←  KAP. 25
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 26
KAP. 27  →


[ 122 ]

KAP. 26.

En hemlighetsfull personlighet.

Fagin undvek hufvudgatorna och smög sig fram genom åtskilliga trånga och mörka gränder, tills han kom till krogen »Tre krymplingar», samma värdshus, där vi redan förut träffat herr Sikes och hans hund.

Han nickade endast till mannen innanför disken och gick hastigt uppför trappan, öppnade en dörr och slank in i ett stort rum. Där skuggade han med handen öfver ögonen och såg sig ängsligt omkring, som om han sökt efter en viss person.

Rummet upplystes af två gaslågor, men fönsterluckorna voro tillslutna, så att utifrån kunde man ej se, att där brann ljus. [ 123 ]Rummet var så fullt af tobaksrök, att man i det första ögonblicket knappast kunde se någonting. Först småningom upptäckte man ett kaos af ansikten, ett talrikt sällskap af bägge könen samladt omkring ett långt bord, vid hvars öfversta ända värden tronade. I en vrå satt en figur med blåaktigt ansikte och hufvudet ombundet på grund af tandvärk och dunkade på ett litet piano. Men Fagin tog ingen notis om den musikaliska underhållningen, han såg ifrigt från ansikte till ansikte, tydligen utan att finna det han sökte. Slutligen nickade han menande till värden och lämnade rummet lika tyst som han kommit.

»Hvad vill ni, herr Fagin ?» frågade värden, som kom ut till honom i farstun.

»Är Bill här?»

»Nej.»

»Och ännu inga underrättelser från Barney?»

»Nej. Han rör sig inte ur fläcken, förr än allt är säkert igen. De äro naturligtvis på spåret, och om han rörde på sig, skulle de knipa honom. Barney vet nog, hur han skall klara sig, annars hade jag fått höra af honom. Låt honom sköta sig själf.»

»Kommer han hit i kväll?» frågade juden med särskild tonvikt på ordet »han».

»Menar ni Monks?»

»Tyst», sade juden. »Ja.»

Värden drog upp ett guldur ur fickan. »Han skulle egentligen ha varit här. Om ni vill vänta i tio minuter, så...»

»Nej, nej!» skyndade juden sig att svara, och fastän han hade önskat träffa den ifrågavarande personen, tycktes det vara en lättnad för honom att han icke var där. »Vill ni bara säga, att jag har sökt honom och att han måste komma till mig i afton — nej, låt oss hellre säga i morgon. Det kan vara tids nog i morgon!» Därmed skildes de.

Då juden gick utför trappan, fick hans ansikte åter ett oroligt uttryck. Han stod och betänkte sig litet, kallade sedan på en droska och lät kusken köra till närheten af den gata, där Bill Sikes bodde. Den sista biten gick han. »Hm», mumlade han i det han gick uppför trappan, »om ni ha räfknep för er, skall jag nog locka det ur dig, min flicka, hur slipad du än är.»

Utan att knacka på inträdde han i rummet. Nancy var ensam. Hon låg med hufvudet på bordet och håret svallande ut öfver det. »Jaså, hon är full», tänkte juden, »eller kanske hon bara är ledsen.»

Då han stängde dörren efter sig, hörde Nancy det. Hon såg uppmärksamt på honom, medan han frågade, om det var några nyheter, och därefter berättade hvad Toby Crackit hade sagt. Sedan sjönk hon tillbaka i sin förra ställning och sade icke ett ord. Hon sköt blott otåligt ljusstaken åt sidan och skrapade med fötterna mot golfvet; det var alltsammans.

[ 124 ]Juden såg sig lurande omkring i rummet liksom för att se efter, om där syntes några tecken till att Sikes i hemlighet kommit hem igen. Men han lugnade sig tydligen och harskade sig ett par gånger liksom för att få ett samtal i gång. Men Nancy hvarken hörde eller såg. Slutligen frågade han rent ut i sin allra försonligaste ton: »Nå, min vän, hvar tror du att Bill är för närvarande?»

Nancy mumlade otydligt något om, att det visste hon icke. Det lät, som om hon grät.

»Och pojken?» fortfor juden, medan han ansträngde sig att få se en skymt af hennes ansikte. »Den stackars lille pojken blef kvarliggande i ett dike, Nancy.»

»Pojken?» sade Nancy och såg plötsligt upp. »Han har det bättre där han är än hos oss. Bara inte Bill råkar illa ut för det, så hoppas jag att han måtte ha dött i diket och ligger och multnar där.»

»Hvad för slag?» utbrast juden häpen.

»Ja, det säger jag!» svarade flickan och mötte trotsigt hans blick. »Det är bra att han är borta. Jag kunde inte stå ut att ha honom omkring mig, åsynen af honom gjorde mig ursinnig både på mig själf och er alla andra.»

»Pytt!» sade juden föraktligt. »Du är ju full.»

»Såå?» hväste hon. »Ja, det är då inte er skull, om jag inte är det, ni såg visst helst, att jag alltid vore full utom just nu! För ni tycker visst inte om mitt humör nu?»

»Nej, det gör jag inte», svarade juden ilsket.

