andes djup, till dess jag slutligen inbillade mig, att jag blivit en del av honom, och i egenskap av denna minsta del började jag högakta mig själv, få högre begrepp och åsikter, kort sagt bli det som förståndigt folk vanligen kallar en narr. Mitt vansinne var emellertid av mycket godmodigt slag och skadade ingen; det bröd jag i detta tillstånd åt, var mycket torrt och den dryck jag drack mycket vattnig.»

I en annan karakteristik bekänner han: »Han var en god människa och en hederlig tysk musiker. Han hade ett vekt hjärta och grät alltjämt, när han [ 6 ]såg, hur man plågade hästarna på Paris’ gator. Han hade ett milt sinnelag och blev aldrig ond, när gatpojkarna knuffade ned honom från de trånga trottoarerna. Men tyvärr hade han ett ömtåligt konstnärssamvete, var äregirig, men utan talang för intriger» (»Ett slut i Paris»).

Äregirigheten var en av hans svaga sidor men kanske ännu värre en annan: han hade så svårt att maskera sig, att dölja sitt väsen under en fin sällskaplig yta. Sanningen måste ut, kosta vad det ville. »Kan du ljuga? Nej. Nå, då är du förkastad, föraktad som ’ateisterna’ i England. Ingen talar vidare med dig. Alltså, hoppas städse att din goda genius måtte skydda dig för allt detta. — Skratta, var lättsinnig — men härda ut, plåga dig själv, så blir allting till sist bra! Dröm, det är det allra bästa. — Lyckligt det geni, mot vilket lyckan aldrig log!» (»Konstnären och offentligheten.»)

En av Wagners vänner, Paul Joukowsky, har karakteriserat honom på följande sätt: »Han var en alltigenom demonisk natur. De krafter, som levde i honom, behärskade honom fullständigt. Hans behov av konstnärligt gestaltande, hans viljande och önskande, hans kärlek och hat, idéerna, som föddes inom honom, allt tog honom fullständigt i besittning; för honom var det konstnärliga skapandet och skriftställarverksamheten en befrielse från den tryckande rikedomen i hans väsen. Han var i varje ögonblick av sitt liv skapande. I världen måste en sådan natur — till på köpet med en gränslös käns[ 7 ]lighet och mjukhet i nerverna — ha att bära ett martyrium. Som ingen född att härska, begåvad med en kraft, som kunde både bygga och krossa, med en törst efter övermänsklig skönhet, har han tre fjärdedelar av sitt liv måst kämpa med all slags brist, därtill sjukdom, nöd och fullständigt oförstående från sin nästa.»

Kärlek och sorg voro de ledande krafterna i Wagners hela liv, dock ej motsatser, som upphäva varandra utan blott två sidor av samma väsen. »Kärlekssorg» och »kärlekslycka» äro därför hos honom identiska begrepp. Kärleken är livet, men livet kan ej levas fullt utan smärta och lidande. I »Ragnarök» låter han Brynhilda sia om världens undergång:

Vad störst jag i vishet lärt, livet jag ger i arv:
Ej gods, ej guld, ej gudomens prakt,
ej hus, ej härd, ej härskande prål,
ej svikande eders snärjande ord,
ej hycklande seders hämmande lag.
Sällhet i fröjd och sorg
kärleken ensamt ger. — —
Alltings eviga, saliga ände,
veten I, hur jag den vann?
I kärlekssorgens kärvaste smärta
seende vart min blick.

Till Mathilda Wesendonk skriver han (september 1858), då hon öppnat sin famn för honom: »Så invigde du dig åt döden för att skänka mig livet; så mottog jag ditt liv för att lida med dig, för [ 8 ]att dö med dig. — Nu var längtans förtrollning löst.»

Det går genom Wagners hela liv en underström av dödsträngtan. Om innehållet i »Tannhäuser» och »Lohengrin» yttrar han i brev till August Röckel: »Om i dessa verk ett poetiskt grunddrag finnes uttryckt, så är det försakelsens höga tragik, den väl motiverade, slutligen nödvändigt inträdande, enda förlösande, förnekelsen av viljan.» — »Jag tror icke mer och känner blott ännu ett hopp, en sömn, så djup, så djup — att all känsla av livspina upphör.» — »Så har jag nu funnit ett kvietiv, som ensamt kunnat ge mig sömn under vakna nätter; det är den hjärtliga och innerliga längtan efter döden: full medvetslöshet, helt intetvarande, alla drömmars försvinnande — den enda, enda förlossningen.»

