←  KAP. 7
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 8
KAP. 9  →


[ 39 ]

KAP. 8.

Oliver går till London och träffar under vägen en underlig figur.

Oliver sprang en lång stund, och ibland gömde han sig bakom gärdesgårdarna af fruktan för att man skulle sätta efter honom och hinna upp honom. Först vid middagstiden slog han sig ned bredvid en milstolpe och undrade, hvart han skulle gå för att få sig litet mat.

[ 40 ]På milstolpen stod det med stora bokstäfver, att härifrån var det sjuttio mil till London. Namnet väckte en ny tankegång hos honom. London! Den stora, stora staden, där ingen, icke ens herr Bumble, kunde finna honom! Han hade också ofta hört gamla personer i fattighuset säga, att i London kunde en duktig pojke alltid ta sig fram. Där måste således vara rätta platsen för en stackars hemlös gosse! Han sprang upp och gick vidare. Men hvad skulle han ej få utstå, innan han kom till målet?

I sitt lilla bylte hade han en brödbit, en skjorta och två par strumpor, i sin ficka hade han en penny, som herr Sowerberry hade skänkt honom en gång efter en begrafning, då han redt sig ovanligt bra. Skjortan, strumporna och slanten voro mycket bra, men till en marsch på sjuttio mil vid vintertiden förslogo de nog ej mycket. Oliver funderade fruktlöst hit och dit, hvad han skulle ta sig till. Sedan suckade han, flyttade öfver sitt lilla bylte i den andra handen och trafvade vidare.

Den dagen gick han tjugu engelska mil, och under hela tiden förtärde han ingenting annat än sin brödbit och en drick vatten, som han då och då tiggde sig till i en stuga vid landsvägen. Då natten kom, kröp han in under en höstack. Först var han ängslig till mods, ty blåsten hven så styggt öfver slätten, och han var så frusen och hungrig och så ensam. Men som han var trött, somnade han och glömde sin oro.

Då han steg upp på morgonen, var han stelfrusen och så hungrig, att han i den första by han kom till måste köpa bröd för sin pennyslant. Han var öm i fötterna och mycket trött; då det åter skymde på, hade han endast gått tolf mil. Ännu en natt tillbragt ute i den kalla, fuktiga luften gjorde honom ännu värre däran; nu kunde han knappast släpa sig fram. En stund stod han och väntade nedanför en brant backe, tills diligensen kom, och då tiggde han af de resande. Men det var ej många, som gåfvo akt på honom, och de sade till honom att vänta, tills de kommit uppför backen, och sedan ville de se, hur långt han kunde springa för en half penny. Den stackars Oliver försökte springa i kapp med vagnen ett stycke, men han kom ej långt, så trött som han var. Då sade de resande, att han var en latmask och stoppade sin slant i fickan igen — och diligensen rullade bort och försvann.

Om han försökte tigga i bondgårdarna, hotade man att hetsa hundarna på honom. Och stack han in näsan i en bod, så talade man genast om arrest, hvilket gjorde, att Oliver började svälja tårarna — och något annat fick han ej att svälja på många timmar. Om ej en godhjärtad grindvaktare och en beskedlig gammal gumma varit, skulle Olivers lidanden ha slutat på samma sätt som hans mors, han skulle ha omkommit. Men grindvaktaren gaf honom litet bröd och ost, och gumman, som hade en afsigkommen sonson vandrande barfota omkring någonstädes i världen, tyckte synd om den fader- [ 41 ]och moderlöse och gaf honom det lilla hon kunde undvara och mera till, och hon gaf det med milda ord och deltagande tårar, som trängde djupare in i Olivers själ än all den nöd han hade utstått.

Tidigt den sjunde dagens morgon släpade han sig in i den lilla staden Barnet. Öfverallt voro fönsterluckorna för, inte en själ var uppe ännu. Solen bröt fram i hela sin strålande skönhet, men dess glans tjänade endast till att visa den stackars gossen hans öfvergifna och eländiga tillstånd, där han satt med blödande fötter på en kall stentrappa.

Småningom öppnades fönsterluckorna, rullgardinerna drogos upp, och människorna kommo i rörelse. Men ingen offrade honom mer än en flyktig blick, och han hade ej mod att tigga. Han satt kvar på trappan och förvånade sig öfver, att där fanns så godt om värdshus öfverallt, tittade efter diligenserna, tänkte på, att de kunde lätt på några timmar färdas den väg, som han med uppbjudande af alla sina krafter behöft flera dagar att tillryggalägga. Då lade han plötsligt märke till, att en gosse, som för en stund sedan likgiltigt gick förbi honom, nu hade vändt om och stod på andra sidan gatan och fixerade honom skarpt. Slutligen lyfte Oliver upp hufvudet och såg på honom igen. Då kom gossen tvärsöfver gatan, stannade framför honom och frågade:

»Nå, pysen, hur är det fatt?»

