←  KAP. 26
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 27
KAP. 28  →


[ 128 ]

KAP. 27.

Fortsättning på ett föregående kapitel.

Sedan Bumble upprepade gånger hade räknat silfverskedarna och vägt sockertången och värderat gräddkannan och granskat bohaget ända ner till tageltygsöfverdraget på stolarna, började han tycka det var tid på, att fru Corney kom tillbaka. Tankar föda tankar. Som ännu icke ett enda ljud bebådade, att åldfrun var i antågande, föll det honom in, att han på ett oskyldigt sätt kunde fördrifva tiden och tillfredsställa sin nyfikenhet genom att kasta en flyktig blick in i fru Corneys byrålådor. Då han alltså hade lyssnat litet vid nyckelhålet och förvissat sig om, att ingen kom, grep han sig an med att undersöka de tre långa lådorna. De voro fulla af solida och väl bibehållna klädespersedlar, hvilket tycktes tilltala honom mycket. I den öfversta lådan till höger upptäckte han dessutom ett litet låst skrin, som, då han skakade det, gaf ifrån sig ett behagligt ljud af skramlande pengar. Då gick herr Bumble med ståtlig hållning tillbaka till kakelugnen och sade halfhögt, med allvarlig och beslutsam min: »Jag gör det!» Hvarpå han skälmaktigt skakade på [ 129 ]hufvudet, som om han lekfullt bannade sig själf, för att han var en sådan inpiskad skälm, och slutligen med synligt välbehag och intresse tog sig för att beskåda sina vador.

Bäst han stod fördjupad i denna angenäma sysselsättning, kom fru Corney inrusande, kastade sig på en stol borta vid kakelugnen, höll den ena handen för ögonen och den andra mot hjärtat och kippade efter andan.

»Hvad är det, fru Corney?» frågade Bumble och böjde sig ner öfver henne. »Har någonting händt? Men så svara då! Jag står här som på...» Han kunde i häpenheten ej hitta uttrycket »glödande kol», utan sade i stället: »glasskärfvor».

»Ack, herr Bumble!» utbrast hon. »Jag är som mörbultad!»

»Hvad för något, mörbultad?» upprepade Bumble. »Hvem har vågat —? Ah, jag förstår!» rättade han sig med sin vanliga värdighet, »det är de nedriga fattighjonen!»


Vid dessa ord sänkte fru Corney sitt hufvud. (Sid. 130.)
Vid dessa ord sänkte fru Corney sitt hufvud. (Sid. 130.)

Vid dessa ord sänkte fru Corney sitt hufvud. (Sid. 130.)


»Det är förfärligt att tänka på!» sade hon med en rysning.

»Så låt bli att tänka på det!» bad Bumble deltagande. »Drick en liten tår!»

»Inte för allt i världen!» förklarade fru Corney. »Dricka någonting nu... omöjligt! Oj oj oj! Öfversta hyllan till höger... [ 130 ]hu—u—u!» Hon visste kanske inte riktigt, hvad hon gjorde, ty hon pekade bortåt hörnskåpet. Men Bumble rusade i alla fall dit, fick tag i en grön butelj, hällde en tekopp full och höll den för fru Corneys mun. Hon drack ur hälften.

»Jag är bättre nu», sade fru Corney. Bumble såg tacksamt upp mot himlen, sänkte därefter blicken ner till koppen, förde den upp till sin näsa och luktade.

»Pepparmyntsvatten!» förklarade fru Corney med svag röst och smålog mildt mot uppsyningsmannen. »Smaka på det! Det är också... litet annat i det.»

Bumble smakade tveksamt på mixturen, men smackade sedan med tungan och tömde koppen i ett drag.

»Det är verkligen mycket stärkande», anmärkte fru Corney.

»Ja, mycket», instämde Bumble. Han flyttade en stol fram till oldtfrun, satte sig och frågade ömt, hvad det var, som hade gjort henne så altererad.

»Å, ingenting», svarade hon, »jag är bara en sådan dåraktig, känslig, svag stackare.»

»Svag?» sade Bumble och flyttade sig närmare. »Är ni svag, fru Corney?»