Det är denna förlossningstanke, som bildar grundvalen för alla Wagners dramer: döden som befriaren ur livets lidanden.

Och dock — dödstanken är ej det enda i hans liv. I kampen för sin konst blev han livsbejakaren, som med sin mäktiga vilja — viljan till liv — kastar sig in i människoströmmen för att tilltvinga sig seger. Det stod alltid strid om honom, och det förefaller ofta, som om han aldrig var mera sig själv, än då han stod med svärd i hand öga mot öga med en övermäktig fiendeskara. Hans liv hade ofta något av den germanska hjältesagans Gudronkamp, där de fallna vakna till liv för att ständigt ånyo [ 9 ]begynna samma strid. Wagner segrar ej sällan, och det synes då ofta, som om fiendeflocken vore borta för alltid, men åter och åter dyker striden upp, aldrig kommer friden och lugnet. Först när han själv var på andra sidan, segrade hans konst helt. Kämpen hade fallit, vartill tjänade det väl att vässa sina vapen?

Må det väl under sådana förhållanden förvåna, att ingen som Wagner lyckats skildra den germanska hjältesagans kämpar? Han förstod dem, var ett med dem själv, därför kunde han också tolka deras tankar och tyda deras handlingar. Allt vad Wagner givit oss i sina musikdramer är mäktiga, över det jordiska höjda hjältegestalter: från Rienzi och Flygande holländaren till Sigfrid och Parsifal. Men alla ha de varit, liksom genom ett tungt öde, vigda åt döden.



Wagners farfader var anställd vid stadstullen och stod vid en av staden Leipzigs portar för att upptaga avgifterna av alla, som kommo in i staden. Han hade två söner, som bägge fingo studera, den ene — Friedrich — juridik, den andre — Adolf — teologi. Denne sistnämnde var en säregen sluten man med fasta envisa åsikter i allt, en bokmal och tänkare, poet och historiker. Den lyska diktkonsten från Goethe och Schiller till romantikerna var hans livsintresse, för och i den levde han, men inbunden i sig själv och drömmande [ 10 ]sluten i sitt eget drömliv kom han aldrig att verka utåt i livet så som hans begåvning och kunskaper eljest hade berättigat honom till. För teatern hade han ett speciellt intresse, och en tysk nationalteater var hans högsta önskan. Han studerade allt för att skaffa sig ett universalvetande, men kunde aldrig koncentrera sig och tänkte och läste därför mera än han skrev. När han i vänners lag fick läsa upp sina klassiker, då strålade hans ansikte av hänförelse, då fick hans väsen något av extasens visionära fjärrskådande.

Den andre sonen Friedrich blev polisaktuarie och hade som sådan många ting att beställa, som krävde praktisk blick. Dock levde han helst i diktens värld även han. Han var en allmänbildad man med stora ideella intressen och drogs liksom sin broder till teatern. Hans många barn fingo alla ärva faderns lust för scenen och ägnade sig först åt denna bana. Hans yngsta barn Wilhelm Richard föddes den 22 maj 1813. Det var en dyster tid i Tysklands historia. Napoleon hade måst lämna Ryssland och alla hans många fiender reste sig. Sachsen deltog ej i befrielsekampen utan föredrog att vara Frankrikes bundsförvant. Den store självhärskaren tackade för lojaliteten genom att hänsynslöst utnyttja landet som egen krigsoperationsbas. Leipzig blev särskilt utkorat som hjälpstaden, och en mängd soldater inkvarterades. Friedrich Wagner fick även känna, att under krigstider en polischefs lott är mer än vanligt hård. Efter [ 11 ]några uppslitande månader avled han i lasarettsfeber den 22 november — en månad efter det stora tredagarsslaget vid Leipzig.