»Sätt mig i annat humör då!» skrattade hon.

Nancys trots och all den förargelse han nyss haft hade hetsat upp Fagin. Nu bröt det löst. »Ja, jag skall minsann sätta dig i annat humör, jag!» skrek han utom sig. »Hör på mig, din slyna, och kom ihåg, att med fem sex ord kan jag strypa Sikes lika säkert, som om jag hade hans tjurhals här mellan mina fingrar! Kommer han tillbaka utan pojken, så vrid om halsen på honom, tös, om du vill, att han skall slippa undan galgen, men gör det genast, så snart han sätter sin fot öfver tröskeln här; annars är det för sent!»

»Hvad är det ni säger?» utropade hon.

»Jag säger», skrek juden nästan vanvettig af ilska, »att då pojken för mig är värd hundratals pund och ödet har gifvit mig honom, skall jag då förlora allting bara för ett par druckna banditers skull, hvilkas lif jag kan blåsa ut i hvilket ögonblick som helst? Och så till på köpet vara fastlänkad vid denne djäfvul, som bara behöfver vilja, så har han makt till att...»

Han kippade efter andan och sökte stammande efter ord. Men i samma sekund som hans ordström sålunda hejdade sig, blef hela hans sätt plötsligt alldeles förändradt. Han sjönk ihop på stolen, han darrade af rädsla för att ha röjt ett af sina skurkstreck. Först efter en liten stunds förlopp vågade han se upp på Nancy. Men [ 125 ]han tycktes lugna sig, då han såg, att hon åter satt i samma ställning som då han kommit.

»Kära lilla Nancy», kraxade han med sin vanliga röst, »hörde du inte hvad jag sade, min lilla vän?»

»Ack, plåga mig nu inte mera, Fagin!» svarade hon och lyfte trött upp hufvudet. »Om Bill inte har lyckats denna gång, så lyckas han väl bättre en annan gång. Men när han inte kan, så kan han inte... det är ju ingenting mer att säga om den saken.»

»Ja men...» sade juden och fixerade henne skarpt, »det där jag sade nyss—?»


Men ingenting ondt heller, vill jag hoppas?» frågade den andre och såg skarpt på honom. (Sid. 126.)
Men ingenting ondt heller, vill jag hoppas?» frågade den andre och såg skarpt på honom. (Sid. 126.)

»Men ingenting ondt heller, vill jag hoppas?» frågade den andre och såg skarpt på honom. (Sid. 126.)


»Ni måste säga det en gång till, om det är något ni vill att jag skall göra», svarade Nancy. »Eller vänta hellre med det till i morgon! Nyss satte ni litet lif i mig, men nu är jag så sömnig igen...»

Fagin gjorde henne ännu flera frågor för att se, om hon hade lagt märke till och förstått de oförsiktiga yttranden, som undsluppit honom i hans raseri. Men hon tog både hans frågor och hans lurande blick likgiltigt, att han fullständigt lugnade sig med sin första tanke, nämligen att hon var drucken. Och han begaf sig på väg hem.

Klockan var öfver elfva. Det var mörkt och bitande kallt. En skarp blåst gjorde gatorna folktomma. Då han kom till sitt eget [ 126 ]hörn, dök han med handen ner i fickan efter portnyckeln. Då steg plötsligt och ljudlöst en man fram ur en portgång, där han stått gömd. »Fagin!» hviskade han i judens öra.

»Ah!» utbrast Fagin och vände sig hastigt om. »Är det —?»

»Ja», svarade den andre barskt. »Jag har stått här och väntat i två timmar. Hvar tusan har ni varit?»

»Ute i edra angelägenheter», svarade juden och sneglade oroligt på honom. »Hela kvällen ute i edra angelägenheter.»

»Ja, naturligtvis», sade den andre hånfullt. »Och hvad blef resultatet?»

»Ingenting godt», sade juden.

»Men ingenting ondt heller, vill jag hoppas?» frågade den andre och såg skarpt på honom.

Juden skakade på hufvudet och ämnade svara. Men den främmande pekade på huset, där Fagin bodde, och sade, att nu ville han under tak, han var alldeles genomfrusen efter att ha stått så länge i den kalla blåsten. Fagin tycktes ej gärna vilja ha besök så sent på kvällen, han mumlade något om, att det var kallt inne i rummet. Men då den andre bestämdt upprepade sin begäran, öppnade han dörren och bad den främmande stänga den tyst, medan han gick efter ljus.

»Här är ju så mörkt som i en graf», brummade gästen och famlade sig fram ett par steg. »Skynda er! Jag tål inte mörker!»

»Stäng dörren!» hviskade Fagin från ändan af korridoren.

Dörren slog igen med en skräll.

»Det var inte mitt fel», sade gästen och trefvade sig fram. »Blåsten slog igen den eller också gick den igen af sig själf. Skynda er och kom med ljus!»

Strax därefter kom Fagin med ett tändt ljus. Toby Crackit låg och sof där nere i rummet, och gossarne lågo i köket. Han förde därför sin gäst med sig uppför trappan. »De få ord vi ha att säga kunna vi säga här inne», sade han och öppnade en dörr. »Ljuset får stå kvar här ute i farstun.» Han satte det där ute midtför dörren. »Det är hål i fönsterluckorna, och grannarne få inte gärna se, att här brinner ljus.»