Hon gaf satsen en mera allmängiltig form och sade: »Vi äro alla svaga.»

»Ja, det äro vi!» sade Bumble. Och efter en liten paus bekräftade han denna utsago genom att flytta sin vänstra arm från ryggen af fru Corneys stol ner omkring hennes förklädesband, hvilket hans arm därefter tryckte ömt. Fru Corney suckade.

»Sucka inte, fru Corney», sade Bumble.

»Ack, jag kan inte annat!» svarade hon. Och så suckade hon igen.

»Det här är ett riktigt trefligt rum», anmärkte Bumble och såg sig omkring. »Om det vore ett rum till, så vore det en riktig liten våning.»

»Det vore för mycket för en person», sade hon.

»Ja, men inte för två!» invände Bumble i smäktande ton. »Inte sant, fru Corney?»

Vid dessa ord sänkte fru Corney sitt hufvud, och äfven Bumble sänkte sitt, för att komma åt att se henne i ansiktet. Då vände hon blygsamt sitt hufvud åt sidan och famlade med handen efter sin näsduk. Men handen råkade af misstag glida ner i herr Bumbles.

»Direktionen ger er ju fritt bränsle, fru Corney?» frågade Bumble och tryckte ömt hennes hand.

»Ja, och fritt lyse», svarade frun och besvarade tryckningen.

»Fri bostad och lyse och bränsle!» utbrast Bumble. »Ack, fru Corney, ni är en ängel!»

Detta lidelsefulla utbrott kunde oldtfrun icke motstå. Hon sjönk i Bumbles famn, och han tryckte rörd en brännande kyss på hennes [ 131 ]kyska näsa. »Ni är den skönaste af alla kommunala kvinnor!» förklarade han hänryckt. »Vet ni, förtjuserska, att inspektören har blifvit sämre i kväll?»

»Ja», svarade fru Corney blygt.

»Doktorn säger, att han inte kan lefva en vecka», fortfor Bumble. »Och så snart han är död, måste platsen besättas igen. Ack, fru Corney, hvilka utsikter, hvilka utsikter det öppnar sig!»

Fru Corney snyftade.

»Säg bara det lilla ordet, sötaste Corney!» bad Bumble och lutade sig öfver henne. »Det enda lilla ordet!»

»Ja—a—a!» suckade oldtfrun.

»Och så ett enda ord till! Behärska edra välsignade känslor en sekund, så att ni kan säga mig, när det skall bli?»

Hon försökte två gånger att tala, men rösten svek henne. Ändtligen tog hon mod till sig, slog armarna om Bumbles hals och sade, att det kunde bli, så snart han själf ville, och att han var »så förskräckligt söt».

Sedan saken blifvit uppgjord på detta vänskapliga och tillfredsställande sätt, bekräftades öfverenskommelsen högtidligt med ännu en kopp pepparmyntvatten, som hennes starka rörelse gjorde oundgängligt nödvändig. Medan koppen tömdes, berättade hon för herr Bumble, att den gamla gumman dött.

»Mycket bra!» förklarade han och sörplade i sig sin pepparmyntslikör. »När jag går hem, tittar jag in till Sowerberry och säger till honom att skicka hit kista i morgon. Men hvad var det, som gjorde dig så förskräckt, min älskling?»

»Å, det var ingenting särskildt», svarade hon undvikande.

»Hvarför vill du inte tala om det för din egen Bumble?»

»Jo, sedan — när vi ha blifvit gifta, min älskling!»

»Först när vi ha blifvit gifta?! Jag vill väl inte tro, att något af de manliga fattighjonen har vågat...»

»Nej, nej, min älskling!» inföll oldtfrun hastigt.

»Ty om någon — han må nu vara kommunal eller icke kommunal — hade understått sig att lyfta sina ögon till ditt älskliga ansikte, så ansvarar jag för att han inte gör det en gång till!»

Bumbles ord kunde ha tolkats som en just icke öfverdrifvet stor komplimang till oldtfruns behag. Men som han lät dem åtföljas af en hel mängd krigiska åtbörder, uppfattade fru Corney dem som ett starkt vittnesbörd om hans kärlek och förklarade eldigt, att han sannerligen var en riktig Guds ängel.