En vän av familjen, Ludwig Geyer, sörjde för änkan och barnen, och den 18 augusti 1814 ingick han äktenskap med fru Wagner. Han var skådespelare till yrket men därjämte en talangfull målare samt i övrigt en bildad man med stora och allsidiga intressen. De äldre barnen hade redan börjat inträda vid teatern, och den yngste visade tidig håg att följa sina syskons exempel. Styvfadern, som var varmt fästad vid Richard, ville dock ej tillåta detta utan tänkte låta honom gå den lärda vägen. Redan 1814 flyttade familjen till Dresden, där Geyer fick plats vid kungliga dramatiska teatern. Då Geyer tillhörde en gammal organistfamilj, var han ej obevandrad i musik, och hovkapellmästaren Carl Maria von Weber använde honom då och då som sångare vid operan. Av barnen hade äldsta dottern Rosalie redan visat en stor dramatisk begåvning, och hennes yngre syster Clara, som hade en god sångröst, började utbilda sig för lyriska scenen. Den unge Richard lärde på så sätt snart känna Weber och fick en särskild beundran för hans »Friskytten». Då och då kunde han få lov att uppträda i små barnroller och var då mäkta stolt över uppdraget. I övrigt drogs hans håg mest till litteratur och särskilt den sceniska.

Sex år gammal blev Richard inackorderad hos en präst ute på landet för att på så sätt förberedas [ 12 ]för skolan. Vid denna tid framträdde flera av hans karaktärsdrag. Så till exempel hade han stor lust för allt som krävde en hård vilja och ett käckt modigt väsen. Det kunde ibland slå över till obehagliga pojkstreck — »varenda dag blir ett bakstycke av Richards byxor hängande på staketet», heter det i ett brev —, men han blev aldrig trotsig vid förmaningar utan tvärtom mycket lätt ångerköpt. Känslig, som han var, grät han för det allra minsta och måste därför behandlas med stor försiktighet. Han hade alltid en stor medömkan med djurs lidanden och älskade särskilt hundar.

Mitt i denna sorglösa tillvaro träffades han av ett hårt slag — hans innerligt älskade styvfader dog 1821. Då han låg sjuk, hade Richard spelat piano för att förströ honom, och denne hade då sagt till sin hustru: »Skulle han kanske ha talang för musik?» Modern förmådde dock ej att göra något för hans utbildning i denna riktning, utan i samråd med sin äldsta dotter Rosalie, som nu hade en god och tryggad anställning, beslöts att låta honom (1822) få inträda i det ansedda gymnasiet »Kreuzschule». Sin moder och sin syster älskade han med en nästan svärmisk beundran, och båda vedergällde honom hans tillgivenhet genom allt vidsträcktare hjälpsamhet och offervillighet samt även allt större fördragsamhet med hans små svagheter och säregenheter. Han blev ej så litet bortskämd under de två ömmande kvinnornas alltför lena hand. För moderns kärleksfulla omvårdnad [ 13 ]tackade han en gång i ett brev (1835): »På dig tänker jag endast med den innerligaste kärlek och den djupaste rörelse. Ack, hur högt står ej över allt en moders kärlek! Jag hör väl också till dem, som icke alltid kunnat tala så, som deras hjärta för ögonblicket känner, eljest skulle du väl ofta ha lärt känna mig från en mycket vekare sida. Men känslorna förbli desamma — och se, moder, nu, då jag är borta från dig, överväldigas jag av tacksamhetskänslor för din härliga kärlek till ditt barn, som du nu åter så innerligt och varmt lägger i dagen för honom, så mycket, att jag skulle skriva till dig och tala med dig därom i en förälskads ömmaste tonfall till sin älskade.»

Richard hade så väl behövt en manlig uppfostrare vid sidan om de båda kvinnorna. Hans blödighet, överdrivna känslighet och lust att hänge sig åt tunga stämningar ropade efter en fast hand som stöd, men denna gavs ej. Till en början gick allt väl. Lärarna voro belåtna med honom i skolan, och särskilt d:r Sillig i grekiska var förtjust. Richard läste grekisk mytologi, saga och historia och försökte sig till och med i metriska översättningar. Snart övergick han till egna dikter och skrev tragedier i Apels stil. 1825 trycktes till och med ett litet gravkväde över en avliden kamrat.

Alldeles utan musik var hemmet ej, ty Claras sångstudier drogo flera musiker till dem och även Weber var ofta gäst där. När han såg hovkapellmästaren leda en opera, syntes honom detta vara [ 14 ]den högsta lycka på jorden. »Ingen kejsare, ingen kung, men att så träda fram och dirigera!» Han fick ofta höra operor och blev särskilt gripen av Mozarts. Dock svärmade han mest för Webers egna.