Inne i rummet fanns blott en gammal oklädd soffa, som stod bakom dörren, där kastade den främmande sig ner. Vidare fanns där en trasig länstol; i den satte juden sig midtför sin gäst. Dörren stod nästan halföppen, så att ljuset utifrån farstun kastade ett svagt sken på väggen framför den främmande.

De samtalade en stund i hviskande ton. Fagin tycktes försvara sig; den främmande, som juden kallade Monks, föreföll mycket missnöjd. Slutligen utbrast Monks högröstadt: »Och jag säger fortfarande, att det var en dum plan! Hvarför behöll ni honom inte här tillsammans med de andra och gjorde honom utan vidare till en simpel ficktjuf?»

[ 127 ]»Å, så ni pratar!» sade juden och ryckte på axlarna.

»Betyder det, att ni inte kunde ha gjort det, om ni också velat?» frågade Monks skarpt. »Har ni inte gång efter annan gjort andra pojkar till det? Om ni bara hade haft tålamod, på sin höjd i ett år, kunde vi mycket väl ha fått honom dömd och skickad ur landet, kanske på lifstid!»

»Och hvem skulle det ha varit bra för?» frågade juden ödmjukt.

»För mig!»

»Ja, men inte för mig», svarade juden ännu ödmjukare. »Och när det är två om en affär, är det inte då rättvist, att man ser på bägges fördel?»

»Nå, än sedan?» brummade Monks.

»Han var inte lätt att uppfostra till arbetet», förklarade juden. »Han hade ingenting gjort, jag hade ingenting att skrämma honom med, och det måste man alltid ha i början, om det inte skall vara förspilldt besvär. Hvad skall jag då göra? Skicka ut honom med Räfven och Charley? Vi fingo nog af det första försöket, jag blef orolig för oss alla.»

»Det rådde inte jag för», inföll Monks.

»Nej, min bäste herre, det rådde ni inte för», medgaf juden, »och nu efteråt har jag ju inte heller varit ledsen öfver det, ty om det inte hade händt, så hade ni kanske aldrig fått sikte på pojken, och vi hade inte upptäckt, att det var honom ni sökte. Nå, jag skaffade tillbaka pojken med tösens tillhjälp, och nu tar hon hans parti.»

»Stryp henne!» brummade Monks.

»Nej kära herrn, det ha vi inte råd till ännu!» sade juden och smålog. »För resten gör hon oss ingen skada. Jag känner till så’na där jäntor, Monks. Så snart pojken börjar bli litet förhärdad, bryr hon sig inte mera om honom än om en vedklabb. Ni vill ha honom till tjuf? Om han ännu är vid lif, skall jag nu göra honom till det. Och om — (juden flyttade sig litet närmare sin gäst) — ja, förstå mig rätt, det är ju inte antagligt — men om det värsta skulle ha händt och han är död...»

»Det har jag ingen del i!» utbrast Monks förskräckt och grep med skälfvande hand juden om armen. »Kom väl ihåg det, Fagin, det har jag ingen del i. Jag sade er alltifrån första dagen: allt utom döden! Ingen blodsutgjutelse! Det kommer alltid i dagen, och det gnager en efteråt. Ha de skjutit honom, så är det inte mitt fel, hör ni! — Hvad fan var det?»

»Hvad?!» skrek juden och slog bägge armarna om lifvet på Monks, då denne plötsligt sprang upp.

»Där!» hviskade Monks och stirrade på väggen midtemot. »Skuggan... jag såg skuggan af en kvinna i kappa och hatt, den gled som en fläkt öfver väggen.»

Juden släppte honom och bägge störtade ut. Ljuset stod [ 128 ]utanför och fladdrade i luftdraget och visade dem den tomma trappan och deras egna bleka ansikten. De lyssnade spändt, men det var dödstyst i hela huset.

»Det var bara inbillning», sade juden slutligen, i det han tog upp ljuset och vände sig mot Monks.

»Jag kan svära på, att jag såg det!» svarade Monks, darrande i hela kroppen. Skuggan böjde sig fram, då jag fick syn på den, och i samma sekund som jag talade till er om den, försvann den.»

Juden sneglade hånfullt på den andres bleka ansikte och gick uppför trappan, i det han anmärkte, att Monks kunde gå med, om han hade lust. De tittade in i hvartenda rum: där var tomt och mörkt och kallt. De begåfvo sig ner i korridoren och i källaren; öfverallt var tyst som i en graf.

»Nå, hvad säger ni nu?» frågade juden. »Utom oss är det inte en lefvande själ i huset, annat än Tom och pojkarne, och dem stängde jag in, innan vi gingo upp.»

Monks hade småningom blifvit vacklande i sina försäkringar. Slutligen brast han ut i skratt och sade, att hans fantasi hade spelat honom ett elakt spratt. Men han hade ingen lust att fortsätta det afbrutna samtalet. Han erinrade sig plötsligt, att klockan var öfver ett; och det älskliga paret skildes åt.