Gudsängeln slog nu åter upp rockkragen öfver öronen, tog på sig den trekantiga hatten, omfamnade sin tillkommande länge och ömt och begaf sig modigt ut i den kalla och mörka kvällen. Under vägen uppehöll han sig några minuter i de manliga fattighjonens samlingsrum och skällde eftertryckligt på dem, för att öfvertyga sig om, att han kunde sköta inspektörplatsen med tillräcklig stränghet. [ 132 ]Det visade sig, att han var kallet fullt vuxen, och han lämnade fattighuset lätt om hjärtat och med strålande framtidsförhoppningar. Dessa förhoppningar sysselsatte angenämt hans tankar på vägen till likkistsnickarens butik.

Herr och fru Sowerbery voro bortbjudna, och som Noah Claypole ogärna underkastade sig andra ansträngningar än dem, som behöfdes för att äta och dricka i lugn och ro, var boden ännu ej stängd, fastän det var långt öfver tiden. Bumble knackade upprepade gånger med sin käpp, men det kom ingen. Då han så genom den lilla dörren i salen kunde se, att det brann ljus där inne, tog han sig den friheten att titta dit in och se efter, hvad som stod på, och det som stod på förvånade honom i hög grad.

På det dukade bordet såg han smör, bröd, tallrikar, glas, en butelj porter och en vinkarafin. Noah Claypole halflåg vid öfre ändan af bordet i en länstol med bägge benen dinglande öfver dess ena karm; han hade i ena handen en uppfäld knif och i den andra en väldig smörgås. Tätt bredvid honom stod Charlotte och öppnade ostron, som Noah nedlät sig att sörpla i sig med stor begärlighet. En mer än vanligt stark rodnad i trakten af näsan och en underligt stel blinkning i hans vänstra öga tycktes antyda, att han hade druckit litet mer än han tålde.

»Ostron är väldigt godt!» sade han, då han hade slukat en ovanligt fet. »Det är synd, att man skall må illa, om man äter för mycket. Tycker du inte om ostron, Charlotte?»

»Inte särdeles», svarade Charlotte, »jag tycker mer om att stå och se dig äta dem, söta Noah.»

»Kors, det var då löjligt!» sade Noah tankfullt. »Seså nu orkar jag inte mer. Kom hit, Charlotte, och låt mig kyssa dig!»

»Hvad för något?» utbrast herr Bumble och klef in i rummet. »Säg om det där en gång till!»

Charlotte uppgaf ett skrik och gömde ansiktet i sitt förkläde. Noah bytte endast så till vida om ställning, att han satte ner fötterna på golfvet; för öfrigt satt han stilla och stirrade på uppsyningsmannen i drucken skräck.

»Säg det en gång till, din oförskämda slyngel!» sade Bumble. »Hur vågar du komma fram med något sådant? Och hur vågar du uppmuntra honom till det, din gemena slyna? Kyssas!» utbrast Bumble med den djupaste indignation. »Fy!»

»Jag ämnade inte göra det», gnällde Noah. »Men hon går alltid och kysser mig, antingen jag vill eller inte.»

»Å, Noah!» sade Charlotte förebrående.

»Tyst!» skrek Bumble strängt. »Ner i köket med dig, din slinka. Och så stänger du butiken, Noah, och säger inte ett muck, förr än din herre kommer hem. Men när han kommer hem, så säger du till honom, att herr Bumble har varit här och att han i morgon efter frukosten skall skicka en likkista till en gammal käring, [ 133 ]förstår du, din åsna? — Kyssas!» mumlade Bumble och slog ut med händerna. »Å, det är förfärligt, hvad de lägre klasserna bli allt mer och mer fördärfvade i detta kommunala distrikt!» Och med dyster och majestätisk min skred han ut ur likkistsnickarens bod.

Och nu, då vi ha följt honom så långt på vägen hem, kunna vi se oss om efter lille Oliver Twist och ta reda på, om han ännu ligger kvar i det dike, där Toby Crackit lämnade honom.