1826 blev det ett nytt avbrott. Rosalie fick plats i Prag och flyttade med modern dit. Richard fick sköta sina studier på egen hand, och det gick ej så bra. I en del ämnen — särskilt matematik — var han alldeles omöjlig, och språkstudierna bedrevos alltmer som blott medel att få läsa klassisk litteratur. Jämte Homeros drogs han nu även till Shakespeare och Goethe samt skrev till och med ett sorgespel »Leubald och Adelaide» efter Hamlet, Lear och Götz von Berlichingen som mönster. En härlig omväxling i de alltför enformiga studierna blevo besöken i Prag. Vägen dit från Dresden tilltalade honom, och han greps av en stor hänförelse för naturen, särskilt bergs- och skogsscenerier. Påskferierna 1827 företog han en fotvandring med en kamrat till Prag och allt avlopp naturligtvis ej utan vissa reseäventyr, något som för tvenne skolgossar var så mycket angenämare. Systerns kvinnliga kamrater intresserade honom mycket, och snart var han ej så litet förälskad. »Jag minns, att en vacker, väluppfostrad flicka, som om söndagarna i enkel helgdagsdräkt kom på besök, länge gjorde mig mållös av beundran», berättar han i sin självbiografi. Endast med stor saknad förmådde han återvända till Dresden. [ 15 ]»När jag vid hemresan från en höjd blickade tillbaka över Prag, smälte jag i tårar, kastade mig till jorden och kunde på länge ej av min häpne vän förmås att vandra vidare.»

I Prag lärde han även känna E. T. A. Hoffmanns noveller och fick en stor beundran för denne romantiker.

Hösten 1828 flyttade Rosalie till Hamburg och modern slog sig då ned i Leipzig. Nu ville Richard ej längre vara ensam i Dresden. Skolan hade blivit honom allt mera besvärlig, fastän han nu var i gymnasiets secunda och således ej hade mer än ett år i prima till studentexamen. Modern lät honom därför komma till sig i födelsestaden, och där sattes han i Nicolaigymnasiet. Men ack! det blev än värre där. I stället för att få fortsätta i samma. klass, flyttades han ned i tertia, och då lärarna ej hade sinne för litteratur utan blott lade vikt vid grammatika, förlorade Richard varje intresse för skolan och föredrog att, utan moderns vetskap, driva egna studier. Dessa hans självtagna utflykter i poesiens värld understöddes av farbror Adolf, som nu trädde ledande in i hans liv. Denne hatade allt skoltvång och sjöng ut med sin ovilja för brorsonen, som allför gärna åhörde honom. Den tyska romantiska litteraturen lästes med begärlighet och farbrodern ledde studierna. Det var vida nöjsammare än den tråkiga skolan.

Hittills hade Wagner ej känt någon nämnvärd lust för musik, åtminstone ej någon håg för att [ 16 ]själv öva denna konst. Visserligen hade Weber hänfört honom, men det var mera teatern än tonkonsten, som intresserade. Hans skaparande drev honom uteslutande till diktkonsten, och hans högsta åtrå var att bli skald.

Med ens grep honom emellertid musiken. Kort efter sin flyttning till Leipzig hörde han Beethovens Egmontsmusik. Shakespeare och Beethoven smälte till ett. »I extatiska drömmar mötte jag båda, såg och talade med dem. — Jag beslöt bliva musiker.» I ett musiklånbibliotek skaffade han sig Logiers »Methode des Generalbasses» och började studera alldeles på egen hand. Då det ej gick att tillägna sig boken utan hjälp, tog han i hemlighet lektioner för en musiker G. Müller. Teorien förskräckte honom. Vadtill tjänade väl regler? fan började komponera och skrev en pianosonat i D moll samt ett herdespel i ord och musik. En stråkkvartett, en sopranaria tillkommo även, allt under det han frossade i E. T. A. Hoffmanns fantasistycken.