Gossen var ungefär jämnårig med Oliver, men en så löjlig figur hade han aldrig förr sett. Han var trubbnäst, hade låg panna och ett högst simpelt ansikte och var så smutsig som någon ungersven kan önska sig, men han hade helt och hållet en fullväxt karls hållning och manér. Han var liten för sina år, hjulbent och hade ett par små hvassa, fula ögon. Hatten satt till den grad på tre kvart, att den skulle ha fallit af, om ej dess egare oupphörligt med en knyck på hufvudet hade fått den på sin plats igen. Han var klädd i en fullväxt mans rock, som nästan hängde honom ner på hälarna. Ärmarna hade han kaflat upp, tydligen för att få händerna fria, så att han kunde stoppa dem i byxfickorna, och där sutto de också. Kort och godt: det var en skräflande vagabond på ett par alnars längd.

»Hur är det fatt?» frågade den löjliga figuren.

»Jag är så hungrig och trött», svarade Oliver med tårar i ögonen. »Jag kommer långt ifrån... jag har vandrat i en hel vecka.»

»Vandrat i en hel vecka?» upprepade den andre. »Aha, jag förstår; byglarna ha varit efter dig. — Jaså, du vet inte, hvad byglar är?» tillade han, då Oliver såg förvånad på honom. »Polisen, vet jag, din gröngöling! Nå, har du varit i finkan?»

»Finkan?»

»Ja visst... det där trefliga hotellet, där lösdrifvare få logis gratis. Men kom nu så skall du få litet i skrofvet. Jag är, förstås, [ 42 ]så godt som pank, jag också, men så långt det räcker, tänker jag bulla upp. Seså, rör på spelet nu! Kvicka tankar!»

Han hjälpte Oliver att resa sig upp och gick först med honom till en hökare, där han köpte litet skinka och ett bröd. Med brödet under armen förde han sedan sin gäst till ett spisställe och in i skänkrummet, som låg åt gården. Här framsattes på hans beställning ett glas öl. Och Oliver grep sig an och åt länge och väl med strykande aptit, medan den hemlighetsfulle unge kavaljeren då och då granskade honom uppmärksamt.

»På väg till London?» frågade han, då Oliver ändtligen slutat.

»Ja.»

»Har du logis?»

»Nej.»

»Pengar?»

»Nej.»

Den löjliga unga fyren hvisslade och stack armarna så djupt ner i fickorna som rockärmarna tilläto. Oliver frågade, om han bodde i London.

»Ja, när jag är hemma», svarade den andre. »Du vill väl gärna ha tak öfver hufvudet i natt, hvasa?»

»Ja», svarade Oliver, »jag har inte legat i säng på en hel vecka.»

»Lipa inte ögonen röda för det», sade den unge herrn. »Jag går själf till London i kväll, och jag känner en riktigt fin gammal herre där inne, som ger dig logis för ingenting — förstås, om du blir prisangterad af en schangtil karl, som han känner. Och känner han mig? Nej, för all del... inte ett dugg!» Den schangtile karlen smålog (likasom för att antyda, att de sista orden inte varit allvarligt menade) och drack ur ölet.

Det oväntade anbudet var alltför frestande för Oliver, så mycket mera som det genast efterföljdes af en försäkran, att den fine gamle herrn också skulle skaffa Oliver en bra plats. Samtalet blef förtroligare och vänskapligare, och Oliver fick veta, att hans nye vän hette Jack Dawkins samt att Jack Dawkins var den omtalade gamle herrns favorit och skyddsling. Visserligen vittnade unge herr Dawkins’ yttre ej särdeles öfvertygande om det välstånd, som den fine gamle herrns välvilja beredde hans favoriter. Men som Jack hade ett ganska slyngelaktigt sätt att tala och dessutom tillstod, att han bland sina intimaste vänner gick under öknamnet »Räfven», drog Oliver den slutsatsen, att den gamle herrns förmaningar kanske hade varit spillda på Jack. Oliver beslöt alltså, att han så fort som möjligt ville försöka vinna den gamle herrns bevågenhet, och om Räfven visade sig oförbätterlig, hvilket han mer än till hälften misstänkte, skulle han undanbe sig äran af hans vidare bekantskap.