Mitt i hans musikaliska drömmar vaknade han till den gråa verkligheten genom ett meddelande till modern från Nicolaigymnasiet, att han på länge ej suttit på skolbänken. Man ville tvinga honom att återvända till studierna, men nu förklarade Richard bestämt, att han ville bli kompositör. Man redde sig tills vidare med en kompromiss. Fan skulle få fortsätta sina teorilektioner för Müller men på ett villkor, att han återinträdde i gymna[ 17 ]siet och tog studentexamen. För att visa sin goda vilja skrev han en dikt på grekiska, men läraren brydde sig ej om poesien utan såg blott de grammatikaliska felen. Så miste den unge gymnasisten all lust för skolan, och tyvärr gick det likaså med musikteorien. Läraren kunde ej finna, att han hade några direkta anlag. Reglerna brydde han sig ej om, och harmoniundervisningen gick mycket dåligt framåt. Beethoven var hans idol, och för sig själv gjorde han ett klaverutdrag av nionde symfonien. Han lämnade det till ett förlag men fick det tillbaka.

Lyckligtvis skedde en vändning till det bättre 1829. Teatern i Leipzig fick nya krafter, och Rosalie kom med den nya truppen till Leipzig. Musiken blomstrade upp, och operarepertoarens mästerverk gåvos med de yppersta krafter. Marschners »Vampyren», Aubers »Den stumma» hörde Wagner med förtjusning, men mest hänförde honom Beethovens »Fidelio» med Wilhelmine Schröder-Devrient i Leonores roll. Hur gripen han blev av denna Leonoreframställning framgår av självbiografien: »När jag ser tillbaka på hela mitt liv, kan jag knappast finna någon händelse, som jag kan ställa vid sidan av denna, vad beträffar dess verkningar på mig. Den som erinrar sig denna underbara kvinna från denna period av hennes liv, måste på något sätt kunna bekräfta den nästan demoniska värme, som denna oförlikneliga konstnärinnas mänskligt-extatiska framställning nödvändigtvis meddelade till åhöraren. Efter föreställningen stör[ 18 ]tade jag till en av mina bekanta för att där nedskriva ett brev, vari jag i kortfattade ordalag förklarade den stora konstnärinnan, att mitt liv från och med i dag fått ett mål, och att hon, om hon någonsin i konstens värld hörde mitt namn nämnas med beröm, skulle minnas, att hon denna kväll gjort mig till den människa, som jag härmed svure, att jag skulle bli.»

Genom sina förbindelser med kapellmästare Heinrich Dorn lyckades Wagner få uppförd på teatern en uvertyr i B dur (26 december 1830). Den väntade framgången uteblev dock, enär en ständigt återkommande pukvirvel i stycket lockade publiken till skratt.

Under tiden hade han kommit upp i prima. Julirevolutionen i Paris hade dock ej spårlöst gått förbi Leipzig. Ungdomen och särskilt den akademiska hade slutit sig till oppositionen, och Wagner fick i nåder vara med, oaktat han ej ännu var student. Det gick nu ännu sämre med arbetet i skolan, och den lille quasi-studenten hade redan fått smaka på universitetslivets alla fröjder. Helt frankt lät han inskriva sig som »stud. mus.» vid universitetet — något som kunde tillåtas för en ännu ej utexaminerad primaner. Sen började ett ystert studentliv bland medlemmar i mensurföreningarna. Det var mycket nära, att han hade fått en duell på halsen, men lyckligtvis slapp han undan, därigenom att motståndaren föll i en annan duell innan. Sedan grep honom spelraseriet och nu var [ 19 ]han nära förtappelsen. Modern hade givit honom i uppdrag att lyfta sin pension, och med denna på fickan gick han till spelbordet. Han förlorade och förlorade. Till sist var endast en thaler kvar. Han satte upp även denna — och vann. Satte ånyo upp och fortsatte så, tills banken var sprängd. Så gick han hem och lämnade modern hennes pension, själv var han med ens fri från alla sina skulder. »När min lycka vände sig, kände jag tydligt Gud eller hans ängel stå bredvid mig tillviskande mig varning och tröst. — Ingen skamkänsla avhöll mig ifrån att oombedd underrätta min moder om denna avgörände natt och om tillgreppet av hennes egendom. Hon knäppte samman händerna och tackade Gud för den mig bevisade nåden, uttryckte också sin tillförsikt till att hon nu också ansåg mig räddad och höll det för omöjligt för mig att hädanefter återfalla i dylika laster. Verkligen hade också härmed varje frestelse förlorat sitt herravälde över mig. — Med befrielsen från denna lidelse var jag med ens ställd inför en ny värld, och denna tillhörde jag från och med nu genom en aldrig förut känd iver för min musikaliska utbildning, som nu inträdde i en ny fas.»

Universitetets director musices Theodor Weinlig handledde honom i musikteori, och äntligen hade Wagner funnit den rätte läraren, som förstod honom. Det gick raskt framåt med musikteorien från dubbla kontrapunkten till canon och fuga. »Sannolikt kommer ni aldrig i tillfälle att skriva [ 20 ]fugor och canons, men att ni nu kan det, ger er teknisk självständighet.» Wagner vördade och dyrkade sin lärare och kände ej alls någon lust att protestera mot teorien.

Nya kompositioner tillkommo i rask följd: en konsertuvertyr i D moll, en uvertyr i C dur, en symfoni i C dur skrevos hösten 1831, och året därpå två pianosonater, en fyrhändig polonäs, en pianofantasi i Fiss moll, »Sju sånger till Goethes Faust» och scenmusik till Baupachs »König Enzio». Alla dessa äro väl utarbetade utvisande flitiga studier bland annat av Mozart, Weber och Beethoven. I tekniskt hänseende skiljer sig Wagner i sina ungdomsverk avgjort från de samtida yngre romantikerna genom att hålla sig strängt till formerna, även är han i allmänhet knapp i temabehandlingen och fullföljer sina intensioner med en seg konsekvens utan att bli långrandig. Just denna logiska sida i hans kompositioner gör, att han ofta verkar väl mycket reflekterad och för mycket schematiserande. Hans dikteriska försök visa betydligt större mogenhet beroende på längre övning inom området. Wagner har själv uttalat sig härom en gång, då han yttrar om ungdomars första försök. Han säger där, att en diktare har det mycket lättare än en musiker, ty den förre har redan språket givet och behöver ej sätta sig in i ett nytt, under det att den senare först måste tillägna sig det formella, lära sig, huru tankarna och känslorna skola uttryckas, och först sedan han som [ 21 ]ett nytt språk fått fast grepp om det tekniska, kan han komponera. En diktare skriver därför redan från början bättre saker än en musiker.

Det kan sättas i fråga, om detta resonemang är riktigt. En boren kompositör har fått det formella i blodet redan från början och behöver blott tekniskt utbilda det språk han skall uttrycka sina tankar på liksom en diktare sitt modersmål. Hos Wagner var det annorlunda. Han föddes diktare och musiker på en gång, och detta måste göra honom mången gång osäker om uttrycksmedlen. Jämföra vi honom med diktarkompositören E. T. A. Hoffmann, träffa vi hos denne senare vissa särdrag, som ej förefinnas hos Wagner. Hoffmann var än musiker, än diktare men aldrig båda på en gång. Fastän han talar om ett framtidens konstverk, där diktare och musiker skulle vara ett, förmår han ej skriva operor i text och musik. Till »Undine» skrev han musiken men överlät texten åt Fouqué och ursäktar sig med, att han ej kunde två gånger bli inspirerad för samma sak. Wagner går annorlunda till väga. Texten skapas till stor del samtidigt med musiken, och därför måste han taga ömsesidig hänsyn till båda. Innan han lärt sig denna svåra konst, blir han osäker om uttrycken såväl inom dikten som kompositionen. Än faller han ned och blir en dålig diktare än en dålig musiker. Det blir överallt »döda punkter» än därför, att texten hänför honom för mycket, så att musiken ej kan få det rätta uttrycket, än därför, att tonkonsten griper ho[ 22 ]nom, så att texten ej kan följa med. Ännu i »Rienzi» och »Flygande holländaren» är detta mycket ofta fallet, men ej ens i de följande mästerverken råder full likformighet. Till och med i Parsifal finnes dylik inkongruens. Lättare gick det naturligtvis i de självständiga styckena: instrumentalverken utan text och dikterna utan musik.