Jack var icke angelägen om att komma till London, förr än det var mörkt, och klockan var nära elfva, då de kommo till bommen [ 43 ]vid Islington. De gingo öfver torg och gator och kommo slutligen till en gata, som hette Saffron-hill; där påskyndade Räfven sina steg och tillsade Oliver att följa honom i hack och häl. Det var en trång, smutsig, illaluktande gränd. Där funnos många små butiker, men hela deras varulager tycktes bestå af barnungar, som ännu så sent på kvällen kilade ut och in genom dörrarna eller skreko inne i husen. Endast utskänkningsställena tycktes florera, och där inne hörde man det uslaste irländska pack skråla och gasta. Oliver funderade just på, om han ej gjorde klokast i att springa sin väg. Men i det samma grep hans följeslagare honom i armen, sköt upp dörren till ett hus i ändan af gatan, drog Oliver med sig in och stängde dörren efter sig.

»Hvem där?» ropade en röst till svar på en hvissling från Räfven.

»Ruter i trumf!» blef svaret.

Det tycktes vara ett slags lösen, som antydde, att allt var i sin ordning. Ty ett matt ljussken lyste på väggen nere i ändan af gången, och en man tittade fram från nedgången till ett slags kökstrappa.

»Ä’ ni två?» frågade karlen och höll ljuset längre fram och skuggade med handen öfver ögonen. »Hvem är den andra?»

»En ny kamrat», svarade Jack Dawkins och drog Oliver med sig.

»Hvar kommer han ifrån?»

»Från Grönland. Är Fagin där uppe?»

»Ja, han sorterar näsdukar. Gå upp!» Ljuset och ansiktet försvunno.

Oliver trefvade sig fram med den ena handen, med den andra höll han sig fast vid sin följeslagare. Med möda letade han sig uppför den mörka förfallna trappan, hvaremot Jack rörde sig med en lätthet och en säkerhet, som visade, att han var hemmastadd. Han sköt nu upp dörren till ett rum inåt gården och drog Oliver med sig.

Tak och väggar där inne voro svarta af smuts och rök. Framför eldstaden stod ett bord, därpå ett ljus i en ölbutelj, ett par tenntumlare, smör och bröd samt ett fat. I en stekpanna öfver elden fräste några korfvar, och nedböjd öfver dem, med en stor gaffel i den ena handen, stod en skrynklig gammal jude, hvars skurkaktiga, motbjudande ansikte halft doldes af en hop tofvigt, rödt hår. Han var klädd i en flottig nattrock, hade bar hals och tycktes dela sin uppmärksamhet mellan stekpannan och ett klädstreck, hvarpå en mängd silkesnäsdukar hängde. På golfvet voro ett slags bäddar af gamla säckar anordnade i en rad, och kring bordet sutto fyra, fem gossar, hvaraf ingen var äldre än Räfven, men som alla rökte långa pipor och drucko brännvin som gamla karlar. Medan Räfven hviskade med juden, samlades pojkarne omkring Oliver och gjorde grimaser åt honom.

[ 44 ]»Det är han där, Fagin», sade Jack Dawkins, »min vän Oliver Twist.»

Juden grinade, bugade sig nästan ödmjukt för Oliver, tryckte hans hand och hoppades på äran af en närmare bekantskap. Därefter tryckte de unga herrarne med de långa piporna hans händer — i synnerhet den hand, hvari han höll sitt lilla knyte. En af pojkarne ville nödvändigt hänga upp hans mössa, och en annan var nog älskvärd att sticka ner händerna i hans fickor, så att han ej själf skulle behöfva ha besvär med att tömma dem, innan han gick till sängs. Och kanske skulle deras tjänstaktighet ha gått ännu längre, om ej juden med sin stora gaffel flitigt bearbetat deras hufvud och axlar.

»Det gläder oss att göra din bekantskap, Oliver», sade juden. »Lyft korfven af elden, Räf! Du ser på alla näsdukarna, min gosse? Ja, det är en hel hop, inte sant? Vi ha nyss räknat dem, för att lämna dem till tvätterskan... ha ha ha!»

Den muntre gamle herrns förhoppningsfulla lärlingar gapskrattade rått, och så satte man sig till bords. Sedan Oliver hade ätit upp sin portion, blandade juden till en genevertoddy åt honom och sade, att han måste dricka ur den i ett kör, emedan en af de andra skulle ha glaset efter honom. Oliver åtlydde tillsägelsen och kände nästan genast, att man varsamt lade ner honom på en af bäddarna. Där föll han i djup sömn.