I Wagners produktion kan även ofta följas perioder, då den ena eller andra konsten får i företrädet. Före 1829 är han blott diktaren, 1829—31 ensamt musikern, sedan följer en övergångstid, då båda inspirera honom i lika grad. 1848 uppstår åter i musikproduktionen en lucka, som sträcker sig fram till 1852, under vilken diktaren är den ensamt talande. 1864—69 träder åter musiken tillbaka. Ofta skapas dikterna under en period — visserligen med små musikskisser därtill — och musiken under en annan. Fullt diktarkompositör på en gång blir han aldrig — och det kan över huvud sättas i fråga, om någonsin en sådan dubbelkonstnär existerat. Wagner har även själv känt denna tvådelade verksamhet tryckande. Ibland har han velat förneka sin dikteriska förmåga och framhävt sin musikaliska mission som den viktigaste. Vid andra tillfällen däremot har han uttalat sig i motsatt riktning. »Jag är ingen musiker», säger han ännu på 80-talet till Hugo Wolf, när denne gör honom sin uppvaktning.

Med hösten 1832 begynner Wagners egentliga musikdramatiska produktion, då han finner, att [ 23 ]hans egentliga fält var den sceniska tonkonsten i ord och toner. På sommaren företog han en resa till Wien, där han fick höra Glucks »Ifigenia på Tauris», Hérolds »Zampa» och valskompositören Johann Strauss’ sen. många danser. Hérold tilltalade honom minst, däremot hänförde honom Gluck och även i viss mån Strauss. På återresan besökte han ånyo Prag och återknöt förbindelsen med Rosalies vänner, bland annat systrarna Raymann, av vilka särskilt den ena — Jenny — hänförde honom. »Min idealiserande blick såg i henne allt, vad den ville se, och detta var olyckan! Jag trodde, att min känsla var besvarad, och i själva verket felades det från min sida blott att jag djärvt kommit henne till mötes, för att jag skulle försäkrat mig om hennes svar. Men vilket svar! En ond aning avhöll mig därifrån, och dock, vilken kamp har jag ej haft att utstå med mina vilda lidelser! Mina nattliga drömmar blevo fyllda av ångest, gång på gång vaknade jag, när jag drömt om ett tillstående av min kärlek, och jag såg intet annat än natten, som kvävde mig med smärtsamma aningar» (brev till Apel).

Han deltog i en jakt men blev särskilt gripen av en stackars sårad hare, som med bedjande ögon såg upp till honom. »Sedan dess har jag aldrig kunnat förmå mig till att beröra ett gevär.» I Prag hörde han mycket musik och lärde känna stadens musiker. Viktigast var dock, att han under vistelsen i Böhmen komponerat musik för scenen. Theo[ 24 ]dor Apels »Glockentöne» hade han förtonat, och han erkänner själv, att detta var hans första verk i sångkomposition, som inspirerats av en verklig känsla. Beethovens »Liederkreis» hade givit honom formen. Ännu viktigare var dock hans operaprojekt »Die Hochzeit», vilket till texten fullbordades i Prag. Ämnet var hämtat ur Büschings bok om riddarlivet och handlade om en borgjungfru, som väntade sin älskade, men i stället måste kämpa en kamp med en rival till hennes vän, som driven av sin kärlek klättrat upp till hennes fönster. Hon störtar honom ned, och han faller och slår ihjäl sig. Vid begravningen faller jungfrun över hans lik och dör. Stoffet hade förut behandlats av Immermann i »Cardenio und Celinde» (1825). Wagners dikt visar många drag, som syfta på hans senare verk, ej minst »Lohengrin» och »Parsifal». Redan här märker man en högst ovanlig kraft att gestalta sceniskt verkningsfullt och en förmåga att koncentrera handlingen omkring några få huvudpunkter, något som alltid utgjort det mest geniala i hans följande mästerverk. Tyvärr skrev han aldrig musik till detta första musikdrama.

I Leipzig trädde han i förbindelse med diktaren Heinrich Laube — redaktören av »Zeitung für die elegante Welt» —, som erbjöd Wagner en text till opera. Dock avböjde han erbjudandet och skrev hellre sin opera själv i ord och toner. I Leipzig uppfördes denna vinter med stor framgång hans C-dursymfoni, och han kunde således tänka på [ 25 ]möjligheterna att vinna en anställning. Redan i januari 1833 erhöll han ett meddelande från sin broder Albert, som var anställd vid teatern i Würtzburg, att man där önskade utföra hans symfoni, och då vid samma tid platsen som dirigent vid teatern blev ledig, sökte och erhöll han denna. Därmed avslutas hans egentliga ungdomstid.